The Witcher

The Witcher damp ner en vacker dag 2007 som en komplett överraskning och överrumplade mången spelare med sin fantastiska berättarteknik kombinerat med en djupt engagerande strategi samt en väl utarbetad spelmekanik. Det fanns tvivlare med den åsikten att spelet totalt förstördes genom sitt stridssystem som baserades på ett klicka-i-rätt-tid-tre-gånger-för-att-slå-bra-system med ganska tafatta grunder för något mer djupgående. Ärligt talat var stridssystemet bara ett förädlat QTE (Quick Time Events) och för de som anmärkte just den bristen kan jag bara säga att jag förstår er, mina bekymmer var av precis samma art. De höll mig borta från en oslipad diamant i över sex år innan jag slutligen återvände för att avsluta jobbet.

Sedan hjälpte inte de fakto att jag som fjortonårig parvel fick för mig att The Witcher skulle bli nästa Oblivion, ett spel jag älskade så passionerat att det var oheligt. För även om båda kretsar någorlunda inom varandras genre var de milakliv ifrån varandra åt håll jag inte ens var medveten om på den tiden. Ett spel är aldrig bara just det: ett spel. Varje utvecklare sitter på sin vision, det finns ingen snorunge i världen som kan förutspå etts spels karaktär innan vi väl spelar det eller på något vis får kontakt länge nog med den virtuella upplevelsen för att skapa en god uppfattning. Ibland räcker inte ens det.
Så var jag besviken när jag spelade igenom The Witchers introscener? Otvivelaktligen. Var jag näst intill förbannad på mig själv när jag misslyckades om och om igen med att vinna pengar på brädspel vid den absolut första puben spelet kunde erbjuda? Ja det kan du ge dig på! Tror jag lade ifrån mig The Witcher för vad jag trodde skulle bli för gott när jag precis omkommit en tredje gång efter en attack av tre lysande hundar och återvände till puben för att slicka såren... Bara för att bli avvisad från att ha sex med den lokala servitrisen. Förstår ni förnedringen för den stackars fjortonåringen?

The Witcher är ett fenomenalt spel som saknar en del finputs för att verkligen nå sin sanna potential, men det gör inget. Allt uppföljaren kunde göra bättre har den gjort. Tillräckligt bra att den fick mig, samt säkerligen många fler, återvända till dess rötter och dra igenom första delen i den nu stundande trilogin. Så det gör helt enkelt ingenting.

The Witcher är inget spel för de som inte vill ha en annan utmaning. De som älskar Skyrim men förkastar Dragon Age: Origins bör högaktligen undvika denna lilla juvel.
Detta säger jag med all respekt för samtliga spelare där ute för jag vet, jag vet vilken besvikelse det må vara att möta denna interaktiva upplevelse som fel person. Jag vet även hur ljuvligt det kan kännas att njuta som den rätte mannen för jobbet.

Vem är Geralt?
Det är helt fel fråga, för ärligt talat kan inte Geralt själv svara på just den specifika frågan. Geralt vet att han heter Geralt, i början av The Witcher vaknar han med minnesförlust bland folk som påstår sig vara hans vänner. De är alla witchers: monsterjägare. Dessa kumpaner vill säga att Geralt är bland de bästa som någonsin skådats, att han är en del av en nu döende ras mutanter vars enda egentliga syfte är att skydda människor från den ondskan som ter sig i skuggorna.
Visst får Geralt reda ut en hel del ondska förankrat i monsterattacker, kidnappnigar och även potentiella sexuella trakasserier. Men om det är något den väldigt neutrale witchern lär sig snabbare än ögat är att denna världen inte är något annat än ond, att det inte finns något som heter skydda människor från monster när mänskligheten inte ens kan skydda sig från sig själv.

Geralts resa blir slutligen en epok vars eviga plot mynnar ut i vad som slutligen blir den sista twisten vars uppföljare bygger vidare på. Vad Geralt lär sig och återfinner i sitt minne är för spelaren att upptäcka, alla dessa intriger vävs fantastiskt in med mindre uppdrag bland den sedmera pöbeln. Ty Geralt må ha ett pris för sina tjänster, men vem säger att priset behöver vara guld?
Världen är fylld till bredden av difusa typer med dunkla ändamål, prostituerade med förlorade älskare samt en och annan kult med starka åsikter.
Du som spelare rör dig aldrig helt fritt, varje kapitel utspelar sig inom ett visst område och stundom lär du återse ett gammalt område med. Men där Oblivion erbjuder fullkomlig frihet att upptäcka vad du behagar begränsar The Witcher dig ofta till endast ett område åt gången, ett område som ofta räcker längre än ditt intresse för att upptäcka i Oblivion eller Skyrim, om du ger spelet den chansen.

Har du även mer tålamod än så kan du låta dig svepas in av den djupa karaktärsutvecklingen, av intrigerna, av konflikterna för att slutligen se en helhet. Av ett land så djupt försjunket i dekadens att minsta lilla motgång riskerar bli en kokande kittel och att det kanske bara är du, en mutant, ett monster i mångas ögon, som kan stå mellan ondska och ond bråd död.

Världen är sällan rättvis, aldrig svart eller vit. The Witcher återspeglar många svärtor samt gråskalor och det är för dig att upptäcka dem.
Men är du ute efter att ströva fritt, att slakta drakar närhelst det passar dig på ett fritt vis misstar du dig. Striden må vara av stor betydelse men är knappast spelets fokus, detta lär du dig genom mången dialog. För det är karaktärerna och händelserna spelet kretsar kring: din egentliga roll, vare sig frivillig eller ofrivillig i detta stora drama.

The Witcher är en god början på vad som blev en fantastisk spelserie. Uppföljaren rankas av mig på topplistan av världens absolut bästa spel, första delen är en bra början. En väldigt bra början.
Ge The Witcher en chans, men ha tålamod. Du kanske inte förstår ens hälften av vad spelet egentligen vill säga till en början, du kanske tappar förståndet helt efter några timmar. Men det gör inget, för kan du bara uthärda de värsta impulserna av att lägga ner spelet så finner du att The Witcher var värd din tid, värd en väntan.
Slutligen kommer du ha tjärat ner dig i en helt ny värld utan att riktigt veta vad som hände och då kommer frågan så småningom forma sig på dina läppar: "Hur har jag inte lirat det här tidigare?"