Deadly Premonition: Director's Cut

Deadly Premonition är förmodligen det mest splittrade spel jag någonsin spelat.

Ett starkt första intryck är viktigt för att få sin publik att bli intresserade, eller "hooked". Öppningen i Bioshock: Infinite är ett klockrent exempel som lyckas exceptionellt bra med detta.

Deadly Premonitions inledning är fasanfullt dålig.

FBI Special Agent Francis York Morgan är påväg till den fridfulla, lilla staden Greenvale för att lösa mordet på den unga Anna Graham. York är ingen vanlig polis. Han kör nämligen i ca 100 km i timmen samtidigt som han röker, pillar med en laptop och pratar i telefon. Plötsligt skådar han en röd gestalt på vägen och kraschar ner i skogen. York kravlar ur den totalkvaddade bilen och blickar ut mot den mörka skogen. Nu får vi för första gången spela som denna helgalna, underliga mannen. Hur grymt kan inte det bli?

Mjo, det första jag märker är att spelets gameplay mer liknar en diabildsvisning än något annat. Spelet känns väldigt instabilt och ofärdigt. Jag plockar upp min pistol och gör mig redo för att möta vad för hemskt som än väntar mig, ute i den kalla skogen. Det jag möter är en zombieliknande fiende som försöker sig på någon variant av spider-crawl från Exorcisten där de har ryggen mot mig, men böjer huvudet över sig själva så att säga. Jag avlossar ett par snyggt riktade skott och zombien utbryter i ett otroligt krystat och fånigt "I don't want to diiiieeeeeeeeeee".

Deadly Premonition börjar som sagt inte bra.

Men ger du spelet en halvtimme/timme och kommer ut ur den där jäkla skogen har du ett äventyr som inte bara är spännande och intressant, utan även unikt och viktigt för spelindustrin. För även om du kommer att få handskas med instabil bilduppdatering och mediokra actionmoment spelet igenom så är det utan tvekan värt det.

Låt mig gå igenom varför.

Till att börja med är karaktärerna i Deadly Premonition välgjorda, på riktigt. Att spelet har tagit mycket inspiration från TV-serien Twin Peaks är det ingen tvekan om, där York har många likheter med Dale Cooper t.ex. Men likt den serien är varje karaktär i spelet unik och intressant. Alla har något att bidra med, vare sig det handlar om mordfallet eller bara för att bygga upp stämningen. Det blir spännande att bara åka runt i staden och prata med stadens invånare för att få information angående fallet, eller något helt annat. Det blir en gemytlig stämning som inte många andra spel kan stoltsera med.

York är den enskilt mest intressanta karaktären, vilket är extra kul då man spelar som honom. När York ser ett meddelande i mjölken i sitt morgonkaffe och kopplar det till utredningen drar jag brett på smilbanden och önskar att fler utvecklare vågade göra annorlunda karaktärer. York har även en vän som bor i hans huvud, som heter Zach. Denna schizofreni bidrar till en andra dimension för karaktären, där York ofta pratar med Zach och frågar honom om råd, råd som jag som spelare sedan får svara på. En sådan här lösning på narrativ har jag inte stött på i något tidigare spel och det fungerar riktigt bra.

Själva handlingen drivs självfallet fram till stor del av hur de olika karaktärerna interagerar med varandra, och hur du som York (eller Zach?) får göra val som påverkar handlingen. Storyn blir inte för en sekund förutsägbar utan du kommer gång på gång bli överraskad av vad som kommer hända härnäst. Vem är mannen i den röda kappan? Varför ligger det röda frön vid mordoffret? Vem är mördaren? Frågorna kan göras många, men du kommer inte vara beredd på svaren du får. Det hela knyts ihop till en fantastisk finish som verkligen berör.

Rent spelmässigt är Deadly Premonition i grund och botten ett sandlådespel, där du kan åka runt i staden och bl.a. fiska, spela dart eller göra sidouppdrag. En timme i spelet är 20 minuter IRL, vilket gör att en dag går väldigt långsamt när man spelar. Då de flesta story-uppdragen är knutna till en viss tidpunkt på dygnet kan det ibland bli något segt att vänta. Man kan dock likt många andra spel, sova bort tid. Förresten, "sova bör man annars dör man"? Jovisst, i Deadly Premonition stämmer det alldeles utmärkt, vilket för övrigt även gäller mat, som man kan köpa på diverse ställen i staden.

Som jag inledningsvis var inne på är dock inte allt frid och fröjd vad gäller spelets presentation och actionsektioner.

Grafiken påminner om något från förra konsollgenerationen. Det ser med andra ord runt tio år gammalt ut rent tekniskt. Det blir inte bättre av att det, som sagt, hackar fruktansvärt mycket på sina ställen (vilket tydligen inte var fallet med 360-versionen). Utöver det är ljudeffekterna riktigt lama och enformiga, där b.la bilmotorns evigt identiska surrande drog mig till vansinne vid ett par tillfällen vilket resulterade i "mute"-knappen på fjärrkontrollen. Mixningen känns inte heller klockren; Dialogen kan ena stunden vara tokhög och i nästa på en nästan viskande nivå i förhållande till andra ljud.
På tal om bilar förresten, bilfysiken är obefintlig. Det finns ingen bilfysik. Nu vet du det.

Spelets inledande timme i skogen ger en försmak på vad man kan komma att vänta sig i senare actionsekvenser. Här och där får du strida mot dessa bakvända, stönande zombies som verkligen inte vill dö. Det fungerar mycket som Resident Evil 4, du kan alltså inte gå och skjuta samtidigt. Actionsekvenserna förblir mediokra at best spelet igenom. De blir dock aldrig särskilt utmanande, vilket betyder att du kan kötta dig igenom dessa partier rätt enkelt och smärtfritt.

Det som dock störde mig mest i spelbarheten var hur extremt dålig kartan är. Det går inte att zooma ut tillräckligt för att få en översiktsbild och det går inte att sätta ut way points. Den är i det närmaste värdelös och ett riktigt irritationsmoment.

Puh.

Deadly Premonition: The Director's Cut är inget vackert spel, precis som jag ägnade den senare hälften av min recension att förklara. Det är rent ytligt sett fruktansvärt fult, och daterat. Den Inledningsvis kommer du med all sannolikhet hata det. Men ger du det en timme kommer det allt eftersom växa hos dig, mer och mer. Du lär känna Sheriffen George som älskar att styrketräna. Du lär känna sidekicken Emily som vill men inte kan laga mat. Du lär känna Thomas, som mest är rädd. Mest av allt dock, lär du känna York och hans inre kompanjon Zach som är den mest skruvade och underhållande karaktären på länge.

Om du är ute efter ett spännande och intressant verk som verkligen känns unikt och kan ha överseende med ett fult yttre bör du spana in Deadly Premonition: The Director's Cut.