The Order: 1886

När spelet först visades upp så var jag rätt så skeptisk. Jag såg hur mängders med folk skrek sig hesa över hur bra det såg ut. Snyggt var det, det kan jag hålla med om. Snyggt så in i bomben. Rent spelmässigt såg det dock väldigt trist ut, enligt mig. Det här var ett spel som jag ändå kunde tänka mig att spela om kritikerna nu motbevisade mig och sa att det faktiskt var ett riktigt bra spel. Enligt de flesta var det dock bara ett okej spel och därmed bestämde jag mig för att vänta tills spelet sjönk i pris. Jag fick hur som helst tag på det för drygt 350 kronor och det fick det väl vara värt, ansåg jag.

Jag var väl medveten om att spelet skulle vara väldigt kort när jag väl startade det och ville därmed dra ut på det. Därför spelade jag bara drygt en timme vid första tillfället och spelade inte mer förrän två dagar senare. Jag var positivt inställd än så länge men fick förhinder och kunde därmed inte fortsätta under helgen. Bara under den första timman hade jag blivit överförtjust i grafiken men även mätt på allt hamrande på knapparna och att vänta en lång tid innan man ens fick spela.

Striderna påminner i The Order: 1886 mycket om spel som Tomb Raider, Uncharted eller Gears of War. Problemen som uppstår med The Order: 1886 är att striderna inte alltid känns lika levande och blir i slutändan väldigt enformiga. Eftersom spelet är så kort och miljöerna är trånga känns det som att det är det enda man gör till skillnad från Tomb Raider eller Uncharted där utforskning är en stor del av spelet också. De gånger som spelet introducerar helt unika vapen levererar verkligen striderna. Tyvärr är dessa tillfällen alldeles för få och vissa vapen kommer man bara åt en endaste gång. Hade spelet innehållit flera typer av vapen och förekommit oftare hade striderna mått mycket bättre.

När man inte strider mot människor består spelet av att bekämpa lycans som är en form av varulvar. Varenda tillfälle man stöter på dem så ser det likadant ut. Man står instängd i ett hörn och man får undvika och sedan skjuta dem. Vid två tillfällen görs detta även till bossfighter som tyvärr bara består av ''Quick Time Events''. Det hela känns mycket fegt av utvecklarna och jag hade hellre sett att jag fått spela mot honom fritt istället för en låst kamera där kommandon för vilken knapp jag ska trycka på dyker upp titt som tätt.

När det kommer till spelets handling känner jag mig inkastad någonstans mitt i. Det finns många filmer som börjar med en scen som utspelar sig strax innan slutet för att sedan visa från början och visa hur det kom att bli så här. The Order: 1886 försöker göra samma sak men i brist på intressanta karaktärer och bakgrund känner man sig inkastad. När en karaktär dör ungefär halva vägen in i spelet och sorglig fiolmusik spelas känner jag absolut ingen sorg inombords. Jag hade absolut ingen relation till karaktären men det märks tydligt att Grayson som man spelar som har det men jag kan tyvärr inte sympatisera med honom då berättelsen aldrig tagit någon fart eller ens försökt släppa in mig som spelare. När det återstår ungefär en tredjedel av spelet blir jag hur som helst rätt engagerad i storyn tack vare en välkommen plot-twist. Det är dock alldeles för sent och helheten av storyn går tyvärr inte att rädda.

För att återvända till grafiken så har jag kommit fram till varför den både förstör och hjälper mig att tycka om spelet. Tack vare att spelet är så fantastiskt snyggt vill jag hela tiden se mer utav det och gör även att striderna känns aningen bättre än vad de hade gjort om spelet inte hade haft en så unik grafik. Jag tänker att om spelet inte hade varit så snyggt som det faktiskt är så hade det här spelet inte stuckit ut på något vis alls utan det hade varit ännu ett third-person shooter-spel i mängden. Jag har kommit på mig själv flera gånger när jag varit jättenöjd att spelet egentligen inte är så bra som jag intalar mig själv utan det är grafiken som lurar mig att tycka bättre om det.

Spellängden var som väntat ganska kort men jag fick ändå ut mer tid av det än vad jag trodde jag skulle få. Jag räknar med att spelet tog mig 7-8 timmar att spela igenom men nu finns där inget kvar. Jag samlade nämligen varenda trofé som spelet erbjöd utan hjälp. Detta inkluderar med andra ord att samla alla föremål så jag har utforskat varenda liten centimeter av spelet. Något återspelningsvärde finns tyvärr inte och jag kan tänka mig att de som inte bryr sig om att samla alla saker lär bli måttligt besvikna när de klarat spelet efter kanske sex timmar varav en stor del av tiden endast bestått av att se filmsekvenser.

Jag har dock aldrig varit uttråkad när jag spelat The Order: 1886 trots många brister. Åter igen tror jag att grafiken räddar spelet mycket. Jag hade gärna spelat mer utav det om det funnits mer att göra. Jag begär inte mer än ett new game plus, men icke. Om Ready at Dawn bestämmer sig för att göra en uppföljare tänker jag definitivt att spela det men då vill jag se att man lagt ett större fokus på striderna och vapen och minskat filmsekvenserna och ''Quick Time Events''.

Plussidan
+ Sinnessjukt vackert
+ Intressanta vapen
+ Fantastiska röstskådespelare
+ Grym atmosfär

Minussidan
- Kort livslängd
- För mycket Quick Time Events
- Platta karaktärer
- Brist på spelvariation

Mitt betyg: 6/10