Svenska
MEDLEMSRECENSION

Silent Hill HD Collection

Överlevnadsskräck när den är som bäst! Få två av de mest skrämmande spelen någonsin i remastrad HD: Silent Hill 2 & Silent Hill 3.

Så står det på baksidan på mitt exemplar av Silent Hill HD Collection, men egentligen får jag mer än så. Konami har nämligen valt att göra om alla rösterna i båda spelen, jag återkommer till detta längre ner i recensionen. Man har förvisso fräschat upp ljud- & musikmixen samt grafiken, men samtidigt gjorde förändringar som känns väldigt onödiga!
Jag snabbrecenserar varje del för sig:

Silent Hill 2
För mer än 4 år sedan skrev jag ett blogginlägg om första Silent Hill & dess referenser till katolsk mysticism, själavandring och änglar & demoner. I denna uppföljare har detta tema släppts nästan helt, nu är det istället ångest, skuld, personliga helveten, självmord & mord som står i fokus. Men det är ändå en gastkramande historia, fylld av tolkningsmöjligheter.
Jag frågar mig, finns ens Silent Hill på riktigt? Är alla människor där p g a självmord? Är allt bara en produkt av James hjärna och ingen finns där överhuvudtaget, huvudpersonen kanske t o m skar upp sina handleder på den toalett som spelet inleds på, utan att själv inse det? Hursomhelst är det en facinerande berättelse som jag verkligen älskar...

Protagonisten James Sunderland får ett brev från sin avlidna fru Mary, trots att hon dog från en sjukdom för över tre år sedan, där hon ber honom möta henne på deras "speciella" plats i staden Silent Hill. Förbryllad av detta brev ger sig James iväg till Silent Hill, där han upptäcker att inget är som förrut och att fasansfulla monster väntar bakom varje gathörn.
Vissa monster har verkligen blivit ikoniska, som sjuksyrrornas ansiktslösa mannekänger, eller Pyramidhuvudet som släpar på en jättekniv, våldtar & dödar (samt representerar James dåliga sidor?). En annan symbolik som visar skiftet från religiös djävulssekt till psykologisk försvarsmekanism är alla hål som James får hoppa ner i, en sorts undermedveten labyrint att gå vilse i.

Många har klagat på produktionen & konverteringen som Hijinx Studio gjort utifrån Konamis originalkod, och det gör även jag. Dålig framerate t ex, trots all dimma som skymmer sikten, vilket var ett sätt att kringgå hårdvarubegränsningar eftersom grafiken inte behöver ritas över hela skärmen. Jag älskar Akira Yamaokas musik dock, den är lika viktig för Silent Hill-serien som Bernard Hermann för Hitchcocks Psycho. Den blandas dessutom perfekt med effektljud, såsom järnrör & industri-atmosfärer.
Men den stora besvikelsen är det nya röstskådespeleriet. Man kan som tur är välja mellan original- eller de nyinspelade rösterna, något som inte är möjligt i trean(!), och även om originalrösterna är brusiga & dåligt inspelade, föredrar jag dem.

Anledningen till att Konami valde att göra om rösterna är, enligt ryktena, ett kontraktsbråk med originalskådisen Guy Cihi som ville ha mer betalt för Silent Hill 2:s olika utgåvor & nysläpp. Efter mycket om och men gick så originalcasten till slut med på att Konami fick använda deras röstprestationer.
Tyvärr är det Troy Baker som ersätter Guy Cihi, och här är nog ett av få tillfällen han misslyckas med en roll. Troy agerar nämligen mycket mer dynamisk, nästan väsande till skillnad från den nästan apatiske, drömmande James som Guy tolkade honom. Även Mary Elizabeth McGlynn överdriver mer och gör Maria mycket mera förförisk än vad Monica Taylor Horgan ursprungligen gjorde. Tillochmed Eddies röst är sämre, nyinspelningen av Eddie är mer pundig än galen och överlag är originalrösterna överlägsen de onödiga omtolkningarna Konami önskade.

Jag kan också nämna att jag hatar styrningen, vilken tar mig tillbaka till tiden innan analogspakarna började användas.
Efter 8 timmars spelande fick jag "In Water"-slutet, jag tyckte även det var roligt att få spela Marias scenario "Born from a Wish", vilket jag aldrig spelat tidigare!

Silent Hill 3
Om Silent Hill var katolsk mysticism & Silent Hill 2 var personlig, psykotisk ångest, kommer här mixen av de två. Detta är den regelrätta uppföljaren till första Silent Hill, där Heather Mason, Harrys nu 17-åriga dotter, först måste ta sig hem, sedan vidare till Silent Hill där hon måste göra upp med sitt förflutna, djävulssekten & Gud(!).

Protagonisten Heather börjar med att drömma, vaknar sedan upp i en galleria och beger sig på en mödofylld resa genom tunnelbanor & byggnadsplatser, för att nå fram till Daisy Villa Apartments där hon finner sin far Harry mördad av samma sekt som han räddade henne ifrån i första spelet. Fast besluten att hämnas fadern tar hon & privatdetektiven Douglas en bil och åker till Silent Hill, där Heather undersöker Brookhavens sjukhus, Lakeside nöjesfält & sektkyrkan.
Jag anser att Silent Hill 3 har en mycket svagare historia än James Sunderland tragiska sökande efter sin döda fru i tvåan. Visst är den rakare, Heather ska hem, sedan skall Heather hämnas, men det är så mycket förklaringar som saknas.

Det är för få narrativa motiv & möten i den första halvan, för att nästan bli för filmisk i den andra. Varför händer detta utanför Silent Hill, varken gallerian, tunnelbanan, byggnadsplatsen eller Harrys lägenhet ligger ju där? Är det bara i Heathers huvud allt detta pågår, och alla monster finns? Och varför vill Heather springa hem genom kloaker & underjord, är det återigen en nedgång i det undermedvetna, vilket tunnelbanan representerar?
Det tar halva spelet och 2 bosstrider innan Heather når Silent Hill, men hur kan Samael förvandla verkligheten till Otherworld två gånger innan hon ens hunnit dit? Är det Heather själv som är katalysatorn? Många frågor, som sagt...

Även här är produktionen en besvikelse. Bild & ljud hackar, spelet hängde sig ett par gånger och som nämnts tidigare, så finns här inte valmöjligheten att få höra originalröstskådespelarna! Riktigt uselt.
Styrningen är i stort sett lika styltig som i Silent Hill 2 och hållbarheten ligger i omspelningar, då jag klarade av första varvet på strax över 6 timmar. Den stora glädjen är fortfarande Akira Yamaokas musik, som är lika fantastisk som i tidigare spel, här verkar han influerad av James Bond, då halvtonsintervaller används flitigt. Bra som finsnus är det hursom.

Sammanfattningsvis: Silent Hill 2 är fortfarande ett narrativt mästerverk, ett spel som får dig att tänka & känna, långt innan spel som BioShock & The Last Of Us påverkat vår syn på spelberättandet. Tyvärr är inte Silent Hill 3:s historia lika bra och med usla produktionsvärden, där främst de nya röstinspelningarna upplevs onödiga då de inte tillför ett dyft, så kan jag bara rekommendera denna samling till den fanskara som ännu inte spelat Marias scenario "Born from a Wish".

Samlat betyg: 6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10