Svenska
MEDLEMSRECENSION

Grand Theft Auto IV

När Niko kommer till stan blir det andra bullar! Jag har bosatt mig i Rockstars högupplösta återkomst till Liberty City, en världsmetropol fylld av möjligheter och brister...

Fyra år tog det innan uppföljaren till det enorma San Andreas släpptes. Hundra miljoner dollar är vad GTA IV kostade att utveckla. Utvecklingstiden och den skyhöga notan är båda faktum som avspeglar sig i slutresultatet. Men har Rockstar gått rätt väg?
Det första som slår mig när huvudpersonen Niko Bellic anländer med lastfartyg till Liberty Citys hamn, är hur realistiskt allting ser ut och hur påkostad hela produktionen känns. Färgpaletten är sparsmakad och jag skulle rentav vilja kalla den grafiska riktningen grå. Den mörka natten som möter mig när jag kliver i land, sätter tronen för resten utav spelet.

Och då syftar jag inte enbart på det grafiska.

GTA IV är nämligen allt annat än den överdrivna kavalkad av bomber och galna upptåg som föregångaren San Andreas bestod av. Istället erbjuds här en jordnära gangster-historia om hämnd och vedergällning, med ett sylvasst manus värdig Scorsese, urflippade karaktärer och en träffande satir kring stormakten USA:s högmod och klyftor som endast Rockstar vågar ge sig på. Det sistnämnda visar sig bland annat i form av de hysteriska reklamerna på radio, där Americas Next Top Hooker är en pricksäker parodi på Top Model.

Även storyn dryper av satir, där de stundtals överdrivna karaktärerna Niko stöter på under berättelsens gång alla visar prov på vad man bör och inte bör göra för att lyckas i drömmarnas land. Playboy X är till exempel en framgångsrik drogförsäljare, som bor i en flott takvåning i övre Algonquin (Liberty Citys motsvarighet till Manhattan), medan Roman - Nikos knubbige kusin - har det mindre bra. Skuldsatt upp över öronen, tvingas han gömma sig i ett litet ruckel från diverse patrask som vill ha tillbaka sina pengar.

Är det något Rockstar alltid gör bra, är det just att skriva minnesvärda och färgstarka karaktärer som skiljer sig från varandra och visar prov på hur ojämnställt det faktiskt kan vara i USA. Det blir ibland på gränsen till stereotypiskt (drogmissbrukaren Little Jacob och hans överdrivet sluddriga tal), men det är enligt mig vad som gör GTA till GTA. Tyvärr är de färgstarka karaktärerna en av få saker som briljerar med GTA IV, då problemen med den nya, seriösa tonen visar sig redan när man i intro-uppdraget hoppar in i Romans bil.

Vadan detta, kör jag på en halkbana?!

Bilfysiken är minst sagt sladdrig, och när det kommer till motorcyklar är de knappt körbara eftersom de inte svänger hur mycket man än sliter i sin stackars analogspak. Själva grundpelaren för ett GTA-spel - som ju faktiskt översätts till grov bilstöld - är därmed fördärvad, då det inte går att koncentrera sig på annat än att försöka hålla sig på vägen när man är ute och kör. Man tvingas sakta in likt en nervös, 16-årig övningskörare inför varje kurva, eftersom man annars riskerar att hamna mitt i betongen och flyga ut genom framrutan. Jag vet inte om Rockstar fick för sig att sladdrigt = mer realistiskt, men såhär känns inte en bil annat än om man sätter på slitz-däck och tar en tur under den regnigaste av midsommardagar. Resultatet är frustration varje gång man ska ratta en bil i GTA IV. Och det ska man, ofta...

Ett annat problem jag snart upptäcker, är bristen på roliga vapen att lattja runt med. Det finns en sparsmakad arsenal av olika vapen att inhandla hos illegala vapenhandlare som slagit upp sina butiker i suspekta källare runtom i Liberty City, men den absolut "galnaste" är ett RPG-gevär.
Var är eldkastaren? Motorsågen? Minigun?
Att panga folk och spränga bilar på olika, påhittiga sätt är visserligen inte allt, men ett bredare utbud hade varit önskvärt. Beslutet att plocka bort den knasigaste sortens vapen har troligen att göra med det nya, realistiska spåret Rockstar valt att gå, men för min del känns det mest som att bröderna Houser prioriterat bort spelglädjen från San Andreas, för att kunna berätta en mer trovärdig story i GTA IV. En story som griper tag från början till slut, då Nikos klättring inom den undre världen i Liberty City är fängslande på ett sätt som Rockstar inte lyckats med tidigare. Här finns moraliska val, grym dialog och en hämndhistoria som skulle passa perfekt i en Tarantino-film.

Men när eftertexterna till slut rullar, känner jag mig också totalt färdig med GTA IV.

Utöver att köra "realistiskt sladdriga" bilar och skjuta fotgängare med realistiskt ovarierade vapen, finns det nämligen dessvärre inte så mycket att hitta på i den detaljrika men gråa staden Liberty City. Uppräckarglädjen från de gamla titlarna saknas. Det spelar ingen roll hur vackert och detaljrikt Liberty City är; när grundmekaniken för bilkörning är bristfällig, försvinner min lust att utforska.
Det finns emellertid ett robust online-läge, där upp till 16 spelare kan mötas i olika typer av matcher eller bara ströva runt tillsammans i en öppen värld. Detta tillför en gnutta återspelningsvärde, även om bristen på saker att faktiskt göra i staden är lika påtaglig online. Att tävla mot andra i en vild Deathmatch online, är emellertid långt mycket roligare än att försöka köra runt i Singleplayer-delen.

Sammanfattningsvis är GTA IV historien om en ärrad krigsveteran, på jakt efter en man som har svikit honom i Balkan-kriget. Spelet är på många sätt revolutionerande för serien, i och med den nya tyngden och den moraliska tveksamhet som går att urskilja genom hela Nikos berättelse. Men priset för denna nya realism och story-fokus, blir tyvärr att spelglädjen som fanns i tidigare GTA-spel försvinner.

+ Gripande story
+ Satir på toppnivå
+ Minnesvärda karaktärer, framför allt protagonisten Niko
+ Olika valmöjligheter i (vissa) uppdrag
+ Online-läget

- Bilfysik från helvetet
- Blekt och grått
- Vapenbristen
- Ingen poäng att fortsätta utforska när den fantastiska storyn är över

Medlemsrecensioner133
Samlat betyg: 9.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10