Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Last of Us

Spelad version: PS4/PAL

Varning för avslöjanden.

I en fientlig värld efter en pandemi, måste Joel & Ellie, sammanförda av desperata omständigheter, lita på varandra för att överleva en brutal resa genom vad som återstår av USA.

Jag köpte det här spelet digitalt när det reades ut på PSN i julas, något jag sällan gör då jag fortfarande gillar fysiska kopior, och nu när jag klarat ut spelet för andra gången, kan jag bara säga att jag är väldigt nöjd. The Last Of Us är verkligen ett mästerverk och, precis som Bioshock Infinite, ruckar på gränsen för hur en spelberättelse skall presenteras. Det är inte ett perfekt spel, men det är ett suveränt filmiskt spel, med tidshopp & karaktärsutveckling på en nivå jag inte sett tidigare.

Historien är ganska enkel, egentligen. Det börjar med en kort inledning där Naughty Dog skickligt visar upp utbrottet av pandemin genom Joels (och hans familjs) ögon, samt presenterar grunden både för spelkontrollen och den emotionella utveckling som knyter ihop allting i slutet.
Här kommer in liten, liten invändning dock. De två stora tragiska händelserna i Joels historia kommer väldigt tidigt i spelet, vilket förtar känsloberörande kraft. Då blir de afro-amerikanska motsvarigheterna Henry & Sams öde mer gripande, eftersom det har hunnit byggas upp en relation till karaktärerna. Man förstår bättre den djupa kontakt som finns mellan dessa bröder.

Sedan fortsätter berättelsen tjugo år senare när Joel och hans (flick?)vän Tess springer på Ellie efter en stund, och lovar en grupp med rebelliska forskare att smuggla ut henne ur staden. Det slutar med att Joel bestämmer sig för att eskortera henne hela vägen till Salt Lake City, vilket tar nästan ett år.
Jag gillar hur årstiderna dels får landskapet att varieras, dels får representera den situation paret befinner sig i. När det är vinter jagas Ellie av kannibaler, men när våren kommer når de sin destination & allt känns hoppfullt, allt känns möjligt. Storyn är tankeväckande, så full av nyanser & små saker som jag lade märke till först på andra varvet av spelande. Som till exempel Joels sneglande på sin födelsedagsklocka när han talar med Ellie tidigt i spelet.

Grafiken är otroligt fin, en del vatteneffekter fantastiska, och miljöerna är verkligen realistiska. Även ljudet är fantastiskt, musiken är stämningsfullt vacker och välskriven av minimalisten Gustavo Santaolalla. När jag rider häst i naturen till Santaolallas ackustiska gitarrspel får jag Red Dead Redemption-flashbacks, och minns José Gonzales musikaliska verk.
Dialogen är bland det bästa jag hört, alla replikskiften mellan Joel & Ellie glöder, både Troy Baker men framför allt Ashley Johnson gör ett kanonjobb. I expansionen Left Behinds kapitel Mallrats, finns det dialoger mellan Ashley Johnsons Ellie & Yaani King, som spelar hennes bästa vän Riley, som är bland de bästa & naturligaste jag upplevt i ett spel.

Spelkontrollen är helt okej, här finns ytterligare en liten, liten, invändning dock. Spelet är väldigt styrt, nästan med en korridorsdesign, vilket jag iochförsig kan förstå i ett så hårt scriptat, filmiskt spel. Sedan är Joel relativt osmidig, något som man märker i de delar man spelar som Ellie. Hon smyger ju mycket smidigare samt har en kniv vilket jag föredrar framför Joels påk. Men att ta betäckning fungerar bra, smygande premieras och allt känns verklighetstroget då man inte kan ta alltför mycket stryk innan man avlider.

Återspelningsvärdet är mycket bra. Det tog mig ca 14 timmar att klara av huvudstoryn, sedan ytterligare 3 att klara av expansionen, men som jag nämnt ovan så rekommenderar jag att du spelar om båda spelen minst en gång! Det finns så många nyanser, små ögonkast och ansiktsuttryck som du inte upptäcker förrän du spelat det igen.

Sammanfattningsvis: Ett mästerverk. Jag trodde jag skulle bli besviken eftersom mina förväntningar var så skyhöga efter alla lovord från den samlade spelpressen, men även jag måste kapitulera. The Last Of Us sätter en ny standard i berättande & karaktärsutveckling, på en nivå som aldrig tidigare setts inom spelmediet, ja knappt inom film heller för den delen!
Framför allt är det min kluvenhet inför Joel & hans agerande, som gör att jag ofta tänker på detta spel. Är han egoistisk? Han är grym & osympatisk i vissa scener, men gör han det för Ellies skull eller sin egen? Den starkaste biten för mig är därför giraffscenen, där man ser hur Joel sår det hjärnfrö till idé som avslutar hela spelet.

Medlemsrecensioner18
Samlat betyg: 8.9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10