Svenska
MEDLEMSRECENSION

Call of Duty: Advanced Warfare

I den senaste upplagan av Call of Duty vankas det framtidskrig med legosoldater där exoskelett är det nya heta. På förhand har det sett ut att potentiellt göra något fräscht för den urmjölkade serien, men är det verkligen tillräckligt fräscht den här gången eller är det bara samma spel i nyförpackning ytterligare en gång? Och är det verkligen så nyskapande som förhandstittarna påstod?

Jag minns att när jag recenserade Call of Duty: Modern Warfare 3 skrev jag en hyfsad bit precis i början av recensionen hur det kom sig att Call of Duty gick från en spelserie jag höll högt till att vara både trött och besviken på den. Ändå gillade jag spelet ifråga så pass mycket att jag belönade det med en åtta i betyg, trots att strategin att släppa ett nytt spel varje år med minimala förändringar hade fått mig att tröttna. Trots denna relation till serien stoppade det mig inte heller från att skaffa Black Ops 2 (dock ett bra tag efter det hade släppts), men jag var fortfarande av åsikten att Call of Duty nästan vägrade att förnya konceptet (trots Treyarch åtminstone gjort några mindre försök). Dubbelmoral åsido, men den här gången såg det faktiskt ut att bli annorlunda.

Det är lite lustigt att det är Modern Warfare 3 jag nämner, eftersom i och med det spelet debuterade Sledgehammer som Call of Duty-utvecklare. Eftersom Infinity Ward vid den tiden inte var i något vidare skick, fick Sledgehammer skrota deras egna projekt för att istället färdigställa det som Infinity Ward inte kunde göra. Nu är det däremot dags för Sledgehammers egna vision att ta form för första gången, i och med Call of Duty: Advanced Warfare.

I den avancerade krigföringen, är det numera exoskelett som är standardutrustningen. Exoskelettet förser soldaterna med extra styrka, förmågan att hoppa högre och en massa andra funktioner som kan komma till nytta på slagfältet. Detta skapar ju sedan nya förutsättningar för spelarna, eftersom det öppnar upp för helt andra möjligheter än tidigare.

Men att det skulle vara nyskapande skulle jag knappast påstå. Visst bjuder det på mer vertikalitet, och de redan ilsnabba multiplayermatcherna får ett ännu högre tempo än någonsin tidigare i serien, hur det nu kan vara möjligt. Men i mångt och mycket är det fortfarande samma spel som tidigare, men med det sagt så hindrar inte det nytänkande som finns från att göra spelet känns betydligt fräschare jämfört med de delarna som släppts under de senaste åren.

När det kommer till kampanjen har det på förhand verkat som att Sledgehammer satsat stort denna gång. Året är 2054 och som nämnt har utvecklingen gått framåt gällande krigföring. I rollen som Jack Mitchell, amerikansk marinkårssoldat, introduceras vi till framtidens krig när Nordkorea får för sig att invadera Sydkorea, och som brukligt är det USA som kommer och ska bringa frihet. Men riktigt så går det inte, åtminstone inte för Mitchell som blir av med både ena armen och sin bästa vän.

När hans militärkarriär ser ut att vara över, blir han dock anställd av det privata företaget Atlas, som styrs av Jonathan Irons som dessutom råkar vara farsa till Mitchells avlidna polare. I rollen som nykomlingen bland ett gäng legosoldater blir hans nya uppgift att kriga mot terroristorganisationen KVA, som anser att utvecklingen gått för långt och måste stoppas.

Enligt utvecklarna ska storyn ha tagit två år att skriva, vilket dock kan ge signaler som går åt båda hållen. Men att de satsat stort, det måste jag ändå medge. De nya motion capture-inspelningarna bidrar till riktigt snygga mellansekvenser, och även fast bland annat Troy Baker och Gideon Emery gör stabila insatser, lär det inte ha undkommit någon att även Kevin Spacey är med i leken i rollen som Jonathan Irons. Ingen lär nog heller bli särskilt förvånad när jag säger att Spacey i princip stjäl hela showen. Jag skulle nog faktiskt påstå att kampanjen inte hade varit samma sak utan Spaceys rejäla insats.

För det hade det faktiskt inte varit. Om vi helt bortser från Kevin Spacey, har vi en kampanj som likt tidigare ger känslan av en blockbuster med stora och många explosioner som skulle få Michael Bay att gråta, skriptade sekvenser och ren allmän over the top-känsla. Precis som vanligt, och något annat hade jag inte heller förväntat mig. Vad jag dock hade förväntat mig var kanske lite mer energi på storyn, men dessvärre lämnas jag besviken på denna punkt.

Det är inte så att storyn är dålig, tvärtom, men det går inte heller att undkomma att den inte är särskilt speciell egentligen. Teman om legosoldater, makt och korruption bådar för en intressant berättelse, men dessa ämnen skrapas bara på ytan och utforskas aldrig djupare. Detta är väl i och för sig inte helt oväntat, eftersom att förvänta sig en djup story från ett Call of Duty-spel... är väl som att förvänta sig en mästerlig story från valfri korkad actionfilm egentligen.

Däremot måste det påpekas att storyns tvister är sorgligt förutsägbara, och det är inte heller någon speciellt originell berättelse heller då av vad jag förstått det har den oerhört mycket likt med storyn i första Hawx-spelet som också behandlar privata arméer och korrumperande makt. Så även om jag skulle ignorera bristen på djup, är det inget som hjälper storyn till att bli något annat än "bara" bra, även fast det också bjuds på ett flertal trevliga moment.

Men på den positivare sidan känns gameplayet relativt fräscht. Även fast vapenkänslan är i princip lika tyngdlös som tidigare, är exoskelettet med och fräschar upp. Att kunna hoppa högre, hoppa snabbt åt sidan eller bakåt eller att slå iväg en fiende ett antal meter är bara några av de förmågor som exoskeletten giver en. En annan förmåga kan vara att sakta ned tiden och fungerar mer eller mindre som bullet time-moment, men det var inget som jag fann vara särskilt användbart. Inte heller förmågan att slå till från ovan (Boost-Dash) visade sig fungera praktiskt och är en förmåga som jag knappt använder.

Utvecklarna hos Sledgehammer ska ha grundats av avhoppare från Visceral, skaparna av Dead Space-spelen, vilket även märks av under vissa stunder. I singleplayerläget är all form av HUD-information placerad runt vapnet, vilket ger en bättre känsla av inlevelse. Det finns också ett och annat "skräckmoment" som tydligt visar var utvecklarnas rötter kommer ifrån.

Men bortsett från de mer rörelsebaserade förmågorna, ger exoskeletten också bland annat till möjligheten till att klättra på väggar eller en änterhake, eller futuristiska leksaker som exempelvis en laddning som dämpar allt ljud inom en viss radie. Häri finns dock samma problem som jag hade med all teknologi i Black Ops 2, de används bara under specifika stunder i spelet och det öppnas därför aldrig upp till någon kreativitet med dessa. Jag tror det var under ett uppdrag som gav en viss form av sandbox-känsla gällande hur jag skulle tackla mina mål där användandet av nya mackapärer var rätt fritt. Mer av sådant hade jag gärna sett.

Multiplayern är väl dock kanske mer viktigare att gå in på, eftersom det är det som gjort Call of Duty så populärt. Som nämnt är tempot betydligt högre denna gång när alla spelare mer eller mindre rör sig som duracell-kaniner, samtidigt som nya förutsättningar och taktiker öppnas upp. För vissa kommer det vara alldeles för fort för deras smak, medan andra kommer välkomna den snabbare hastigheten. För mig personligen hör jag till det sistnämnda lägret, även fast jag då och då känner att det kan bli lite väl hastigt, men samtidigt bidrar det för min del även till att göra spelet känns fräschare.

Det är väl mest för den nya vertikaliteten, som gör att det inte blir exakt likadant som de tidigare spelen. Även fast ingen av kartorna är speciellt minnesvärda, uppskattar jag att samtliga verkar ha vertikaliteten i baktanke och jag har inte stött på en enda karta där jag tyckt att designen inte höll för vertikaliteten. Ett fåtal av kartorna har dessutom vissa förändringar som sker under matchen, som exempelvis en flodvåg som drar över en liten del av kartan Defender, men dessa förändringar märks knappt av. Nu återstår det väl bara för de oundvikliga kartpaketen att erbjuda extra minnesvärda kartor, även fast sist jag kände så var runt Modern Warfare 2- eller Black Ops-tiden.

Gällande spellägena är det mesta sig likt, och som brukligt har vi bland annat Team Deathmatch, Domination, Headquarters och Search and Destroy. Enda riktiga nykomlingen är Uplink, där båda lagen kämpar om en boll som finns utplacerad på kartan och som ska tas till fiendelagets läger. Sedan finns det också Momentum, som är ett nygammalt spelläge där olika flaggor ska tas över i en viss ordning. Detta spelläge har dock inte varit med sedan World at War, men det verkar bjuda på samma kaos som jag hört det gjorde där.

Som brukligt går det att skapa sina egna klasser, och den här gången görs det på samma sätt som i Black Ops 2. Men istället för "Pick 10" blir det istället "Pick 13", eftersom förutom vapen, tillbehör och perks räknas även scorestreaks med bland dessa, och det går även att utrusta dessa med olika egenskaper som dock gör att antalet poäng som krävs för att förtjäna de även höjs. Dessutom går det att utforma sin soldat, genom att välja utseende samt utrustning, och ny sådan går att förtjäna genom så kallade Supply Drops (Call of Dutys motsvarighet till Battlepacks i Battlefield 4 och framåt, förmodar jag). Genom dessa går det även att få tag på specialvarianter av vapen samt temporära bonusar som kan hjälpa till under matcherna.

Slutligen har vi Exo Survival, som är precis som det låter. Du ska med ett gäng andra spelare, eller helt själv, försöka överleva så länge som möjligt och med intjänade poäng går det att köpa nya vapen, förmågor och andra hjälpmedel. Det är alltså ingenting nytt som erbjud här, och även fast det till en början är underhållande blir det ganska så snart rätt repetitivt och oinspirerat. Istället för detta hade jag nog gärna sett någonting helt nytt från Sledgehammer istället för samma gamla överlevnadsläge som jag redan spelat mig less på i andra spel.

Rent grafiskt bryter spelet inte någon mark, men att det ser riktigt tjusigt ut måste erkännas. Som nämnt är mellansekvenserna riktigt snygga den här gången, men det också flera moment där grafiken verkligen skiner. Det är kanske inte något som lär vinna teknik- eller designpriser, och de tär inte heller det ultimata spelet som visar på kraften i de nyare konsolerna, detta måste nog vara det snyggaste spelet i serien sedan Modern Warfare 2 (vilket är dock ganska illa vid närmare eftertanke). Det rullar även på 60 bilder per sekund som brukligt, och trots rapporter om att PS4-versionen är något skakigare på just denna punkt är det något som jag märkt av kanske en eller två gånger på sin höjd, men inte mer.

Jag brukar vanligtvis inte bli speciellt imponerad av ljudet i ett Call of Duty-spel, framförallt för jag tycker det tenderar att låta speciellt plastigt, speciellt när det kommer till vapenläten och explosioner. Även fast det fortfarande stämmer till viss del även här, måste jag säga ljudmattan är en klar förbättring sedan tidigare. Call of Duty har fortfarande en lång väg att gå för att nå upp till samma gudomliga ljudkvalité som Dice har bemästrat, men det här är definitivt ett steg i rätt riktning.

Musiken är den här gången komponerad av Harry Gregson-Williams, som förmodligen är mest känt för att ha gjort soundtracket till Metal Gear Solid-spelen, men han har också gjort musiken till Call of Duty 4: Modern Warfare, som jag minns att jag gillade skarpt. Så jag hade rätt höga förväntningar på årets soundtrack, men dessvärre lämnas jag besviken. Musiken är helt enkelt alldeles för anonym och under hela spelets gång märkte ag knappt av dess påverkan. Den enda form av musik som jag minns överhuvudtaget är ljudslingan som spelas upp när jag slåss för Atlas räkningar i multiplayer, men bortsett från det känner jag mig oerhört besviken på denna punkt.

Call of Duty: Advanced Warfare är inte nyskapande, verkligen inte, men det stoppar inte spelet från att göra att det urvattnade varumärket känns fräschare än under de senaste åren. Även fast det finns vissa punkter som jag känner mig besviken på, måste jag ändå medge att denna upplaga av Call of Duty måste vara både den bästa och den fräschaste på länge.

Plus:
Betydligt fräschare än tidigare, exoskelettet bidrar med nya förändringar, underhållande multiplayer, snygg grafik, riktigt bra röstskådespelarinsatser

Minus:
Missad potential i kampanjen, inga speciellt minnesvärda kartor, oinspirerat survival-läge, anonym musik

Testad version: Playstation 4

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10