Svenska
MEDLEMSRECENSION

Red Faction: Guerrilla

Att man befinner sig på planeten Mars är coolt. Men när man har möjligheten att åka runt i ett stort koloniområde, proppfylld med förstörbara byggnader så blir det genast mycket coolare. Det definierar grundprincipen i Red Faction: Guerrilla.

När ett spel kan vara bra, och då menar jag extrem bra, då strålar det verkligen om det. Spelet bara skriker ut att det är så otroligt bra och i det här fallet så är Red Faction: Guerrilla inget undantag. Det är nämligen bland de roligaste och galnaste spelen som jag någonsin spelat, och jag tänker berätta exakt varför det ligger så till.

När jag först fick tag i ett exemplar av Red Faction: Guerrilla, så hade jag inte speciellt stora förhoppningar. Jag trodde inte spelet skulle ha något speciellt element som skulle imponera på mig, inte direkt i alla fall. Jag hade inga förkunskaper av spelet så jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig.
En actionrökare i tredjeperson som utspelar sig från Mars var väl exakt så jag tänkte när jag fick ta kontroll över spelets hjälte, Alec Mason. Jag kände mig fortfarande skeptisk om vad spelet hade att erbjuda, av att bedöma av det ganska vaga introt som egentligen inte gav speciellt mycket information. Vad gör jag här? Vad är det jag ska kämpa för? Men innan jag hinner fråga fler frågor så får jag det mesta redan besvarat.

Tydligen så har EDF (Earth Defence Force) kontroll över Mars, och det har blivit möjligt att leva ett normalt liv på den röda planeten. Och enligt EDF propaganda så kommer man kunna känna sig säker bland de befolkade städerna och kolonierna, eftersom det är där EDF har makten. Allting verkar vara under kontroll, tills Alec Mason märker att EDF inte i själva verket skyddar och hjälper invånarna i Mars. Istället förslavas människor som får jobba åt EDF i gruvor och arbetsläger. Så det känns lite som ett "Nazist influerat" tema. Sen är det ju omöjligt att fly planeten eftersom EDF har kontroll över flottan.

Så man är praktiskt taget fast. Instängd.

När man får börja spela som Alec Mason, så har man i uppdrag att hämta föremål och material som kan användas för att uppgradera vapen och utrustning. Det var här jag blev rejält överraskad. Eftersom jag inte hade några tidiga uppfattningar om spelets innehåll, så visste jag inte vad jag hade att förvänta mig, förutom att det finns mycket att förstöra. Och det var just det, förstörelsen, som fick mig att bara stirra och beundra. Jag visste såklart att det fanns saker att förstöra, men verkligen inte så här stora mängder. Det första jag gjorde var att placera ut explosiva ämnen runt ett hus för att sen bara trycka av och se all förstörelse. Byggnaden demolerades helt enda till sen punkten då bokstavligt talat ingenting var kvar. Bara en stor hög av bråte, och rök. En massa rök.

Jag ville såklart spränga mer, men var tvungen att fortsätta storyn. Och så fick det bli. Man fick titt som tätt reda på mer om vad som pågick. Det finns alltså en grupp på Mars som kallar sig för "Red Faction" och det är de strider för folkets rättigheter och de kämpar dag och natt för att driva ut EDF från planeten. Så det blev en stor "Good vs Evil" strid av det hela. Fast den här gången med en lite roligare twist. Man får spela som en terrorist.
Det är inte ofta man får göra det, men på Red Faction: Guerrilla så är det i princip det enda man gör. Och jag älskar varenda minut av det.

Man får konstant i uppdrag att åka runt och antingen spränga skiten ur EDF, tills man tagit kontroll över den sektorn. Den spelbara arean är uppdelad i olika sektorer, och det är dem man ska ta kontroll över för att tillslut förminska EDF armé, och höja befolkningens hopp om frihet. Eftersom varje gång man lyckas med ett uppdrag (även sidouppdrag) så stiger en mätare som visar hur många som kommer med Red Faction.

Jag finner hela koncepter riktigt intressant och det blir aldrig tjatigt. I ett spel där exakt allting går att spränga i små bitar så är det svårt att finna ett sådant spel tråkigt. Red Faction: Guerrilla känns som ett unikt spel då jag inte känner till något annat spel med liknande förstörelse i sådana mängder.
Planeten Mars ser finare ut än någonsin, då hela spelet i princip drivs av samma färg och atmosfär. Några delar av planeten är bruna, sen kan det plötsligt bli rött, sen lite gråaktigare. Spelet ser annars likadan ut från början till slut med stora berg av sten, och framtidsinslag på de små byarna och gruvorna. Ibland påminner spelet väldigt mycket om Killzone 2 med upprepande miljöval, och väldigt sällan variation. Det ger spelet en egen identitet, och det gillas.

När man börjat komma ungefär halvvägs i spelet så känns det som att spelet börjar ta fart ordentligt, när man börjat upptäcka mer av planeten. Och ju mer man upptäcker desto fler sidouppdrag märks av på kartan. Ibland måste man till och med retirera tillbaka till basen, där man måste hjälpa till att hålla EDF borta från att antingen förstöra basen, eller ha ihjäl alla som beskyddar den. Det kan ibland bli smått irriterande då de ständigt ber dig vända dig tillbaka och hjälpa till. Oftast brukar jag ignorera dem, och bara fortsätta mot den destination som jag först var påväg mot.
Atmosfären känns mystisk, men ändå hotfull på något sätt. Det känns aldrig riktigt säkert med EDF som bevakar vartenda hörn runt om i Mars. Man kan se dem på vägarna med sina transportbilar, i luften med spanarskepp, eller runt om i de befolkade områdena där de endast följer sina egna regler, och varje misstag någon civil gör kan stå mellan liv eller död. EDF kan dyka upp när du minst anar det och ibland så står man där och funderar varför EDF gör som de gör. De kan plötsligt springa fram till oskyldiga människor som ber om nåd, och avrätta dem mitt framför ögonen på mig. Det brukar sluta med att jag drar fram min slägga och slår skiten ur EDF trupperna.

Släggan har en ganska stor betydelse i spelet, faktiskt. Det symboliserar inte bara Red Faction styrkorna utan det är ett vapen som du kommer bära med dig från början till slut. När du med andra vapen kan byta precis som du vill när du vill så är släggan ett vapen som du aldrig kan släppa. Inte för att man precis vill det heller. Inte nog med att den kan bokstavligt slå iväg fienderna flera meter, men den kan även slå sönder hela byggnader när den fått en rejäl uppgradering. Andra leksaker som jag fann otroligt roliga var de explosiva sprängladdningarna som var effektivast mot fordon eller om du bara ville placera ut sprängämnena runt om i en byggnad och sen bara bevittna förstörelsen. Det funkar ju också.

När storyn blivit avklarad så finns det ändå gott om småsaker som man kan göra. De flesta sidouppdrag tillåter dig att förstöra så mycket som möjligt, ofta i enorma mängder. Ibland ber de dig att ta kontroll över en maskin på två ben, laddad med raketgevär. Det är här kaoset blir som störst då EDF sänder ut stridsvagnar och flygfordon, och de gör allt för att ha ihjäl dig. Det slutar dock ofta med explosionskalas med Alec Mason som födelsedagsbarnet. Trots att dessa uppdrag är kaotiskt roliga, så tycker jag att de uppdrag som är infanterifokuserade är de som är bäst. De intensivaste är de som går ut på att plocka upp en grupp med Red Faction snubbar, och sen delta i ett slag som utspelar sig i ett EDF läger. Om du lyckas, så kommer huvudkontoret att detoneras och ännu en våg av eld uppstår. Satan vad sprängämnen och eld det är i det här spelet alltså... och det gillar jag. Väldigt mycket.

Red Faction: Guerrilla hade även ett Multiplayerläge, som i sig inte var speciellt dålig. Men det var inte heller något jag ville spela när jag ville spela Guerrilla. Multiplayern hade inte lika stor frihet, och det känns mer avskalat. Förstörelsen finns kvar där, och spellägen från bland annat Call of Duty hittar vi också. Det är i stort sätt samma princip. Plocka upp ett vapen och ta kål på varandra. Simplare än så blir det inte, och jag kunde inte bry mig mindre heller. Det blir säkert mycket roligare ju mer man kör, men eftersom det inte fanns något som lockade så höll jag mig borta från det Multiplayer som spelet erbjöd.

Om jag ska sammanfatta Red Faction: Guerrilla så kan jag med säkerhet säga att det är bland de allra roligaste spelen. Någonsin. Utan tvekan. Det var något som jag insåg när jag upptäckte förstörelsen och spelets uppbyggnad och vad spelet ville att man skulle uppnå. Man kämpar för friheten, som en terrorist i princip. EDF är en supercool fiende, temat är briljant, spelkontrollen snabb och tajt och en fordonsfysik likt Grand Theft Autos. Och bara möjligheten att kunna förstöra i stort sätt allting är fenomenalt. Det enda negativa jag kan komma med är att storyn blev något ointressant mot slutet, men det hindrar inte spelet från att vara så übergrymt som det verkligen är. Det här är ett actionpackat äventyr med frihetskämpen Alec Mason som du inte bör missa.

Welcome to Mars

_Cpt. Price

[Grafik]: 9
[Ljud]: 8
[Spelbarhet]: 10
[Hållbarhet]: 9

[Plus] Grymt koncept, snygg förstörelse, bra spelkontroll, väldesignat, grymt återspelningsvärde, mäktig atomsfär, snygg grafik, mycket att göra, maffigt ljud, släggan.

[Minus] Ointressant Multiplayer, storyn tappar mot slutet.

Testad version: PlayStation 3

Samlat betyg: 8.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10