Ace Combat Zero: The Belkan War

"Did you know... there are three kinds of aces? Those who seek strength. Those who live for pride. And those who can read the tide of battle. Those are the three. And him... He was a true ace."

När jag lade undan kontrollen efter att ha spelat Ace Combat: Squadron Leader var jag helt mållös. Jag kunde aldrig i mina vildaste fantasier tro jag skulle uppleva någonting sådant när jag satte igång spelet för första gången. Istället för att vara ett simpelt flygspel med en Top Gun-liknande känsla visade det sig snabbt att det skulle bjudas på en riktigt annorlunda krigshistoria. Till skillnad från vad jag fått uppleva i andra krigsspel fick jag uppleva en episk och emotionell berättelse med starka antikrigsbudskap. Detta i kombination med de oerhört välgjorda luftstriderna, det perfekta tempot och den fantastiska musiken gjorde att spelet seglade upp som ett av de absolut bästa spelen som jag haft nöjet att spela. Men den här gången backar vi bandet, för i Squadron Leader talades det om ett stort krig som utspelade sig 15 år före händelserna i det spelet och som fick ett oerhört tragiskt slut. Det är detta krig som vi tillåts utforska i Ace Combat: The Belkan War.

Som sagt var Belkankriget ett stort krig som drog in flera nationer, varav två av dessa var de rejäla stormakterna Osea och Yuktobanien, som 15 år senare började kriga mot varandra. Kriget har ett flertal paralleller till Andra världskriget, då de bakomliggande orsakerna är nästintill identiska. Det började med att landet Belka hamnade i en svår ekonomisk sits, vilket fick de östra delarna av landet att bli självständiga stater fria från Belka och även att landet tvingades sälja vissa regioner till andra stater. I synnerhet Osea utnyttjade Belkas förfall till sin för del och kunde expandera sitt territorium. Men situationen förändrades inte till det bättre, vilket gjorde det enkelt för ett högerextremistiskt parti att komma till makten. När Belka sedan upptäckte att det fanns mycket naturresurser i en region som gränsar med grannlandet Ustio tror ledarna att detta kan vara lösningen på deras nuvarande kris. Belka ser sin chans att lösa sin ekonomiska kris och även återta sina förlorade territorier, och den 25:e mars 1995 förklarar de krig mot Osea och de runtomliggande territorierna. Ustio är ett av de första länderna som faller under Belka, då sistnämnda visar sig ha ett betydligt starkare flygvapen. Med både ett försvagat flygvapen och en försvagad armé tvingas Ustio anlita legosoldater från andra länder, och även bilda en allians med Osea och resten av länderna som Belka krigar mot.

Lagom till tioårs-jubileumet av kriget reser en journalist runtom i världen för att göra en dokumentär om Belkankriget. Men under hans undersökning om vad som egentligen hände stöter han på flertalet källor som refererar till en person som varit väsentlig för flera strider, men utan att ge någon konkret information om vem denna person är eller vad han egentligen gjorde. Förbryllad reser han runt för att intervjua flera personer som tjänstgjorde i sina länders flygvapen och som på något sätt känner eller är bekant med denna person, och utöver att berätta om vad som hände under Belkankriget försöker journalisten också lösa mysteriet med den här mystiska personen, som utifrån intervjuerna verkar ett legendariskt flygaress. Denna berättelse sker vid sidan om händelserna i själva kriget och berättas under mellansekvenserna, och berättelserna om själva kriget och det som vi får höra från intervjuerna vävs samman på ett riktigt bra sätt.

I rollen som Cipher, ledare för Galm-skvadronen och en legosoldat som strider för Ustios räkning, är det upp till spelaren att överleva Belkankriget och forma den person som vi får höra om från intervjuerna. I tidigare Ace Combat-spel, med undantag av Scarface One i Ace Combat 2, har vi alltid fått ikläda oss i rollen som en tyst protagonist som vi själva får forma och som följer samma formula sedan Ace Combat: Distant Thunder. Spelarens karaktär (Cipher, i det här fallet) börjar som en helt okänd pilot men som mot slutet av spelet är känd som piloten som mer eller mindre på egen hand vann kriget och som blir en legend bland både allierade och fiender. Den enda egentliga skillnaden mellan Cipher och huvudkaraktärerna i föregångarna är att han redan från början av spelet har ett visst rykte om sig. Det kan tyckas vara repetitivt att ha använt denna formula igen, men faktum är att denna formula för storyn fungerar oerhört bra. I många spel tvingas vi meja ned hundratals med fiender och utföra flera bravader utan att egentligen bli erkänd och hyllad för vår prestation av spelet. Något som Ace Combat-spelen däremot gör, då spelet faktiskt tillåter både allierade och fiender att känna igen mina prestationer, när jag dyker upp på slagfältet och både allierade och fiender börjar säger olika saker om mig är det inte svårt att känna mig stolt över de prestationer som jag utfört tidigare.

Men i Ace Combat: The Belkan War tas detta till en helt ny nivå, i och med den största nyheten i spelet som kallas för "Ace Style" som följer mina prestationer under spelets gång. Under uppdragen kommer det, förutom primära och sekundära mål, även finnas försvarslösa mål som markeras som gula och som inte är väsentliga för uppdraget. Det kan handla om hus, kranar, transportflygplan eller neutraliserade fiendejetplan som jag frivilligt kan förstöra för att få mer poäng, men jag måste inte skjuta ned dessa mål för att klara uppdraget. Beroende på hur många, eller hur få, av dessa mål som jag skjutit ned under ett uppdrag kommer stilmätaren att dras mot olika håll. Är jag aggressiv och spränger sönder allt som går att spränga är jag en Mercenary som söker efter styrka och pengar. Skonar jag dessa mål är jag en Knight som lever för stolthet och heder. Håller jag istället en balans mellan dessa två stilar är jag en Soldier som kan läsa av striden. Beroende på vilken stil jag håller mig till kommer jag att låsa upp olika jetplan att köpa och vid vissa punkter i storyns gång kommer jag att möta olika esskvadroner. Vilken väg jag än väljer kommer storyn överlag inte att förändras, men dialoger och bemötande av både allierade och fiender kommer ändras. Men det kanske största som förändras är när journalisten i mellansekvenserna intervjuar olika veteraner från kriget, då vilka dessa är och vilken bild de har av Cipher beror helt på vilken av de tre stilarna som jag höll mig till.

För att ge några avslutande tankar om storyn, måste jag säga att jag gillar den starkt. Den gör inte ett riktigt lika starkt intryck som dess föregångare, men detta beror nog en del på att spelet berättar en annan typ av historia den här gången vilket jag ändå uppskattar. Hur episk storyn i Squadron Leader än är, hade det varit lite tråkigt om The Belkan War hade haft en likadan eller liknande berättelse. Som redan nämnt finns en del paralleller till Andra världskriget, men det finns också ett flertal referenser till legenderna om Arthur, och bland de tydligare exemplen hittar vi det runda bordet och supervapnet Excalibur. Även The Belkan War har starka antikrigsbudskap, men till skillnad från föregångaren som ändå hade en mer hoppfull syn som berörde människans goda natur är The Belkan War betydligt dystrare. Här berörs fasorna med krig, meningslösheten med fredsprocesser, och under intervjuerna med krigsveteranerna får vi ofta höra hur minnen från kriget fortfarande plågar dem eller hur kriget har påverkat deras liv, och att i slutändan oavsett vad vi gör kommer krig alltid att finnas och att det inte går att stoppa det. Rätt dystert budskap, eller hur?

Men nog om babbel kring storyn och hur pass det går att påverka den, för när det kommer till kritan handlar det ändå om spelmekaniken. Här skiljer sig dock The Belkan War inte något märkvärdigt jämtemot föregångaren, vilket vissa kan se som en svaghet. Något som jag fullt förstår, men även fast det inte är jättemycket nytt är det ändå tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd. I huvudsak rör det sig fortfarande om att sikta in sig på mål både i luften och på marken, för annars... hade det nog antagligen varit en helt annan genre. Precis som brukligt när det kommer till Ace Combat är luftstriderna snabba, intensiva och adrenalinpumpande, i synerhet striderna mot skickliga flygaress brukar få mina händer att svettas ordentligt. Det finns också rätt god uppdragsvariation, då luftstrider och understöd till marktrupper avlöses med varandra och även kombineras i flera uppdrag. Sedan finns det också större strider att delta i, där jag inte har något speciellt mål utöver att tjäna ihop ett visst antal poäng innan tiden tar slut. Under dessa uppdrag finns det också en "Return Line", och åker jag genom den får jag en chans att återvända till basen för att fylla på med ammunition och reparera mitt plan på lägre svårighetgrader. Något som visar sig komma till användning, då jag under dessa uppdrag oftast får slut på missiller innan jag hunnit uppfylla målet.

Allt detta har dock redan funnits med i tidigare spel på ett eller annat sätt, inklusive minispelen som innefattar att lyfta från marken, landa samt fylla på bränsletanken i luften. En trevlig nyhet är dock att ett par uppdrag utspelar sig under större operationer som sker ungefär samtidigt, och jag får möjlighet att välja vilken operation jag ska delta i. Skillnaderna mellan operationerna handlar dock mer om huruvida jag vill ta mig an luftmål, markmål eller lite av båda, men det är alltid trevligt med ett val. Sedan spelar skickliga flygaress en betydligt större roll den här gången, då tidigare spel endast haft ett gäng flygaress som gett mer poäng samt rivaliserande flygskvadroner som agerat som nemesis för huvudkaraktärerna och deras skvadron. Totalt dyker det upp fler flygaress än vad det någonsin har gjort tidigare, vilket inte känns speciellt förvånande med tanke på Belkas luftvapen anses vara legendariskt i och med att de tränar riktigt skickliga stridspiloter. Som redan nämnt dyker det med jämna mellanrum upp esskvadroner under storyns gång som bjuder på nervkittlande luftstrider, men sedan finns det också naturligtvis enstaka flygaress som ger mer poäng om de skjuts ned. Gemensamt för alla flygaressen är att de den här gången getts en bakgrundshistoria som berättar lite om vad de gjorde innan, under och efter kriget (förutsatt att de överlevde kriget).

Precis som i föregångaren går det också att kommendera över sin egen luftskvadron, men istället för en hel skvadron med stridspiloter flyger du varje uppdrag med endast din rotekamrat Larry "Pixy" Foulke, eller "Solo-Wing Pixy" som han också kallas för, ett smeknamn han fick när han lyckades landa efter att ha förlorat ena vingen på sitt jetplan i strid. Det går heller inte att välja vilket jetplan han ska sätta sig i, utan han kommer under varje uppdrag flyga med sin specialmålade F-15C Eagle. Detta vägs dock upp genom att Pixy är en oerhört effektiv stridspilot, så pass effektiv att det inte hörde till ovanligheten att han sköt ned ett mål när jag själv försökte skjuta ned det, vilket ledde till att jag ibland fick beordra honom att backa undan så jag kunde ta ut ett specifikt mål själv. Annars fungerar det mer eller mindre precis som i föregångaren, då jag kan beordra Pixy att täcka mig, attackera målen framför mig, bryta formationen och välja egna mål, samt bestämma om han har tillstånd att använda sina specialvapen eller inte. Ordern om att bryta formationen har också utökats, så jag kan beordra honom om han ska fokusera på markmål, luftmål eller både och.

Det finns runt 36 olika jetplan att ratta runt med, som varierar mellan existerande flygplan och prototyper, samt naturligtvis i sann Ace Combat-anda ett par fiktiva jetplan. Jämfört med föregångarens hela 53 stycken jetplan känns det kanske för det lite, men är naturligtvis ändå en hyfsad mängd i alla fall. Dock går det den här gången att även välja vilket specialvapen som man ska använda till planet, till skillnad från föregångaren. Annars är det precis som i tidigare spel, då poängen som du tjänar in under uppdragen kan användas till att köpa nya flygplan och vapen, och det går även att sälja dessa ifall du verkligen vill ha ett speciellt jetplan men inte har råd med det. Dock märkte jag ganska snabbt att jetplanen rent generellt är betydligt dyrare än vad de var i föregångaren. Det skulle kunna bero på taskig inflation, men är nog snarare för att jag den här gången endast shoppar för mig och inte till fyra personer.

Om det är något som jag skulle kunna klaga på, skulle det nog vara bristen på riktiga nyheter. På sistone har jag börjat inse att få eller många nyheter inte riktigt är lika enkelt att klaga på eller applådera för som jag trodde i början. Rent generellt skiljer sig Ace Combat: The Belkan War inte speciellt mycket från sin föregångare, men samtidigt har Ace Combat-serien en viss formula som fungerar riktigt bra både när det kommer till spelmekanik och story. Ni känner förmodligen till uttrycket att om det inte är trasigt behövs det inte lagas, vilket jag tycker stämmer in på stora delar när det gäller Ace Combat. Dessutom är ju Ace Style en relativt stor nyhet, som tillåter spelaren att själv bestämma vilken typ av flygaress som huvudkaraktären är, samtidigt som det också ger betydligt högre omspelningsvärde än föregångaren. För mig personligen ser jag inte detta som något stort problem, men det är ändå något som jag tycker är värt att nämnas.

När det kommer till presentationen håller Ace Combat: The Belkan War sig uppe på en bra nivå, men det märks klart och tydligt att det inte skiljer sig jättemycket från föregångaren. Tittar man tillräckligt snabbt skulle man kunna säga att grafiken är identisk med det förra spelet, men tar man sig en noggrannare titt märks det också att grafiken ändå fått sig ett visst upplyft och känns aningen skarpare. Med risk för att låta oerhört tjatig i en recension av ett Ace Combat-spel, men samtliga jetplan ser riktigt snygga ut och är fint detaljerade, medan marken inte ser speciellt snyggt ut. Åtminstone inte när man flyger nära den. Detta beror dock, som vanligt, på att det är rätt stora nivåer som uppdragen utspelar sig på och att det är en fråga om prioritering. Ljudmattan känns också rätt bra, och överlag känns det tillfredställande med alla missiler som låses på mål, jetplan som flyger förbi mig och radiomeddelanden från både allierade och fiender. Men det absolut bästa med ljudet är, föga förvånande, den oerhört fantastiska musiken. Visserligen är soundtracket inte riktigt lika omfattande som i föregångaren, som mer eller mindre hade exakt allt, men som förväntat skiftar det från en mer Top Gun-liknande och arkadaktig känsla, till en mer häftigare känsla, samt naturligtvis ett par dystrare läten med tanke på hur brutalt kriget är på vissa håll och spelets tema överlag.

I slutändan fann jag Ace Combat: The Belkan War vara ett riktigt bra spel. Visserligen kan bristen på nyheter uppfattas som en svaghet, men det vägs utan tvekan upp av de intensiva luftstriderna, framförallt striderna mot de riktigt skickliga flygaressen. Tillkommer gör också Ace Style, som till viss del kan påverka den riktigt bra berättelsen med både starka och dystra antikrigsbudskap, fantastiskt soundtrack och ett högre omspelningsvärde än tidigare. Även fast jag inte riktigt blev lika imponerad av detta spel som jag blev av föregångaren, är det fortfarande ett riktigt bra spel som jag varmt kan rekommendera till flygspelsentusiaster och folk som vill uppleva en dyster krigsberättelse som skiljer sig från mängden.

Plus:
Intensiva luftstrider, riktigt bra story, en effektiv rotekamrat, snygg grafik, fantastiskt soundtrack

Minus:
Rätt få nyheter