Hotel Dusk: Room 215

Skymningen kaster ett dunkelt orange sken över öknen. Mitt ute i ingenstans ligger hotellet där allt kommer att avslöjas. En historia av svek och lögner. Hemlighetsfulla gäster kastar misstänksamma blickar när du stiger in. Atmosfären är som tagen ur en gammal Hitchcock film. Varför är jag här, varför känns det som varje vägg inhyser en gåta? Hotel Dusk, ett passande namn för ett hotell som inte bara belyses av det falnande ljuset från horisonten, men också skyms av människors begär att hålla även den simplaste sanning inom sig.

Efter att jag spelat Trace Memory så väntade jag ivrigt på att Cing skulle släppa sitt andra spel till Nintendos lilla bärbara konsol. Hotel Dusk: Room 215 påminner väldigt mycket om en typisk kioskdeckare. Atmosfären, karaktärerna och historien är som taget ur en pocketbok som typiskt inhandlas på en tågstation eller flygplatts så man har något att göra under den långa resan. Jag inser också nu i efterhand att det är just den känslan som Cing vill att vi skall få när man lutar sig tillbaka och börjar spela äventyret som den desillusionerade före detta polisen och nu mera säljsmannen/privatdetektiven Kyle Hyde.

Hyde är en typisk figur, tagen från 70-talets deckarideal. En halvalkoliserad man med en grå historia bakom sig. Hyde jobbar för ett företag som utger sig för att vara resande säljare, men gör även andra mer privata jobb åt klienter som vill hitta eller ta reda på saker. Med Hydes historia inom polisväsendet är det inte svårt att förstå varför han är perfekt för jobbet. Tillsammans med sin strikta, men rättvisa chef Ed Vincent och den vackra sekreteraren Rachel som han dock bara kan kommunicera via telefon med, försöker han reda ut en rad konstiga sammanträffanden på Hotellet.

Spelets karaktärer är en fröjd att uppleva. Hotellets gäster är en samling arketypiska, men samtidigt djupa människor som alla har en roll att spela i Hydes historia. Bara när vi först går in i hotellets reception träffar vi på den något Hemingway inspirerad hotellägaren Dunning Smith som med sin grovhuggna gestalt och kraftfulla beteende påminner mycket om en medelålders Robert Shaw i lite tystare form. Dialogen är lysande skriven på de flesta fronter. Att sedan få chans att stifta bekantskap med de övriga gästerna är som att uppleva 70-talet om och om igen på ett fantastiskt sätt. Det kanske inte är så konstigt i och med att historien utspelar sig under det sena 70-talets USA.

Den grafiska aspekten kunde nog inte ha blivit mycket bättre för just temat i det här spelet. Svartvitt blandas med färgade sekvenser i något som funkar helt perfekt. Det är som att stirra på läckra konceptmålningar från utvecklingsstadiet blandat med en nostalgisk atmosfär. Animationerna av varje karaktär är noggrant utförda för att visa bittra, men samtidigt oväntade humörsvängningar av både ilska och skratt.
Själva 3D momentet där man med DS pennan eller knapparna kan ta sig runt i hotellet är enkelt gjort utan större svagheter eller styrkor. Här hade jag hoppats att det kunde varit lite snyggare, men samtidigt ger det även den något dunkla bakgrunden en genuin känsla i spelets historia och det lite slitna intrycket blir snarare något positivt.

Musiken är i mitt tycke komponerad utomordentligt. Små pianomelodier byts av till bluesaktiga stycken och varje karaktär har sin egen lilla melodi som spelas när man pratar med dem. I ett senare skede har man även tillgång till hotellbarens jukebox som har en uppsjö av små stämningsfulla låtar att spela. Ljudeffekterna är också de bra gjorda med krängande dörrar som ytterligare förhöjer stämningsfaktorn och knarrande golvplankor som förtäljer hotellets ålder och mystik på ett effektfullt sätt. Även om det naturligtvis inte finns någon taldialog i ett NDS spel så känns det som varje karaktär pratar och tänker högt när man läser texten. Det är ett tecken på en mycket väl genomför helhet.

Det enda som jag på rak hand kan kritisera är den ibland något långsökta historien, men vid vidare betänkande så är det också lite av charmen i spelet. Det är som en pocketdeckare skriven av en okänd författare. Pusselsegmenten är också de ibland väldigt lätta och ibland tämligen svåra att förstå sig på. Ibland fastnade jag helt på en grej för att efter någon timmes letande plötsligt komma på "Ja just det, så är det!" och sedan arbeta mig vidare i storyn.
Formatet känns väldigt bra till just NDS. Bokkänslan förhöjs med att konsolen måste hållas lodrätt istället för det traditionella vågräta så det blir mer som att läsa en bok.
För att sammanfatta spelet så har Cing lyckats fånga en perfekt känsla av en lockande deckare i spelform. Jag kan inte på rakarm säga om det kunde ha blivit bättre, men historien, temat, karaktärerna, musiken, grafiken och den allmänna spelupplevelsen känns allt rätt i den här gyllene lilla bit av spelhistoria.

Plus:
-Karaktärerna
-Miljön
-Grafiska upplägget
-Stämningsfull musik

Minus:
-På sina håll en aning osammanhängande
-Lite omspelningsvärde