Black

Innan Black hade jag säkert påstått att ett actionspel utan genomarbetad handling är dödsdömt. Speciellt efter att Half-Life 2 satt nivån för vad vi ska förvänta oss. Men efter tolv timmar tillsammans med Criterions extremt efterlängtade actionepos är jag dock av en helt annan uppfattning. Jag är nämligen pånyttfödd och har omvärderat mitt sätt att se på genren, det behövs ingen story, inte så länge det bjuds på den typ av brutal destruktionskonst som det gör i Black i alla fall, en actionupplevelse som ingen Playstation 2 eller Xbox-ägare får missa.

Jag befinner mig i Tjetjenien, så mycket vet jag. Jag är en agent, som jagar terrorister. Terroristerna är många, ganska långa och har framförallt massor av vapen. Som tur är visar det sig att jag är lite av en vapenexpert och använder med lätthet allt som terroristerna tappar, utan problem. Här finns pistoler av alla de slag, maskingevär från världen alla hörn, kulsprutor, raketgevär, prickskyttegevär, uzis och granater.

Jag pratade med producenten till Black, Jeremy Chubb, bara häromveckan. Han berättade för mig att deras främsta inspirationskälla i skapandet av Black varit Medal of Honor. Och det märks, även om Black har många andra förtjänster också som Electronic Arts klassiska krigsspel aldrig haft.