Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Det är dags för Hideo Kojimas sista spel i Metal Gear-serien. Han brukar ju säga att "ja, nu är det slut, detta är mitt sista spel" efter varje släpp. Men nu är det verkligen det, han lämnade Konami och Konami behåller spellicensen och tar bort hans namn från spelfodralet. Det innebär inte att det är det sista Metal Gear-spelet, men det sista av smygseriens skapare.

I Phantom Pain får vi fortsättningen från Ground Zeroes och det är således Big Boss (aka "Naked Snake") och inte Solid Snake som är huvudpersonen, eftersom Phantom Pain tidsmässigt tar plats före det första spelet i serien. Storyn handlar om hur Big Boss försöker bygga upp sin organisation MSF (Outer Heaven) igen och hämnas på terrororganisationen Cipher som låg bakom smygattacken som förintade hans organisation och fick honom att vakna upp i en sjukhussäng i spelets inledning.

Den stora skillnaden gentemot tidigare spel är att det inte längre är en linjär uppdragsstruktur. Uppdragen tar plats i en öppen värld man kan vandra runt i och man har väldigt stor frihet i hur man tar sig an dem. Själva smygandet och skjutandet är bättre än någonsin, med tiden får man tillgång till så mycket verktyg och hjälpmedel att man kan tackla uppdragen lite hur man vill. Det går utmärkt att smyga, man kontrollerar oftast själv om det sker på natt eller dagtid, men blir man upptäckt så går det även bra med skottlossning tack vare hur väl Snake kontrolleras. I tidigare spel har kontrollen alltid varit bufflig och "japansk", men hela systemet har omarbetats och är nu mycket smidigt. Blir man upptäckt har man dessutom några sekunder på sig i slowmotion att skjuta killen som upptäckte en, vill man ha det svårare går detta dock att stänga av.

Det finns även ett "buddy"-system. Inför varje uppdrag väljer man utrustning och vem man vill ta med sig. Exempelvis kan man hitta en hundvalp som växer till sig och blir en tillgång ute i fältet, bra på att sniffa upp och markera fiender på kartan. Eller så tar man med sig spelets kvinnliga huvudkaraktär, snipern Quiet, för att få eldunderstöd. Eller varför inte en tvåbent robot med maskingevär för lite extra eldstyrka. Ju oftare man klarar uppdrag med dem, desto mer gillar de dig och desto mer förmågor eller vapen låser de upp. Det går dock att missa ett par buddies så se upp för det!

Sen har vi moderbasen. Ett slags MMO-liknande system där du samlar resurser ute i fältet och får pengar för att klara uppdrag som används för att bygga ut en stor plattformsbas mitt ute i havet kring Seychellerna. Du kan dessutom sända iväg allt möjligt under uppdragen i ballonger som skickas direkt till moderbasen. Från början bara soldater, men senare även stationära vapen och t o m fordon som tanks. Soldaterna kan du sedan stationera ut i olika grupper, som forskning, medicin, intel... och ju fler och bättre soldater du "rekryterar", desto mer hjälper det dig i uppdragen, ger dig tillgång till nya vapen och funktioner, med mera. Det är ett helt system i sig. För att inte tala om att du faktiskt får tillgång till alla fordon du ballongar upp, vilket är häftigt.

Överlag gillade jag spelet, det är ett bra smygspel när man väl är mitt i uppdragen. Men det finns stora brister och det har framförallt med den "öppna" världen att göra och spelets storlek, men också med bråket mellan Konami och Kojima.

För jag tycker inte att det är en särskilt bra öppen värld. Det finns två zoner, Afghanistan och gränslandet mellan Angola och Zaire (numera DR Kongo). Båda regionerna har gemensamt att utrymmena mellan själva baserna där uppdragen alltid tar plats är fruktansvärt tråkiga och tomma på innehåll. Och det är 90 % av kartan. Det är inte som Witcher 3 där man kan upptäcka nya miljöer och fiender genom att utforska. Det finns inga byar fulla med civila, det finns bara soldater, utposter och lite djur här och var. Alla invånare är borta, precis som i Arkhamspelen. Det är en låtsasvärld och en uppenbar sandlåda. Det finns ingen poäng i att utforska i Phantom Pain. Det är bara öken och transportsträcka, ingen miljövariation att tala om. Afrika ser inte mycket annorlunda ut än Afghanistan, lite mer träd, buskage och vattenpölar bara.

Och det känns inte heller som en särskilt öppen värld när en fet bergskedja hindrar en från att gå mellan A och B kortaste vägen, de tvingar spelaren att ta långa omvägar och gå runt. Och helikoptern som man åker in med inför varje uppdrag lämnar en ibland en eller två km från målet. Med tanke på hur Snake springer som en tjock pensionär så får man försöka ha en jeep eller häst med sig för att spara tid.

Det finns förvisso ett transportsystem (fast travel), men det förklaras knappt i spelet så jag upptäckte det först efter omkring 30 timmar när jag redan hade varit i hela Afghanistan och missat att ta dessa kontrollpunkter. Sen är det ändå så omständligt att jag inte använde det annat än på moderbasen. Det värsta är att jag kände aldrig att jag kom någonvart i världen. Alla baser och vaktposter man tar över fylls bara på med soldater igen när man lämnar världen för nästa huvuduppdrag. Det är som Far Cry 2, finns ingen mening att ta över eller rensa dem. De förblir alltid ett hot man måste undvika.

Sen finns det så otroligt mycket laddningstider. Att påbörja ett uppdrag tar 2-3 minuter. Efter avslutat uppdrag måste man ta sig ur "den heta zonen", kalla på helikopter och vänta på att den anländer, sätta sig i helikoptern och vänta på att den åker iväg, vänta på att den laddar helikoptermenyn i luften, välja uppdrag, ladda uppdraget, se på när man åker i helikopter fram till uppdraget, gå ut (och sedan springa till uppdraget som kan vara långt borta). Det är sjukt mycket laddningstider och transporttider, så långt ifrån strömlinjeformat som det går. T o m att starta spelet tar en evighet. Ett tips är att spela offline (stänga av onlinefunktionerna i spelet); om man är online så segar det ner menyerna ordentligt, hittills iaf och det är fler skärmar att klicka bort innan spelet startar.

Att Kojima gillar film har jag förstått sedan tidigare, men jag undrar hur han tänkte med uppdragsupplägget. Det är som TV-serier, där varje uppdrag presenteras som en episod. Både inför och efter varje uppdrag visas det vilka som har varit med och gjort spelet. Hideo Kojimas namn togs förvisso bort från omslaget, men det visas bokstavligt talat hundra gånger i spelet att han är spelets skapare... aningen overkill enligt mig. För att inte tala om att de spoilar vilka som kommer att vara med i episoden innan uppdraget börjar, så man tvingas titta bort. Och så lägger de ibland in "To be continued" mitt i en mellansekvens och sätter Snake i helikoptern igen (vilket känns extra konstigt när helikoptern är under attack). Allt det här upplever jag som amatörmässigt och det görs klart bättre i t ex Alan Wake eller Life is Strange.

Att det är så mycket utfyllnad märks i senare delen av spelet, kapitel 2. Istället för att lägga in enbart nya uppdrag så fyller de ut med att låta en spela om gamla uppdrag igen fast med svårare förhållanden som att inte ha några vapen eller att inte få bli upptäckt en enda gång. Man kan skippa dessa och istället göra repetitiva sidouppdrag (Side-ops) för att låsa upp nästa riktiga huvuduppdrag, men det förklaras inte i spelet så det är många som missar det.

Det finns runt sex timmar med schyssta mellansekvenser i spelet, som vi vant oss vid av Kojima. Men spelets tempo är så ryckigt och det är så långt att upplevelsen blir väldigt splittrad. Ibland tar det lång tid innan man får nästa mellansekvens som för storyn framåt. Jag är helt säker på att Phantom Pain hade mått bra av en klart mer komprimerad upplevelse. Sen ska man också vara medveten om att rätt mycket innehåll har klippts bort, antagligen p.g.a. att Kojima lämnade. Och det gör att storyn inte känns klar.

Storyn är hyfsat komplicerad som vanligt, men den stora twisten gör mig mest irriterad. Och det känns bara som ett kapitel i Big Boss liv mer än något som knyter ihop hela serien. Det är inte lika många episka ögonblick som vanligt. Det Kojima är väldigt bra på är cinematiska kameravinklar och actionsekvenser och det bjuds det på i vanlig ordning. Men själva berättelsen? Ganska seg och händelsefattig i stora delar, dåligt tempo och ofullständig.

Tekniskt är det ett snyggt spel som flyter på i 60 FPS utan drops. Gillar speciellt hur Snake blir blodig efter strider och hur man kan duscha av sig hemma på moderbasen för att bli ren igen och hur de har jobbat med att få djuren (häst och hund t ex) att se bra ut. Det är inte så mycket som går att förstöra däremot.

Soundtracket är ganska bra, med höjdpunkten i vackra Sins of the Father som gjorde debut i första trailern. Jag väntade och väntade på när de skulle introducera Donna Burkes fantastiska pipa, men när skulle den komma? Jo, under en totalt meningslös fem minuter lång transportsträcka i jeep, vilket kanske är ganska talande för hela spelet och ironiskt på sitt sätt. Jag förstår det inte riktigt dock. "Now we are free" från filmen Gladiator spelas t ex i ett mycket känsligt läge vilket förhöjer hur episk den är. Samma sak i många andra filmer eftersom det är grundläggande saker. Men Kojima lägger in titellåten under en vanlig jeepfärd. De gjorde dock helt rätt med Quiets låt i spelets kanske bästa scen, men det rörande ögonblicket är å andra sidan lätt att gå miste om då man måste ha maxat Quiets förtroende för att ens få spela det.

En rolig grej är att man kan hitta kassettband med 80-talslåtar. Blev jag upptäckt så kunde jag sätta på Kids in America eller The Final Countdown och gå loss med automatgeväret. Mycket av storyn ligger dessutom i dessa kassettband så det är bra att lyssna på om man vill få utfyllnad, dock är de rätt tråkiga för det mesta. Ground Zeroes kassettband var mer personliga.

Slutsats: Kojimas avslutning i Metal Gear-serien har av flera kritiker hyllats som ett av de bästa spelen genom tiderna och det ligger i skrivande stund på 94 på metacritic. Själv ser jag ett bra och tekniskt/musikaliskt kompetent smygspel med underhållande mellansekvenser, hög produktionsnivå och mycket bättre kontroll än tidigare som dras ner av en gles öppen värld med dålig miljövariation, sega transportsträckor, respawnande baser, jobbiga laddningstider och en ofärdig story. Men bristerna hindrade mig inte från att lägga runt 50 timmar på det och allt som allt tycker jag det är ett bra spel sett till hela upplevelsen. Men spel behöver inte vara så här långa, särskilt om det inte finns så mycket variation. Komprimera hellre upplevelsen än att fylla ut den med repetition och väntetider.