Sonic Unleashed

När solen står högt upp mot skyn, så rusar den blåa igelkotten snabbare än någonsin igenom städer och savanner. Men när solen går ner och natten tar över så dras tempot ned något enormt och vår taggiga hjälte transformeras till en... varulv?

Utvecklarna Sonc Team, har länge haft strul med vad de egentligen ska göra med den välkända blåa igelkotten. De har bollat omkring med idéer där vissa har blivit utförda och vissa inte. De har mer eller mindre varit desperata och helt och hållet beroende av ett bra Sonic spel. Den enorma floppen, Sonic the Hedgehog (eller som folk föredrar att kalla det, Sonic 06) fick Sonic Team att tänka till och inte göra samma misstag igen. Så många antog att Sonic Unleashed skulle bli den stora räddningen. Det här spelet skulle rädda den någorlunda "döda" igelkotten, med en helt ny grafikmotor och ett Adventure baserat upplägg. Så, lyckades Sega och Sonic Team den här gången?

Från mitt perspektiv så tycker jag faktiskt det. Sonic Unleashed var inget speciellt när jag för första gången spelade det och som bäst tyckte jag det var helt okej. Inget spektakulärt eller något. Men efter att jag länge strävat efter ett kvickt plattformsspel med Sonic i huvudrollen, så plockade jag upp Sonic Unleashed återigen för att ge det en andra chans. Och efter cirka 12 timmar med Sonic Unleashed så var spelet över och eftertexterna rullade med spelets glada och hoppfyllda titellåt i bakgrunden. Inte nog med att min åsikt var den raka motsatsen den här gången. Men jag fick också en härlig känsla av att spelet var fullbordat. Som att spelet slutade vid den rätta tidpunkten, vilket väldigt få spel verkligen lyckas med.

Men vi tar det hela från början. Spelet inleder med en supersnygg CG öppningsscen, där vi får se den blåa igelkotten i all sin prakt ombord på ett av Dr. Robotniks- eh, jag menar Eggmans rymdskepp. Sonic, som är i sin Super-form, jagar runt Eggman tills den äggformade doktorn tillslut ger sig. Men Eggman har gillrat en fälla för vår stöddiga igelkott och maskinen som Sonic är fast i suger åt sig all kraft från Chaos smaragderna. Eggman använder den här kraften för att skjuta ner på Jorden med en enorm laser, vilket leder till att världen splittras i sju kontinenter. Och eftersom spelet är barnvänligt, så får vi anta att ingen dog när det här inträffade. (Jag menar, hur tänkte Sonic Team här egentligen?)

Hursomhelst, förutom att Jorden har näst intill förintats så lyckades Eggman väcka Jordens inre best. Dark Gaia. Och det verkar i det här fallet vara ett positivt fall för Eggman eftersom han jublar att han äntligen kommer kunna bygga sitt förbaskade Eggman Land. När allt detta skedde så gick Sonic igenom någon form av utseendeförändring eftersom han nu liknar en... varulv. Sonic transformerades till en varulv... eh... ja. Eggman avslutar denna inledningssekvens med att skicka ner Sonic tillbaka till Jorden och det är då spelet tar sin början.

Jag kan förstå att många blivit förvirrade med hela varulvstemat och till och med jag ifrågasätter detta. Men för att vara helt ärlig så tycker jag ändå att utförandet ändå fungerade. Till en viss del i alla fall. Bara några sekunder efter Sonic kraschat ner på Jorden så träffar han en märklig, rosa varelse som inte kommer ihåg vad han heter eller vem han egentligen är. Så Sonic lovar att hjälpa honom och väljer att kalla honom för "Chip" under tiden. Chip kommer följa med Sonic igenom hela spelet och allvarligt, den här karaktären är så oförskämt irriterande att det inte är sant. Inte nog med att hans "tips och tricks" under banorna bara kommer i vägen och är allmänt jobbiga men hans röst och dialog är bara en pina. Varje gång han öppnar sin mun så slutar jag ta stunden på allvar, vare sig det ska vara allvarligt eller inte. Dialogen i allmänhet känns bara skum och för det mesta bara påtvingad. Ibland försöker de smyga in ett skämt eller två men det fungerarar sällan. Sonic säger inte egentligen mycket själv utan det är mest bara sidokaraktärerna som sköter snacket. Vilket i det här faller är väldigt få faktiskt. Förutom Sonic och Chip så dyker Tails, Amy och en gammal professor vid namn Pickle (ja, han heter så) och de är alla där för att hjälpa dig igenom spelet så gott de kan. Rösterna i sig är väl helt okej (förutom på Chip), men det är som sagt dialogen som gör allt ännu knasigare. Men som tur är så är det här inget som kommer för mycket i vägen. Men hur fungerar det rent spelmässigt?

Man får ta rollen som både Sonic och hans varulvsform som förövrigt kallas för "Werehog" och det betyder att spelet är uppdelat i två olika spelsätt. När det är dag och solen skiner högt i skyn så får man ta rollen som den kaxiga kotten i sin vanliga form och målet är simpelt. Att fort som skjutton springa igenom supersnygga banor i en obeskrivligt snabb hastighet och ta sig till mål på kortast tid som möjligt. Det blir nästan som en tävling. En springtävling mot tiden. Och väldigt många finner nöje i dessa banor inklusive mig själv. Det är ju såhär ett Sonic spel ska se ut och folk var så säkra på att det här skulle bli det allra bästa Sonic spelet. Men så valde Sega och Sonic Team att slänga dit en varulv som förändrade formulan helt.

För när natten kickar in så blir det en plötslig tempoförändring. Den bana vi precis sprungit igenom på bara några minuter har istället förvandlats till en seg God of War liknande bana, som kan ta upp till 30 minuter att klara. Många brukar se det här som det största problemet med Unleashed och många kritiker hatar spelet för livet pågrund av den här förändringen. Personligen så måste jag säga att det är en trevlig omväxling. Eftersom Sonic banorna verkligen är så extremt snabba, så tycker jag det är skönt att plötsligt dra ned på tempot en aning men det betyder dock inte att varulvsbanorna är helt fläckfria. Nej, det är snarare helt tvärtom. Många spelar ju Sonic för att... ja, spela Sonic och inte några sega plattformsbanor eller hur?

Helhetsintrycket börjar dras ner märkbart när problemen börjar titta fram extra tydligt. Trots att varulvsdelarna uppenbarligen är sämre i spelet, så betyder det inte att allt annat är felfritt för det. Sonic banorna är så snabba att det ibland känns som att spelet spelar av sig självt med hjälp av ett knapptryck. De har lagt till ett nytt boost-system, som jag är helt okej med om det hade använts som ett sätt för Sonic att få upp farten i de långsamma delarna. Men spelet vill ständigt att man ska använda den, som att springa igenom fönster, springa på vatten eller igenom en grupp med robotar. Man har en boostmätare som fylls upp när man samlar på ringar och ringarna förekommer så pass ofta att man kan i princip bara hålla in boost-knappen igenom hela banan. Men det innebär också att man förlorar en viss kontroll över Sonic, då det kan bli ett problem att hålla på och boosta vid svängar eller dylikt. Så trots att spelet vill att man ständigt ska hålla på och boosta igenom banan, så föredrar jag att så fort jag kan så springer jag i normal hastighet och ibland så dyker det upp en del plattformande också och det är såklart välkomnande.

Werehog- banorna är däremot helt annorlunda. Som jag sa innan så tonas tempot ned drastiskt, men det lyckas ändå vara bitvis underhållande trots att det inte helt känns som ett Sonic spel. Ibland så känns Werehog- banorna som ett traditionellt plattformsspel då man i vissa stunder måste hitta gömda knappar som öppnar en dörr som leder till nästa område. Under spelets gång så kommer fiender dyka upp som du måste tampas med. Det blir mycket X-tryckande och Y-hamrande medan man utplånar varenda fiende på skärmen och personligen så fann jag fightingsekvenserna överraskande roliga. Det var i början jag inte kunde stå ut med dessa. Men med tiden så får man chansen att uppgradera Werehogen och Sonic, så blir det betydligt smidigare i fightingdelarna.

Varulvsbanorna tror jag var utvecklarnas chans att visa upp esterna för spelaren eftersom de banorna är så långsamma. Banorna är läckert designade med olika teman i varje kontinent och grafiken är väldigt klar och fin att se på. Det kan till och med märkas av extra mycket när man till exempel en stund i spelet klättrar (eventuellt balanserar på) en pelare som sträcker sig ut över en flod och kameran går till ett fågelperspektiv, så att man kan se uppifrån hur vackert månen reflekterar mot vattnet. Sonic- banorna ser till och med ännu bättre ut med skarpa och trevliga färger och några helt ofantligt välgjorda miljöer.

Förutom den trevliga grafiken, så tyckte jag om flera av fightingpartierna eftersom man fick en viss tillfredsställelse av att banka sönder robotar och monster. Men eftersom banorna håller på påtok för länge så började det kännas extremt stelt och repetivt. De få pussel som förekom var inte speciellt intressanta och fiendevariationen kändes klen.

I de vanliga Sonic- banorna så spelade det egentligen ingen roll vilka fiender det var som förekom eftersom de aldrig kändes som ett hot eller något vägblockerande. Men i varulvsdelarna så dyker fiender upp ständigt och det blir heller sällan någon utmaning. Inte nog med det, men kontrollen känns onödigt oprecis att det blir extremt stelt när man hoppar från pelare till pelare till exempel. Ett enda misstag och man faller som en sten. Det blir svettigt och tillslut bara frustrerande.

Medan storyn gör framsteg, så stöter man då och då på Eggman och man får bidra i en storslagen strid mot honom på någon av hans mekaniska monster bland annat insektsmaskinen Egg Beetle. Förutom Eggman, som man förövrigt slåss mot med vanliga Sonic, så kommer det även Dark Gaia monster i vägen som man måste slåss mot med ingen annan än varulvs-Sonic. Bossarna varierar från att vara riktigt svåra till att vara löjligt enkla. Personligen så gillade jag bossarna mot Eggman betydligt mer eftersom de var mycket intensivare med bättre musik och snabbare tempo.

Efter att Sonic och Chip lyckats hitta ett tempel på någon av kontinenterna så lyckas kontintenten repareras med hjälp av en Chaos smaragd. Och då låser man naturligtvis upp nya kontinenter som man kan upptäcka. Man får gå runt i ett litet område i varje kontinent och det kan vara alltifrån en stad till en liten by. Det blir lite som ett rollspel då man måste gå runt och prata med människor för att få information eller eventuella uppdrag. Man kan även gå till små affärer vars valuta alltid tycks vara ringar. Man kan köpa allt från musikstycken till Chili korvar. Man kan även leta efter Mån och Sol- medaljer som hjälper en att komma vidare i storyn och låsa upp nya banor. Dessa medaljer förekommer även i banorna som man måste samla. Och tro mig, det kan leda till en hel del omspelningar på Werehog- banorna eftersom medaljerna är extremt svåra att få tag i på dem snabba Sonic- banorna.

Dessa Hub- världar tyckte jag fungerade bra då spelet går ut på att besöka olika delar av världen och sätta den kontineten på plats. Alla världar har olika teman och unika designer på invånarna. Alla människor i Sonic Unleashed verkar väldigt Disney inspirerade fast betydligt stelare i ansiktsutrycken. Men det är kul att utvecklarna prövar på något nytt och det känns som ett rejält framsteg i gentemot föregående Sonic titlar.

Spelet är tyvärr inte buggfritt. Och det har att göra med bandesignen väldigt mycket. Man kan ofta råka illa ut och fastna på osynliga föremål, eller springa så fort att man tillslut springer igenom väggar och andra objekt. Fast när det kommer till design rent estetiskt så tycker jag Sonic Team lyckats skapa en hyfsat levande värld, med intressant fiendedesign och vackra omgivningar.

Rent grafiskt så är Sonic Unleashed snyggt. Riktigt snyggt till och med. Jag skulle till och med gå så långt och kalla det för det allra snyggaste Sonic spelet hittills. Som jag sa innan så berättade jag att jag verkligen gillade den skarpa och färglada grafiken. Och förutom diverse buggar så finner jag även frame-raten väldigt ojämn speciellt på varulvsbanorna är det extra tydligt.

Musiken i Sonic Unleashed är obeskrivligt bra. Vartenda musikstycke är fantastiskt välgjorda och det passar spelet utmärkt. Så fort man sätter igång spelet så kör den äventyrliga menymusiken igång och jag älskar det. Alla kontinenter har sina egna temabaserade låtar vilket förstås bidrar en hel del speciellt när den är så bra. Sonic- banorna har snabb och intensiv musik, medan Werehog fokuserar på mer lugn jazzmusik. Det finns dock ett musikstycke som kommer fastna i ens huvud för alltid är den konstanta stridsmusiken som slår igång varje gång Dark Gaia fiender uppstår. Den blir snabbt jobbig, tro mig. Musiken är annars i sin enkelhet både välgjord och minnesvärd. Och jag kan aldrig få nog av spelets huvudlåt som spelas i eftertexterna som är så glad och hoppfull att man själv fylls av lycka.

Sammanfattningsvis så tycker jag väldigt mycket om Sonic Unleashed. Det är enligt mig ett väldigt underskattat Sonic spel som många såg över när det väl begav sig. Spelet fick inte någon speciellt positiv respons och många trodde det här var slutet för den blåa igelkotten. Nu finns det ju ändå folk som tycker om spelet, inklusive mig men jag skulle ljuga om jag sa att spelet inte hade några problem. Och dessa problem är tillräckligt stora för att dra ner på betyget en aning. Werehog delarna kan ibland vara någorlunda underhållande, men de blev snabbt upprepande och extremt frustrerande. Istället njuter jag av de riktigt välgjorda Sonic- banorna som jag tycker väger upp spelet rejält. Sen kan man diskutera huruvida välregisserad storyn är, men för mig så fungerade den. Den är enkel att följa och spelet lyckas bygga upp inför den stora finalen som är både episk och sinnessjuk intensiv.

Jag är glad att jag valde att spela igenom Sonic Unleashed. Jag kände en viss lättnad när spelets eftertexter rullade på som jag inte hade känt på väldigt länge. Visst, spelet är inte perfekt och det har märkbara problem på flera plan. Men när spelet är roligt, då är det verkligen riktigt underhållande. Det märktes tydligt att Sega och Sonic Team lagt mycket tid och hjärta på det här spelet, trots Werehogen. Jag skulle nog inte rekommendera spelet till exakt alla men spelet finns nu väldigt billigt så jag tror det är värt för vem som helst som vill pröva på något nytt. Som jag sa, jag är glad att jag spelade igenom det här tillslut. För det var absolut värt det.

"Endless Possibility"

_Cpt. Price

Testad version: Xbox 360

[Grafik] 8
[Ljud] 9
[Spelbarhet] 8
[Hållbarhet] 7

Slutbetyg: 7.5

[Plus] Fantastisk musik, snygg grafik, trevlig design, mysiga miljöer, bra story, intensiva Sonic- banor

[Minus] Hoppigt tempo, oprecis spelkontroll, buggigt, ojämna och oftast frustrerande Werehog- banor