The Walking Dead: Season Two

Spelad version PS4/PAL

Varje val kan vara ditt sista...

Du är Clementine, en ung överlevare från den farsot som förstört allting du känner till & älskat. Världen bryr sig inte om att du endast är 11 år, bryr sig inte om du är kall och hungrig, och bryr sig inte om att döden väntar runt varje hörn. De odöda livnär sig på de levande, de levande går inte att lita på. Svältande, aldrig trygg, och fortfarande letande efter hopp... vad skulle du göra?

Jag gillade Telltales första Walking Dead-spel, men på grund av sämre produktionsvärden, som enkel grafikmotor, en hel drös med buggar och en något enahanda problemställning, så aspirerade det inte på toppbetygen, enligt mig.
Mycket har förbättrats i denna del, men en del har det inte, vilket gör att jag inte heller nu kan höja detta till skyarna. Det är alltjämt en interaktiv berättelse, med betoning på berättelse, där storyn har blivit än mer intrikat & mångfacetterad än första säsongens, hur det nu är möjligt. Dessbättre upplever jag inte valen lika tydligt "onda" eller "goda", persongalleriet är fullt av karaktärer med egna agendor och vi har multipla slut för första gången! Ett av sluten vid Wellington är dessutom mer hjärtskärande än det första spelets avslut, hävdar jag.

Clementine är spelets hjältinna, och hon är fantastisk! Jag är svag för starka kvinnokaraktärer, det har jag varit ända sedan Lara Croft stal mitt unga hjärta, och i exempelvis The Last of Us var ju Ellie roligare att spela, mycket mer än Joel nånsin var. Här har vi nu elvaåriga Clem som är tuffare än Rambo, hon syr ihop sig själv, dödar zombies med hammare & hotar gravida, och det bara i första epiosoden! Det är ljuvligt att se, och även fast det kanske inte alltid är trovärdigt, så vänder sig alla till Clementine för ledning, likt folket till Rick i tv-serien eller Lee i spelet innan, trots hennes ringa ålder.
Tyvärr är det en del komponenter som slarvas bort av Telltales, anser jag. Berättelsen är suverän som ni förstår, men vad var syftet med expansionen 400 days? Där fanns ju en mängd karaktärer vi lärde känna men i andra säsongen är de som bortglömda. Alla utom en, och hon gör lite som hon vill utan att det förankras i tidigare historier, inte vad jag märkt iallafall. Inte heller använder Telltales några av Robert Kirkmans andra karaktärer för att korsbefrukta universumen, så som man gjorde med Glenn & Hershel i första berättelsen, vilket är synd. Dock får vi ett kärt återseende av en vän från första säsongen, något som verkligen gladde både mig & Clementine.

Återigen vill jag bara väl genom hela första genomspelningen och jag är så snäll & ärlig mot allt och alla som det bara går. Och trots att valen inte känns lika "svartvita" eller tydliga denna gång, så följde jag majoriteten av spelarprocenten i My Choices, efter varje episod.
Jag tror det var 5murfen, som så klokt skrev att The Walking Dead-spelen testar din moral och att det viktiga är hur det känns när du gör de olika, obekväma valen. Ibland när jag spelade som "elaka" Clem, så skavde det liksom i själen, ungefär som en falsk ton eller en ostämd gitarrsträng, när jag gjorde vissa val som egentligen tog emot, om ni förstår vad jag menar.

The Walking Dead säsong 2 fortsätter den serietidningslika, animerade stil, som första spelet inledde. Dock är det lite bättre och lite snyggare utfört denna gång. Tyvärr upplever jag vissa sekvenser i spelet som råare & blodigare än i sin föregångare, nästan provocerande brutala ibland. Ansiktsmosningar, armavhuggningar, ja till och med döda mammor, Telltales balanserar verkligen på gränsen och åldersgränsen är inte att fnysa åt!

Ljudmässigt är det också bättre, men tyvärr finns det alltjämt kvar ljudglitchar och nivåhopp, även om det inte är lika ofta som i första spelet. Musikmässigt har man denna gång valt att avsluta varje episod (utom den sista) med en akustiskt avskalad sång, och särskilt Anadels två bidrag är stämningsfulla, fina bitar. Även röstskådespelet är mycket bra och jag måste lyfta fram Michael Madsen, som gör rollfiguren Carver utsökt, en elaking som påminner mycket om Guvernören från serien.

Spelkontrollen är exakt som sin föregångare. Det är fortfarande ett peka- & klicka-äventyr, pusslen är fortfarande enkla, och tidsintervallet vid dialogval är fortfarande alldeles för kort. Eventuellt att problematiken och valen har utvecklats en aning, även om det ofta står mellan två alternativ. Dock är inte lika ofta valet mellan att rädda den ena eller andra karaktären, även om detta också finns med, så klart. Nu är det mer av springa fram/hjälpa eller stanna/täcka/skydda. Inte alltid med förväntat resultat heller...

Hållbarheten är knappt godkänd. Mitt råd är alltjämt att bara spela igenom spelet en gång, eventuellt att spela om femte & sista episoden några gånger för att se de olika sluten. Jag råkade dessutom ut för en riktigt jobbig bugg, där flera av mina val inte syntes, efter jag klarat de tre sista episoderna.
Tydligen beror det på en korrupt sparfil, så jag måste nu radera mina sparade data, börja om ånyo och mellan varje avslutad episod, vänta tills eftertexten rullat klart, stänga av både spel & konsol och sedan fortsätta. Tydligen kan My Choices-fel uppstå då man spelar flera episoder i rad, utan paus. Konstigt, men Telltales tycker spelaren skall hantera det på detta sätt, istället för att patcha titeln.

Sammanfattningsvis: The Walking Dead säsong 2 är fortsättningen på den interaktiva berättelse, som startade med Lee & Clementine men nu endast innehåller den 11-åriga tjejen, som är hårdare än ståltråd. Det är fortfarande storyn, känslorna och det moraliska självtestet, som är spelets verkliga behållning.
Tyvärr är grafik & ljud alltjämt buggig, om än snäppet bättre än förra spelet och spelkontrollen är fortsatt medioker. Gillar dessutom inte My Choices-buggen som Telltales inte verkar vilja ta tag i... Allt detta gör att betyget inte kan bli mer än bra. Nu hoppas jag Telltales fixar till detta till säsong 3, och jag är nyfiken på hur de tänker sig fortsättningen, då det presenteras olika slutscener!