Svenska
MEDLEMSRECENSION

Batman: Arkham City

Batman: Arkham Asylum står sig än idag som det överlägset bästa och hårdaste speltolkningen av en serietidningshjälte i min bok. Det var ett strålande äventyrsspel som var sprickfärdig av minnesvärda ögonblick, benhård design och både rolig och utmanande gameplay. Arkham Asylum är alltså hur förbannat bra som helst. Ett riktigt kungspel, det där.

Förväntningarna var förtjänt höga efter Arkham Asylum; Batman kan nu slå in kriminellas tänder i en öppen stad. Batman kunde möta ännu fler klassiska Bat-skurkar. Möjligheterna var oändliga och Rocksteady har utnyttjat det väl.

Men med Batman: Arkham City... känner jag mig mest frustrerad bara av att tänka på spelet. Att tänka tillbaka på vad spelet erbjöd mig får mig att tänka på vad som kunde ha varit det bästa Batman-spelet i mannaminne, men såsom spelet gång på gång tar ifrån mig lite av spelglädjen, kan jag knappt få ut något nöje av det. För redan i början av spelet kastas man in i en grötig röra som gör att man snarare känner sig bortkommen och frustrerad istället för att börja spela Arkham City med nyfikenhet och förundran. Man känner sig inte involverad som spelare.
Vilket leder mig till det stora problemet med Arkham City: presentationen av spelet i överlag, allt från story till kontrollerna. Storymässigt kastas man in i en hoppig, förvirrande röra som jag knappt hinner pussla ihop förrän nya frågor rör till min koncentration. Vad har hänt? Varför är jag här? Vad är Arkham City egentligen? Jag har ingen aning om någonting. Men Batman vet. Och det är här som jag känner mig helt distanserad från spelet ifråga.

Jag känner mig helt enkelt inte som Batman denna gång. Inte på samma välkomnande sätt, åtminstone. Vi är inte riktigt... på samma bokblad, han och jag. För när man i Arkham Asylum började från ruta 1 med Batman och man introducerades till spelets kampanj på både ett spännande och kittlande vis, känns det som att man förväntas veta hur mycket som helst innan man spelar Arkham City. Jag kastas in i vad-nu-det-än-för-stad tillsammans med okända personer som bara Batman tycks känna till, men inte jag. Jag hamnar i fejder som han också känner till, men inte jag. I korthet ger jag mig i kast i saker som Batman har kunskap om, men inte jag. Jag vet såklart att mycket av storyn är upp till spelaren själv att utforska på egen hand genom att låsa upp Riddles som ligger utspridda i Arkham City, men på det sättet spelet är presenterat, känner jag mig inte lika upprymd över att leka detektiv. Det är bara svårt att bry sig om vad som händer, tack vare en spelets otydliga och röriga presentationer. Det gör upplevelsen väldigt distanserad och man känner sig oengagerad i det man gör.

Och ju längre spelet pågår, desto större bristande engagemang fick jag och mot slutet av spelet kände jag mig på sådant långt avstånd från berättelsen att spänningen från sista aktens annars intensiva tempo lämnade mig mer med en bitter eftersmak snarare än känslan av att ha uppfyllt något viktigt, något av vikt. Lite som slutet av Mass Effect 3, ungefär. För slutet av Arkham City, det mest avgörande ögonblicket i hela slutet, är även det ett bra exempel på det röriga, oengagerade berättandet som Arkham City lider av. Slutet är så hopplöst rörigt och fult berättat att det är svårt att veta vad man ska känna. Karaktärerna (i synnerhet skurkarna) trängs på ett obekvämt "jag vill vara den enda i strålkastarljuset"-vis, det uppskruvade tempot gör att man inte riktigt hinner uppfatta det heroiska man gör, Batman känns ännu mer distanserad och överraskningarna uteblir nästan helt och hållet. För Batman agerar på ett vis som gör att jag inte känner mig helt bekväm med karaktären ifråga. Han känns inte som Batman för mig denna gång. Och där mysterierna och överraskningarna oftast brukar vara Batman-världens starka kort, blir Arkham City lite väl förutsägbar och nästan för uppenbar för spelaren. När mysterierna väl avslöjas är det helt utan överraskning från min sida och reagerar istället med ett "vem annars skulle ligga bakom det där?" snarare än "daaayuuum, didn't see that one coming!".

Istället lämnade slutet mig rätt tom och bitter, och det är väl kanske poängen med spelet; man kastas in i en osympatisk och kall värld där man enbart bemöts med våld, tortyr och död. Det kanske är meningen att man ska känna meningslösheten av att göra det man gör som Batman, man kanske ska känna känslan av att Batman har precis lika stor rätt att sitta inburad i Arkham City som psykopaterna som befolkar stället.

Men oavsett fall, fungerar det inte i längden, kanske främst för att Arkham-spelen lånar sååå fruktansvärt mycket från Batman: The Animated Series. Eftersom Paul Dini i stort sett skriver manusen till spelen ligger TAS-vibbarna inte långt borta, och det är ett problem som svävar ständigt över Arkham City.

Batman TAS är en underbar tv-serie som utforskade Batmans och skurkarnas mörka värld med en mänsklighet, något som gjorde att det var lätt att ta till sig karaktärerna; man kände sympati för majoriteten av skurkarna, man förstod vad som drev Batman och hans kamp om rättvisa, och hade ändå rum för mörkare ting. Balansen mellan dessa element var genomtänkt och serien tappade aldrig sin mänsklighet för de mörka sakerna som genomsyrade serien.

Arkham-serien i sin tur ger en betydligt mer svärtad version av Batman, där den utforskar galenskap, döden och köttigt übervåld lite mer och erbjuder fler egna, nattsvarta tolkningar av Batman-karaktärerna. Arkham Asylum lyckades väldigt bra att blanda stilarna och ändå vara originell.

Men när sedan den underbara tv-serien som talar om mänskligheten hos karaktärerna blandas med den kalla människoton som Arkham City erbjuder, blir det mest en smaklös pannkaka av det hela. Det blir liksom ingen balans; man påminns konstant av TAS genom Mark Hamills Joker, Kevin Conroys Batman och Paul Dinis obligatoriska karaktärer såsom Mr Freeze och Harley Quinn (en av de sämsta Batman-karaktärerna som någonsin skapats), men blandar det med den iskalla människosynen som Arkham City erbjuder och leder till att jag inte riktigt kan ta åt mig den här tolkningen. Denna blandning stör mig, något enormt.

Spelet lever nästan på TAS' legendariska rykte, men kan liksom inte riktigt stå på egna ben och gör spelupplevelsen bara... otydlig.

Och på tal om otydlighet, tycker jag också att själva kontrollen i spelet bär på en del problem; precis som i Arkham Asylum är man redan tillräckligt stark och man behöver inte börja från ruta 1 för att lära sig att slåss med fiender, men där man lärde sig kontrollen och nya moves till Batman i takt med spelets eskalerande utmaningar, är det som att man inte har brytt sig om att göra det roligt för spelaren att upptäcka och lära sig kontrollen i Arkham City. Jag får nästan aldrig information om viktiga spelmoment, men när jag väl får chansen att ta reda på saker på egen hand, ger mig spelet all information jag behöver så att jag inte behöver tänka på det mer.


Till exempel får man sällan information om hur man gör viktiga saker såsom att exempelvis "aktivera" svaret på en av Riddlers gåtor, och informationen man väl får när man ska utföra nya moves är ofta väldigt otydliga. Medan det inte är några problem att bara leta upp en kontrollmanual och hitta den informationen själv eller att bemästra otydliga kontroller, är spelet så dåligt balanserad i sitt informationsgivande att det spräcker spelglädjen för mig, något som leder mig till en annan tråkig aspekt med spelet: spelets bossar.

Detta om något borde egentligen vara en styrka med tanke på alla färgstarka, fantastiska figurer som Batman slåss mot och Arkham Asylum gjorde ett bra jobb med bossarna trots att en del kanske inte var lika minnesvärda som andra, men tack vare det sätt som Arkham City presenterar bossarna för mig, är de snarare bara hinder som jag suckar över. För förutom att bossarna i sig är rätt fantasilösa att slåss mot, berättar spelet för mig redan innan bossfightens början hur jag ska besegra bossen ifråga. Antingen så säger Batman till sig själv exakt vad spelaren behöver göra, en textruta dyker upp i mitten av skärmen som berättar vad jag behöver göra (trots att jag har stängt av hintsen) eller så spelas en animation upp som visar exakt hur man ska besegra bossen ifråga. Detta gör att det knappt finns någon upptäckarglädje eller någon som helst spänning alls i att puckla på Batmans klassiska skurkar, då alla anvisningar bara pekar på ett specifikt vapen man måste ha för att besegra bossen och vips, bossen är besegrad innan jag ens hinner blinka.

Jag menar, jeez, tack för att du tar ifrån mig glädjen att räkna ut saker på egen hand, hur som helst. Tack för du håller min hand varje gång något utmanande dyker upp och ger mig exakta instruktioner för spelmoment som borde vara spännande att upptäcka själv.

Den enda bossfighten som inte ges exakta instruktioner är Mr Freeze, som i detta fall både kräver spelarens listighet och tålamod för att räkna ut hur man besegrar honom. Det var både pirrande, spännande och framförallt roligt att på egen hand räkna ut hur jag ska besegra ispinnen och sin enorma frysdräkt, just för att man inte får en enda hint från varken Batman eller från irriterande anvisningsrutor. Som allra bäst blir det när ens alternativ att besegra Mr Freeze börjar ta slut eftersom han nu kan förhindra varje knep man tar till. Det gör Mr Freeze plötsligt hotfull, kugghjulen börjar sätta igång. Det är underbar känsla att tänka ut en ny plan så snabbt som möjligt, och desto mer underbar när man lyckas besegra bossen.

Den känslan återfinns som sagt inte alls hos spelets andra bossar. Inte ens mot den sista, ultimata bossen ger mig spelet möjligheten att räkna ut saker och ting på egen hand, utan låter Batman visa exakt hur man besegrar bossen ifråga genom att utföra en onödig liten animation som visar exakt vilket vapen jag behöver i just den stunden. Kom igen nu, gatuslagsmålen ska väl ändå inte vara mer kreativa än bosstriderna i sig?

En annan sak som också stör mig något innerligt med slagsmålen är att stealth-gameplayet man får välja istället för att bara kasta sig i hoper av hantlangare gång på gång, är värdelöst i slutändan. Varje gång jag försöker stealtha och slå ut mina ont anande hantlangare med allra största försiktighet och diskretion, slår hantlangarnas ledare igång larmet om att Batman har oskadliggjort någon i deras grupp. Detta är ett moment som händer varje gång jag vill stealtha, men som varje gång förstörs av att mina fiender blir förberedda av larmet och blir medvetna om min existens.

Jag antar att deras medvetenhet om min gömda närvaro ska bygga upp skräck hos fiender ju fler fiender jag neutraliserar, och dessa moment fanns antagligen även närvarande i Arkham Asylum, ett spel jag vanligtvis hyllar, men jag antar att problemet ligger i hur spelet presenterar spelvärlden som öppen och med mängder av möjligheter, men som i själva verket bygger på exakt samma, instängda premiss som i Arkham Asylum, ett spel som till viss del just handlade om instängdheten i Arkham-ön.

Sådana saker lämnar mycket att önska, och här vill jag även hinna tala om hur mycket sidouppdragen och spelets DLC lämnar mycket att önska. För även hos sidouppdragen finns en märklig balans av uppdrag som knappt är sidouppdrag och uppdrag som är så långa och tidskrävande att det i längden inte är värt min tid att fullfölja. Jag pratar såklart om uppdrag som mest går ut på att hämta en sak, uppdrag som börjar spännande men slutar lite anitklimatiskt och Riddlers maffiga gåtjakt. Riddler har nämligen lagt ut hela 400 (!) gåtor och uppdrag att samla på och jag slutade låsa upp sådana efter 200 samlade gåtor. Det är helt enkelt för mycket att göra i en stad där det annars finns lite väl lite att göra när man klarar av mindre sidouppdrag och den oengagerade huvudstoryn. Dessutom ger spelets DLC, Catwoman och Harley Quinns Revenge, inte mycket valuta för pengarna, då båda DLC inte erbjuder mycket alls till huvudstoryn och spelet klarar sig till och med bra utan dessa DLC.

Och nu kanske det låter som att jag avskyr spelet eftersom jag spyr ur mig så mycket negativa intryck från spelet, men jag hatar inte spelet. Spelet erbjuder mycket magnifik musik, välgjorda mellansekvenser, urläcker design (med vissa undantag) på såväl karaktärer & miljöer, trevliga idéer och ursnygga effekter, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var glad av att se så många nya ansikten från Batmans värld. Spelet fullständig kryllar av fanservice och det var skönt att få möta några av mina favoritkaraktärer (även om vissa var lite bortslösade).

Men Arkham City borde vara mer än bara kul fanservice, för det huvudsakliga i spelet lämnade mig i slutändan bitter, tom och långt ifrån tillfredställd. I ett spel där man axlar världens bästa serietidningshjälte borde man ändå känna tillfredställelse att rädda dagen, men Arkham Citys otydliga presentation, osympatiska karaktärer och röriga berättande gör det svårt för mig att njuta av läderlappens senaste äventyr och lämnar mig med moloket hopp om att uppföljaren till Arkham City åtminsonte utnyttjar idéerna den envisades med att klämma in i Arkham City och gör något spännande och unikt av det. Rocksteady har förmågan, allt de behöver göra är att ta sig i kragen; för Batman förtjänar det, om något.

Medlemsrecensioner14
Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10