Call of Juarez

Panga winchester-påk mot kaxiga indianer, tugga tobak och spotta på folks stövlar, fisa så skinnchapsen fladdar, dricka 62 liter blaskigt kaffe om dagen, äta äckliga bönor utan att bry sig, rida gigantiska hästar och sova under bar himmel och aldrig borsta tänderna. Vem har väl inte någongång drömt om att leva livet som väderbiten cowboy? Vem har inte drömt om att glida omkring bland nybyggda salooner iklädd lortig poncho och skjuta alla som tittar snett på en? Leva livet som Clint, leva livet som revolverman i vilda västern. "Die with your boots on if you gonna die" som Bruce Dickinson så fint uttryckte sig en gång i tiden.

Jag har definitivt drömt om det. Om att leva som cowboy, i vilda västern. Flera gånger. Tusentals gånger. För vore det inte för den erkänt usla personhygienen som rådde under denna tidsperiod skulle mitt förstahandsval om jag någon gång sprang på en fullt fungerande tidsmaskin faktiskt vara vilda västern. Amerika innan det blev amerika liksom (Deadwood, typ), med två gigantiska puffror i bältet. Yiiihaaaaaah!