Resident Evil HD Remaster

Resident evil HD remaster

Spelhistoriens mest stämningsfulla herrgård gör sitt intåg in i den nya generationen.

Remakes är ett klurigt fenomen inom spelvärlden, och något som blivit allt mer vanligt på senare år. Iden med remakes är en tudelad historia, då vissa äldre spel helt enkelt åldrats allt för dåligt för att kunna anses spelbara med dagens mått. Dessa klassiker som vi minns och håller varmt skapades med sin tids begränsningar i åtanke och mår således inte bra av att se dagens ljus. Det finns lyckligtvis undantag, är Resident evil HD remaster ett av dem?

Först och främst är det viktigt att ha i åtanke att remastern är återgiven utefter gamecube förlagans då storartade renovering av Capcoms skräckklassiker. 2002 när remaken släpptes hade spelmarknaden förändrats markant sedan det väl begav sig 1996. När spelet först släpptes i sin ursprungliga skrud så var det ett av de första som på allvar utnyttjade den tredje dimensionen. Resident evil representerade en smärre revolution med sitt filmiska berättande och sina detaljerade omgivningar. För 19 år sedan fascinerades man av den utarbetade kontrollen och den täta atmosfären. Anspänningen var enorm och risken att man fick byta byxor var mer given än undantag.

När Gamecube remaken såg ljuset 6 år senare var det ingen som höjde på ögonbrynen åt hundar som hoppade genom fönster, trots att de var i 3D. Det som mest satte sin prägel var den skrattretande och ostdoftande dialogen. Capcom var lyckligtvis medvetna om sitt spels begränsningar och valde istället att lägga fokus på det som var det ursprungliga spelet signum, nämligen den smått enorma herrgården utanför Raccoon City. Herrgården hade nu tillförts ytterligare dimensioner i och med de nya grafiska hästkrafterna, och detaljerna i omgivningarna var smått häpnadsväckande.

Allt från den blankpolerade entrén, till de luggslitna rummen där de odöda ofta huserade hade getts en utomordentlig kärlek. Ljuseffekterna i kombination med de fladdrande stearinljusen, och de sprakande eldstäderna ytterligare förstärkte inlevelsen. Från att mer fungerat som en stiliserad bakgrund för pussel och zombieskjutande så gavs herrgården ett nytt liv. Helt plötsligt kunde man börja studera de vackra men skrämmande målningarna, och de utsirade fönstren ur vilket ett vackert ljussken ofta flödade. Varje enskilt rum gavs en egen historia, om man bara gav sig tid till att studera dem djupare.

Allt detta lever kvar i nyversionen av gamecube förlagan. De flesta bakgrunderna är de samma som när det begav sig 2002, fast mer högupplösta. En del rum såsom den karakteristiska entrén har blivit totalrestaurerade, och är nu om möjligt ännu mer blankpolerad. Även aspekter såsom ljus och skuggeffekter har i viss mån getts mer djup och dimension. Atmosfären är blytung och spelet ser fantastiskt ut. Det finns desto värre några aspekter där det visuella fallerar. Av någon outgrundlig anledning har man valt att inte renovera samtliga av herrgårdens rum och skrymslen vilket ger en ojämn visuell presentation.

Karaktärsmodellerna i spelet har återskapats från grunden och är numera knivskarpa. Möjlighet ges även till att spela med Jills och Chris munderingar från Resident evil 5, om man så skulle vilja. Nackdelen med de nya karaktärsmodellerna är att de i viss mån skär sig mot resterande del av spelets omgivningar. Det blir ett tydligt kvalitetsgap mellan gammalt och nytt och gör att figurerna i vissa delar av herrgården ser mallplacerade ut. Herrgårdens mysterium överskuggas ibland av detta faktum och gör att man lägger onödigt mycket fokus på de grafiska aspekternas ojämna framtoning. Särskilt tydligt blir detta när man rör sig från ett noggrant nybyggt och detaljerat rum, till ett annat som lämnats orört. Detta är synd då stora delar av spelet faktiskt är riktigt vackert. En annan aspekt som är tudelad är spelets möjlighet till att välja bildformat. För första gången finns widescreen tillgängligt, vilket förmedlar en bredare bild men dock gör att visa delar av bilden känns bortklippt.

Det ojämna resultatet kvarstår även i spelets ljudbild. Av någon outgrundlig anledning har man valt att behålla de gamla ljudeffekterna, vilket för mig förblir ett mysterium. Mina tankar går osökt till remaken på Halo, och hur man där ges möjligheten att skifta mellan gammalt och nytt ljud. Att denna möjlighet inte finns i Capcoms skräckklassiker är smått på skandalös. Man har inte heller försökt att förnya spelets ostiga dialoger och träiga röstskådespel vilket gör att inlevelsen förtas ytterligare.

Återspelningsvärdet i remastern är stort med flera svårighetsgrader samt två olika karaktärer med i viss mån olika äventyr. Pusslen i spelet kan knappast anklagas för att vara de mest finessrika men innehåller ändå tillräcklig med utmaning för att underhålla. Oftast är de upplaga efter ett strikt schema om att hitta rätt bit för att passa in i rätt hål och därmed komma vidare in i herrgårdens mörka vrår. Upptäckarglädjen är intakt och präglas av ett beroendeframkallande sökande för att klura ut alla mysterier.

Man bjuder även på en ny kontrollmetod som underlättare manövrerandet innanför de klaustrofobiska väggarna. Den nya kontrollen använder den analoga styrspaken och fungerar som i de flesta moderna äventyrsspel. Den är betydligt mer lätt överskådlig men eftersom herrgården är utformad efter sin tids begränsningar, särskilt spelmekaniskt, så är frågan om det nya kontrollschemat verkligen är att föredra. Den klassiska tank- kontrollen tillför en annan känsla och eftersom spelets taktiska dimension är intakt så anser jag att den gamla kontrollen faktiskt är att föredra. Man måste fortfarande planera sina rutter förbi diverse hinder och zombies, samtidigt som kameran byter vinkel, och det är framförallt i förhållande till denna aspekt som jag anser den gamla kontrollen gör ett bättre jobb.

Svårigheten från originalet är fortfarande intakt, och det faktum att du enbart har ett begränsat antal Ink ribbons, Resident evils hårdvaluta för att kunna spara sina framsteg, gör spänningen och frustrationen därefter enorm.
Sammanfattningsvis ska sägas att remastern definitivt är snyggare än remaken, men att den saknar en del av den inlevelse som blivit en del av spelets signum. Atmosfären i herrgården är fortfarande blytung, men i och med det ojämna resultatet i förhållande till ljud och bild så förtas en del av det som gjorde Resident evil till en skräckklassiker. Uppdateringen bekräftar att Resident evil remaken är lika bra som jag minns den. Men den visar också varför nyversioner av klassiska spel är så ömtåliga och varför en nyversion som inte gör allt rätt kan leda så fel.

Betyg 7/10
+ Atmosfären från originalet är intakt.
+ Högt återspelningssvärde.
+ Snygga karaktärsmodeller.
-Ojämn helhetskänsla