Deception IV: Blood Ties

Det var en gång en djävul som ville komma ut ur helvetet och ta över jorden. För att kunna göra det behövdes tolv artifakter som fanns utspridda bland människorna. Tyvärr kunde djävulen inte klara detta själv, fast som han var i underjorden, så han skickade sin dotter Laegrinna för att klara uppdraget. Till hennes hjälp sände han tre demoner med olika specialiteter inom dödsfällor. Sedan var det bara för djävulen att vänta...

Det är historien bakom detta spel och den man kontrollerar är ingen mindre än Laegrinna själv, djävulens dotter. Storyn är uppdelad på tolv kapitel, där varje kapitel slutar med någon slags boss som behöver dödas för att man ska kunna få tag på dess artifakt. För att döda någon behöver man placera ut fällor och sedan lura in fienderna i dem för att då utlösa fällorna och skada fienden - gärna i en combo där man utlöser fälla efter fälla på samma offer. Fällorna kommer från de tre demoner man har till sin hjälp och de är lite olika i sitt utförande; vissa är sadistiska, vissa är förödmjukande, vissa är mer beräknande.

Alla kapitel är uppbyggda på samma vis - det kommer strömmar med soldater som försöker döda en och det enda vapen man har att använda mot dem är sina fällor. De soldater som kommer har olika förmågor. Vissa är trollkarlar/häxor som kastar magi mot en medan andra är mer rättframma och springer efter en med sitt svärd. Vissa står stilla på en plats och skjuter med pilbåge. Alla är dessutom olika känsliga för de fällor man lägger ut. Vissa är helt immuna mot golvfällor medan andra kan värja sig mot rullande stenbumlingar. Allt detta kräver strategi. Vilka fällor bör placeras ut och var ska de placeras för att komma åt alla fiender och helst blotta deras svagheter? När det finns flera fiender samtidigt är det viktigt att tänka igenom sina fällor och försöka ta ut fienderna en efter en. Att ha tre som samtidigt attackerar en är nämligen inte det bästa, dels för att man förlorar hälsa och dels för att det gör att det tar en liten stund innan det går att utlösa en fälla igen. Försiktighet är nyckeln.

Genom spelets gång får man fler och fler fällor att använda och till förfogande finns även så kallade stage traps som finns i den miljö man är i - exempelvis en stor smältugn, en elektrisk stol, ett framåtrusande tåg, en livsfarlig karusell... Miljön byts vart tredje kapitel ungefär och det finns mycket att leka med på varje ställe. Det är bara att släppa lös den lilla sadisten i en och sedan finns det inga gränser.

Jag har spelat Deception IV på min PS Vita och det passar formatet perfekt. Spelet är kul att köra i omgångar och det är nog det bästa för att inte tröttna. Det blir aningens repetitivt ibland nämligen. Storyn är inte så mycket djupare än vad jag beskrev den i min inledning och gameplayet är likadant hela tiden. Det är upp till en själv att variera sig och att öka nöjet genom att testa olika fällor och kombinationer och stage traps.

Utöver storyläget finns det även en hel del mer att göra. Dels finns det ett läge som heter Free Battle, där man själv bestämmer vilket rum man vill vara i och vilka fiender man vill möta, och sedan är det bara att köra på och testa hur ens fällor fungerar och liknande. Detta är riktigt bra för träning. Det finns även Missions, hundra stycken totalt, där det gäller att uppfylla krav inom en viss tid. Detta är roligt, givande och svårt. Allt sådant här extra ger dessutom poäng som sedan låser upp nya fällor. Jag rekommenderar att blanda storyläget med dessa lägen eftersom några av de fällor man låser upp med tiden kommer till stor nytta i de senare kapitlen.

Överlag är Deception IV ett otroligt roligt och bra spel. Talet är på japanska och det sätter en fantastisk stämning ihop med den sköna musiken. Det finns många fällor att låsa upp och variera mellan och det finns flera extra spellägen. Det är ett spel som räcker länge, även om storyn i sig är rätt kort (räkna med runt en halvtimme per kapitel). Det finns inte många karaktärer som står ut, men de som gör det är härliga. Till varje fiende finns dessutom en bakgrundshistoria som är värd att läsa och som gör att alla fiender känns olika (annars ser de otroligt lika ut många av dem).

Men det bästa med spelet är att det är så annorlunda. Det är ingen tvekan om att man spelar på den onda sidan och att lägga ut fällor och lura in människor i dessa är en rolig omväxling mot alla andra spel där man alltid kan försvara sig. Jag älskade det!