Metroid Prime 3: Corruption

Prisjägaren Samus Arans strapatser runt om i universum har gett mig massor av fina spelminnen genom åren, men jag måste erkänna att jag, som så många andra, var lite orolig när Metroid skulle ta steget in i 3D i och med releasen av Metroid Prime för ett antal år sedan. Jag var enormt spänd och nervös, då jag trodde att allt det som gjorde Metroid till Metroid skulle försvinna när 2D blev 3D. Turligt nog var Metroid Prime precis det spelet jag hoppades att det skulle vara, men aldrig riktigt trodde på själv. Atmosfären var helt underbar och tempot likaså. Grafiskt slog det allt på GameCube vid den tiden med hästlängder och musiken var så stämningfull att man nästan kunde ta på den. I vissa stunder trodde jag faktiskt att jag gjorde just det, men det visade sig vara något helt annat. Men det ska vi nog inte ta upp här. Nej, det ska vi inte göra.

Något år efter releasen av Metroid Prime släpptes då uppföljaren, Metroid Prime 2: Echoes. Har hört att många inte gillade det här spelet lika mycket som första spelet, och det kan jag till viss del förstå, men också inte. Personligen tycker jag att Echoes är ett grymt bra spel med minst lika bra stämning och musik som första spelet bjöd på. Men det många klagade mest på var nog allt "backtrackande", som det kallas för. Vad man kallar det på svenska har jag ingen aning om, och ärligt talat så bryr jag mig inte heller. Många gillade helt enkelt inte att man var tvungen att gå tillbaka till ställen man redan besökt så många gånger förut, bara för att öppna en ny dörr eller liknande. För mig personligen kändes detta dock inte som ett problem överhuvudtaget, då Metroid-spelen ska innehålla "backtracking". Annars är det inte ett Metroid-spel, enligt mig. Visst, jag kan förstå folk som inte tycker om att gå tillbaka hela tiden, men för mig blev det en lycklig resa rakt igenom.

Nu, när Retro Studios då äntligen släpper sista delen i sin Prime-trilogi, Metroid Prime 3: Corruption, gör de inte det till GameCube, utan till Nintendos senaste konsol Wii. När jag för första gången fick höra den nyheten blev jag dock lite orolig igen. Ni vet, lika orolig som jag blev när första Metroid Prime skulle släppas. Jag var inte ensam heller, då jag vet att många av mina bekanta kände likadant. Men nu, efter att ha spelat igenom hela Metroid Prime 3: Corruption både en och två gånger kan jag bara bocka och buga för Retro Studios, då detta utan tvekan är den bästa delen i hela Prime-trilogin och ett av de bästa spelen jag har haft nöjet att spela genom alla tider.

I Metroid Prime 3: Corruption kretsar mycket i storyn kring det förunderliga ämnet Phazon, som fanns en hel del i tvåan också. Jag vill inte säga för mycket om själva handlingen i spelet, men jag kan ju säga så mycket som att Samus kommer att känna av bieffekterna av att ha för mycket Phazon i kroppen. I spelets inledning får man också stifta bekantskap med fyra nya prisjägare, som med sina egna personliga förmågor har som uppdrag att hjälpa Samus så gott de kan. Att ha dessa prisjägarna i hasorna är både bra och dåligt, enligt mig. Visst är det bra att få lite extra hjälp med vissa fienden ibland, men samtidigt vill man ju att Samus ska klara sig helt själv, som hon alltid har gjort. Som tur är utforskar man i alla fall alla planeter i spelet främst på egen hand, vilket känns bra. Det är ju själva ödsligheten som gör Metroid-spelen så unika, och det vill man ju självklart ha kvar.

Tempot i Metroid Prime 3: Corruption är något högre än i Metroid Prime och Metroid Prime 2: Echoes, vilket jag vanligtvis inte skulle gilla, men här gör det faktiskt inte så mycket. Allt flyter på ett sådant sätt att man aldrig har tråkigt, oavsett vad man sysslar med. Det kvittar om man håller på med ett av spelets alla pussel, eller om man bara står och pepprar rymdpirater, allt är så himla roligt att man bara ler framför TV:n. En annan sak som gör mig oerhört glad när jag spelar Metroid Prime 3: Corruption är den underbara kontrollen. Jag har nog aldrig spelat ett FPS-spel med en sån här precision, även om jag nog helst vill kalla det här för ett FPA (First-Person Adventure), då det passar bättre. Innan jag spelade det här spelet hade jag spelat en hel del Call of Duty 3 till Wii, som ju bekant är ett FPS i krigsmiljö, och jösses vilken skillnad det var alltså. Jag säger bara en sak, Retro Studios har verkligen lyckats med sin kontroll. Det ska dock sägas att man måste ställa in kontrollen på "Advanced" innan man börjar. Om man inte gör det då? Tja, då får man en betydligt sämre kontroll att tampas med, och tro mig, det vill man inte göra.

Detta är det första Metroid-spelet där Samus inte förlorar alla sina förmågor i början, vilket kanske låter illa, men när man väl börjar spela så tänker man inte på detta alls. Man är ändå så upptagen med att känna på den atmosfär som infinner sig på alla planeter man blir tvungen att utforska. För även om tempot är något högre i det här spelet, i jämförelse med de andra, så finns det fortfarande mycket att utforska och många uppgraderingar att hitta. Man kan till och med uppgradera Samus skepp för första gången någonsin i serien. Jag menar, bara det är ju så grymt det bara kan bli. På tal om skeppet ja, i Metroid Prime 3: Corruption får man använda sitt skepp till så mycket mer än vad man är van vid. Det största användningsområdet, och det man tveklöst kommer att göra mest, är ju självklart att flyga till alla de olika planeterna som behöver undersökas. Detta fungerar väldigt bra (dock lite synd att man inte får styra det själv) och självklart kan man också spara och hela sig själv med skeppets hjälp. Precis som vanligt, alltså.

Grafiskt är Metroid Prime 3: Corruption utan tvekan det snyggaste spelet till Wii just nu. För vissa säger detta kanske inte mycket, men faktum är att ljuseffekterna och miljöerna ser otroligt mycket bättre ut än något som fanns i Metroid Prime och Metroid Prime 2: Echoes. Visst finns det partier som inte är så värst snygga alls, vilket är synd, men de är trots allt okej. Även ljudmässigt håller det hög klass, med underbar musik och ljudeffekter som låter precis som de ska göra. Ett annat plus är att man i spelets menyer kan lyssna på hela spelets soundtrack, vilket i alla fall jag uppskattar enormt mycket. Metroid Prime 3: Corruption innehåller däremot inget multiplayerläge, som fanns i tvåan, men det är jag bara glad över. Istället är singelplayerläget bastant och långt, över 20 timmar får man räkna med att det tar att klara spelet. För mig tog det dock längre tid, men det där är ju individuellt.

Men finns det inget att klaga på då? Jo, visst gör det det. Exempelvis tycker jag att bossarna är lite väl lätta ibland, trots att man spelar på Veteran. Nu säger jag inte att spelet är i sig är lätt (har dött ett antal gånger), men lite svårare bossar hade varit välkommet. En annan sak som jag stör mig på är rösterna i spelet. Visst, i enstaka fall gör de helt okej ifrån sig och jag gillar faktumet att Retro Studios valt att ha med röster i spelet, då det ökar inlevelsen desto mer, men för det mesta låter det inte riktigt som det ska, enligt mig. Men som tur är talar inte Samus själv, vilket jag är grymt glad över.

Metroid Prime 3: Corruption är, trots lite mindre missar här och där, det bästa spelet i hela Prime-trilogin och jag förundras verkligen av Retro Studios och deras uppenbara passion för Metroid-serien. Det är sagt att de ska ta en liten paus från Metroid nu, vilket jag mer än väl kan förstå. Hur Metroid-seriens framtid kommer att se ut vet man inte i nuläget, men jag vet att jag vill ha Retro Studios som utvecklare när nästa 3D-Metroid ska göras. Det skulle jag nog inte sagt för något år sedan, men nu har jag inga problem med det. Jag är inte orolig längre. Inte ett dugg.