Fahrenheit

En kall och mörk vinterkväll i New York ter sig som en helt vanlig kväll. Men inte för den man som befinner sig som i trans i toalettbåset och väntar på att utföra ett mord som utlöser ett mystiskt äventyr. Men är det något att hänga i granen, eller är det bara ett dumt hopkok av ett mordmysterium samt det ockulta och det övernaturliga?

Fahrenheit är ett märkligt spel, i och med att det inte liknar de flesta spel jag spelat tidigare. Där de flesta utvecklare skapar spel som ska vara roliga och fokuserar mycket på action, ville David Cage göra någonting annat. Istället för att göra ett "vanligt" spel ville David Cage utnyttja den potential han såg hos spelen som medium och skapa ett spel som väckte känslor och gav en djupare upplevelse, som enligt honom skulle vara mer än "killing monsters in corridors and shooting crates to find ammunition". Efter två år av arbete heter resultatet Fahrenheit, och det är ett av de mest spännande äventyren som jag tagit del av.

Fahrenheit tar sin början i ett kafé någonstans under en kall och snöig kväll i New York. En äldre man kliver in i kaféets badrum, lyckligt ovetandes om en man som sitter i ett toalettbås och är som i trans. Mannen i toalettbåset reser på sig, öppnar dörren till båset och går fram mot den äldre mannen som han sedan hugger ihjäl i ett rituellt mönster. När mannen, som går under namnet Lucas Kane, vaknar upp från sitt tillstånd grips han av panik och försöker dölja mordet och fly från mordplatsen.

Jag måste säga att de inledande minuterna i Fahrenheit är bland de bästa öppningarna i ett spel någonsin, då det verkligen drog in mig i spelet på en gång. Men inte bara det, utan spelet visar också redan här vad för slags upplevelse som David Cage och utvecklarna Quantic Dream vill bjuda på. Det är nämligen helt upp till mig själv att bestämma vilka av bevisen jag ska gömma, och där vissa av mina val kommer leda till att detaljerna i storyn påverkas. Men till det stora hela är berättelsen rätt linjär och det går inte att påverka den i stora drag, men trots det ges spelaren olika val som antingen kan ändra på vissa detaljer eller leda till en game over-skylt.

I rollen som Lucas Kane är det alltså meningen att försöka lista ut vad som egentligen har hänt, och mycket av det verkar cirkulera kring ett övernaturligt mysterium. Men som om det inte vore tillräckligt med problem är Lucas också efterlyst av polisen, och det är här som ytterligare två huvudkaraktärer kliver in i bilden. Förutom att i rollen som Lucas undkomma polisen och lösa mysteriet kring mordet, får vi också axla rollen som de två poliserna Carla Valenti och Tyler Miles, vars mål är att få tag i mördaren. Detta gör att berättelsen dels får en tempomässig variation, och dels blir den extra intressant och påminner om lite Jagad, i och med att vi får kontrollera både den som flyr från polisen och de som är efter mördaren.

Överlag gillade jag storyn riktigt mycket, framförallt under de två första tredjedelarna av spelet. Karaktärerna är riktigt välskrivna och intressanta, och de känns verkligen trovärdiga. Jag verkligen älskade de lugnare stunderna där jag fick lära känna karaktärerna mer och höra om deras bakgrundshistoria. Mycket av berättelsen cirkulerar som bekant kring det övernaturliga, vilket säkerligen delar folks åsikter. Personligen är jag riktigt intresserad utav det övernaturliga, och just den övernaturliga aspekten av berättelsen bidrog mycket till att jag älskade storyn. Fram till den sista tredjedelen vill säga, då jag känner att berättelsen tappade en hel del. Det beror visserligen delvis på att mysteriet kring vad som händer har klarnats upp, vilket gör att berättelsen får ett snabbare tempo, vilket jag kan ha översikt med. Men just själva vändpunkten, själva twisten, känns rätt... absurd. Det spårar liksom ut för min del och jag känner att jag har svårt att ta berättelsen på allvar vid det laget. Men trots det gillar jag storyn riktigt mycket, tack vare att de två första tredjedelarna verkligen är fantastiska.

Spelkontrollen i Fahrenheit är rätt annorlunda jämfört med andra spel, då du kontrollerar karaktärerna med den vänstra analoga spaken och interagerar med föremål genom att använda den högra spaken. Detta känns dock emellanåt rätt klumpigt, och i kombinationen med kameravinklarna kunde det leda till märkliga situationer där jag bråkade med kontrollen. Kameravinklarna gör det visserligen emellanåt lite komplicerat för min del att kontrollera karaktärerna, men de ger också spelet en riktigt filmisk känsla. När det sedan vankas actionsekvenser ska de båda spakarna dras i olika riktningar efter de kommandon som dyker upp på skärmen, medan i vissa sekvenser är det meningen att man ska hamra på båda axelknapparna. Detta system känns rätt annorlunda, men fungerar för det mesta riktigt bra och lyckas dessutom kännas både genomtänkt och perfekt anpassad för alla scenarion. Något som också är viktigt att ha i åtanke är karaktärernas mentala hälsa, som kan stiga eller sjunka beroende på vad de interagerar med och vilka händelser de är med om. Det gäller att verkligen inte få mätaren att sjunka till botten och att interagera med föremål som höjer mätaren.

När det kommer till presentationen blir jag lite kluven. Grafiken är inte speciellt imponerande rent tekniskt, men samtidigt skulle jag inte kalla det för ett fult spel då framförallt karaktärernas ansikten lyckas förmedla deras känslor. Istället är det ljudet som imponerar mer, tack vare de riktigt bra röstskådespelarna och den fantastiska musiken. Visserligen kan jag tycka att många av de olika musikstyckena låter lite väl lika varandra, i synnerhet huvudtemat som jag tycker jag hör lite titt som tätt, så passar de ändå riktigt bra ihop med händelserna som sker och bidrar verkligen till spelets atmosfär.

I slutändan är Fahrenheit ett spel som jag gillade skarpt och som bjöd på något som inte speciellt många spel bjuder. Det finns några skönhetsfläckar, såsom den stundtals klumpiga kontrollen och grafiken som inte imponerar rent tekniskt, men det största minuset är dock vändpunkten och hur berättelsen spårar ur helt. Bortsett från det är Fahrenheit ett spännande och mystiskt äventyr ända fram till vändpunkten med riktigt intressanta och välskrivna karaktärer.

Plus:
Spännande och mystisk story, intressanta karaktärer, fantastiskt soundtrack

Minus:
Inte speciellt imponerande rent tekniskt, stundtals klumpig spelkontroll, tappar en hel del mot slutet

Testad version: Playstation 2