Fahrenheit

Fahrenheit. En gradskala som mäter värme och kyla. Hur känslomässigt är det? Inte speciellt vill jag påstå, men det är inte längre det jag tänker på när jag hör ordet och namnet Fahrenheit.

En fantastisk känsla från början till slut. Fahrenheit är chockerande, fashinerande, beroendeframkallande, krävande och jag skulle vela påstå att det är det mest storydrivna spelet någonsin.

Spelet handlar om Lucas Kane som får tillbaks sitt medvetande och ser att det ligger en mordad man framför honom och att han själv har en kniv i handen och är skuren över handlederna. Det är här som ett spel fyllt av val och snabbt tänkande börjar. Fullt av val och press/krav på spelaren att antingen spela snabbt och förändra spelet på det sättet eller ta det lugnare och låta endast valen styra.

Fahrenheit är inte så detaljfyllt som man kanske kan önska sig, men ansiktsuttrycken är väldigt imponerande och alla karaktärer rör sig ensamt. Miljöerna är realistiskt framställda och Quantic Dream har verkligen satsat på att ge världen lagom jämnt med detaljer.

Kontrollen är beryktad för att vara väldigt nydanande och det är den minst sagt. Istället för att spelet ska styras genom att man flyttar sin karaktär med riktningar åt vilket håll han/hon ska gå så finns det många moment där man gör någonting så simpelt som att trycka upp, ner, höger eller vänster med styrspakarna. Mängden knapptryck och tempo skiftar efter situationens, karaktärens eller konversationens intensitet.

Någonting som jag tyckte mycket om när jag klarade spelet var att kika på extramaterialet i spelet som består av ett urval av upplåsbar artwork, musik, making of videos och utvalda spelmoment som man när man vill kan spela om. Finns inte många spel ens när det kommer till Limited Edition utgåvor som bjuder på såhär bra och vettigt extramaterial.

Avslutningsvis så är det teckniska, vissa missar i kontrollen och spelets längd som drar ner betyget, men det hindrar inte Fahrenheit från att vara ett av de bästa spelen som jag någonsin har spelat.