Svenska
MEDLEMSRECENSION

Killzone: Shadow Fall

I skuggan av muren är ingenting tydligt.
Som "skuggsheriffen" Lucas Kellan, har du direkt fått erfara hur fredens bevarande på båda sidor om den väldiga mur som delar din hemplanet, kommer med en kostnad. Men när ett dödläge mellan människor & deras Helghastiska kusiner rinner över i öppen konflikt och linjen mellan rätt & fel börjar falla sönder, måste du bestämma vilken typ av hjälte du verkligen är.

Istället för att ge mig ut på Platinum-jakt i Infamous: Second Son, då expansionen First Light var lite av en besvikelse och inte fick mig särskilt sugen på att fortsätta, så spenderade jag Kristi Flygare-helgen med lanseringstiteln Killzone: Shadow Fall, till PS4:an.
Historien till spelet är djupare och mer dualistisk än vad Killzone-serien vanligtvis bjudit på. I tidigare delar har Helghan & dess glödögda soldater varit en aggressiv kraft som man skall besegra. Men i slutet av tredje spelet utplånade ISA (& du) deras hemplanet och 12 miljoner helghans är nu på flykt & har landat på planeten Vekta, första spelets skådeplats om ni minns.

Vekta har delats upp i två delar av en jättemur, en halva för Vekta-borna & andra halvan för de nyanlända, en plats som döps till New Helghast. Här har många jämfört konflikten som målas upp mellan hur det var i Öst-/Västberlin och med inslag av fascism & stalinism. Själv kommer jag mer att tänka på Israel/Palestina-konflikten och så klart "kriget mot terror", särskilt när bomberna sprängs i det hypermoderna Vekta, likt ett 9/11-eko.
Variationen bland de olika kapitlens banor är stor, det finns ett kapitel som utspelar sig på ett övergivet rymdskepp, vilken känns som en ren Dead Space-kopia, det är också stor skillnad mellan den hypermoderna, skyskrapedesignade Vektastaden och de övergivna ruinerna på Helghans gravitationstrotsande yta. Allt förstås inspirerat av det hoppande Call Of Duty-arv som i stort sett alla FPS lider av idag.

Grafiken har varit ett stort samtalsämne runt Killzone: Shadow Fall och jag måste stämma in i hyllningskören. Grafiken är verkligen högklassig och tillsammans med Infamous: Second Son, den vackraste, krispigaste designen jag hittills sett på PS4:an. Vissa vyer över Vekta City tar verkligen andan ur mig.

Tyvärr är jag inte lika hänförd över musiken. Den är tudelat komponerad av Tyler Bates och elektronika-artisten Lorn, men musiken är relativt intetsägande och i de flesta fall kan jag faktiskt inte skilja på vem som skrivit vad. Det är mycket ljudlandskap över elektroniska rytmer & orkestrar. Jag saknar gamla kompositören Joris de Mans mäktiga, filmiska stråkar, manskörer men framför allt melodier. Även röstskådespeleriet är tråkigt, speciellt hjälten Lucas Kellen känns platt & uttryckslös, något som kanske är förstapersonsspelens stora dilemma. Istället är det Sinclair men framför Helghasthybriden Echo som stjäl showen.

Spelkontrollen är toppar & dalar. Själva kutandet & skjutandet, som är 90 procent av tiden, känns riktigt tajt och med nya Dual Shock 4 är det skönare, än det någonsin var under föregångaren PS3:ans tid, att spela denna typ av spel. Dock har Guerilla Games slängt in några spelmoment som verkligen är pest & pina. Tyngdlöshet, en jobbig snabbtågsbana (rälsskjutare? hehe), och den mest frustrerande passagen av dem alla: fritt fall, i början på kapitel 8. Vilken pärs! Att smyga premieras också i detta spel, mycket mer än i tidigare Killzone-delar, och jag är ganska dålig på smygande.

Hållbarheten är normal för denna typ av spel. Nu har jag bara klarat av singelspelarkampanjen, och Killzone-spelen har ofta haft en mustig multiplayer, men jag är faktiskt inte sugen på att ge mig ut på nätet. Killzone 2 är nog det enda multiplayerspelet som fångat mig, men Killzone: Shadow Fall lockar inte alls på samma sätt. Singelkampanjen tog mig hursomhelst ca 12-13 timmar, över Himmelsfärdshelgen. Slutet är lite snöpligt, men man revanscherar sig i epilogen.

Sammanfattningsvis: Killzone: Shadow Fall ser framfört allt oerhört läckert & snyggt ut, även om det ekar lite tomt, och vill du spela en rymdskjutare för dess grafiks skull är spelet värt en titt. Dock är science-fiction-FPS en ganska fullspäckad genre numera och det finns hård konkurrens, dels från Activisions kassako, dels från Bungie om man är intresserad av multiplayerröj i framtidsmiljö.

Medlemsrecensioner9
Samlat betyg: 7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10