Svenska
MEDLEMSRECENSION

Battlefield 3

Tänk dig ett slagfält. Ett enormt landskap med härlig miljö som består av skog, små bäckar och fåglar som kvittrar. Ett landskap, som snart kommer att intas av två olika fraktioner. Det tillfälliga landskapet är vackert. Solen strålar över terrängen, där gräset blåser i vindens takt. Snart kommer landskapet målas om. När de två fraktionerna kolliderar, så står liv på spel. Stridsvagnar rullar in över terrängen, helikoptrar sveper förbi träden, och fotsoldater intar slagfältet. Olika delar av slagfältet måste hållas under kontroll, så att den fraktion som har kontroll över hela slagfältet, segrar. När det är över, så kommer saker att ha förändrats. Istället för den vackra naturen, så kommer enorma kratrar och aska täcka över det som en gång var ett fint litet landskap. Allt som återstår är en segrande fraktion. Välkommen till Battlefield.

Hur går det till när man verkligen älskar ett spel? Man får en speciell syn på spelet, och man njuter mer av det. Så om jag älskar ett spel, riktigt mycket, så kan man enkelt tycka om det, trots att bristerna är märkbara. I det här fallet så fick jag nämligen den där speciella spelkänslan när jag för första gången satte igång Battlefield 3. Det kändes... spännande. För efter den långa väntan, så fick jag äntligen ta del av 2011's absolut hetaste spel. Den långa väntan var över, och jag kunde inte låta bli att le när jag för första gången fick inta rollen som spelets huvudkaraktär. Jag struntade i det mesta, jag ville bara avnjuta det som jag väntat så länge på. Jag kände på mig, redan då, att det här var någonting extra.

Jag väljer lätt och sansat att starta den kampanj som jag faktiskt varit väldigt ivrig på att få testa. För att vara en kampanj i ett Battlefield spel så finns det egentligen inte mycket att se fram emot, trots Bad Company seriens fantasifyllda kampanjer. Den här gången dock, så ska spelet vara mindre humor och mer åt militärporr delen, där det mesta ska se och verka som ett riktigt krig. För min del, så var denna idé helt okej. Jag ryckte bara på axlarna, och förberedde mig på en ganska vanlig kampanj. Man kan ju dock alltid hoppas på att utvecklarna varit lite varierade med någonting, så att spelet inte helt ska kännas som en i mängden. Nåväl, spelet inleder med en typiskt hektisk sekvens där spelets hjälte klättrar på taket av ett tåg, och som sedan hoppar in igenom ett fönster i en typisk slow motion situation, där huvudrollen plockar långsamt upp ett handvapen, så att man sedan kan göra slut på allt liv i tågvagnen. Sedan händer inte mycket mer än att prologen avslutas. Uppenbarligen var det bara en utvald sekvens från spelet, som man ändå kommer få spela om igen, så jag tyckte inte riktigt att prologen var speciellt nödvändig.

Vi får se ett rum, med en soldat som uppenbarligen är spelets huvudkaraktär. Två personer intar rummet och en av dem börjar berätta vad som försiggår, och som spelare så får man helt enkelt hänga med och försöka hänga med. Tydligen har det hänt en massa saker som fått vår sergeant kompis, Henry "Black" Blackburn att hamna inom CIA's händer. Vi får därefter börja spela där saker och ting utbröt, dvs. vi får spela i flashbacks från Blackburns minne, vilket ger minimala Black Ops vibbar.

Efter ett tag in i spelets kampanj så börjar man tänka efter... men. Det här har jag redan gjort. Och helt ärligt... så blev jag milt besviken på vad spelet egentligen baseras på. Ryssar och atombomber är de medel som spelet lägger störst fokus på, trots att DICE märkbart inte vill måla upp ryssarna som några "galna kommunister", utan vill få en balans mellan allting så att alla i spelet inte ska kännas för stereotypiska. Och jag antar att de lyckades någorlunda bra med att inte få ryssar att se helt knäppa ut, trots allt snack om att ryssarna är ute efter att atombomba kartmarkerade städer, så känns alla karaktärer hyggligt verklighetstrogna och inte alltför gnälliga som i vissa andra spel. Vi får inte bara spela som amerikanerna, utan vi får även ta rollen som en rysk föredetta Spetnaz vid namn Dimitri, eller "Dima" som de föredrar att kalla honom. Jag blev skeptisk, först, med hur det skulle jämna ut det att inte få ryssarna att låta för stereotypiska. Och som tur var, så snackade ryssarna ryska vilket naturligtvis är en självklarighet. Dock så kändes dessa ryska killar väldigt ointressanta och alltför tråkiga för att jag skulle orka tänka på vad som hände med dem. De utförde uppdragen alltför väl för att det ska kännas verklighetstroget, och trots att Dima har egna planer, så kändes inte ens det speciellt intressant. Vilket var tråkigt, då det fanns potential att bygga upp något intressantare.

När det kommer till jänkarna, så betedde de sig som de alltid har gjort. De svär ofta, skriker ofta, och huvudrollerna kan tåla hur mycket skada som helst, vilket betyder att det inte kommer hända mycket mer på slagfältet än att de skriker och skjuter på fienderna. Och så utförs uppdraget helt felfritt, oftast. Jag kan dock inte förtränga det faktumet att de marinsoldater man fick följa med igenom kampanjen, faktiskt kändes hyfsat trovärdiga. Dialogen mellan soldaterna var bra och stämningen kändes hyfsat realistisk. Och tack vare den kraftfulla grafikmotorn, Frostbite 2.0, så granskades varenda liten detalj. Alla rörelser och animationer var verkligen något nytt, som att man utför en animation när man kliver över diverse objekt, eller när man kryper på marken. Det tillförde en hel del till spelets dynamik.

Jag gillade variationen på nivåerna, hur man från ena stunden klev ut ur en LAV-stridsvagn och såg ut över hus och marknader någonstans i Irak där striderna oftast bekämpades i trånga korridorer, men också väldigt ofta på öppna gator. Sedan kunde man flyttas över till närstrider i färgglada byggnader med Mirrors Edge motiv som jag gillade skarpt. Nivåernas känsla baserades inte speciellt mycket på vad storyn hade att säga eller dialogen för den delen, det var egentligen den lugna stämningen och det tekniska som byggde upp en härlig atmosfär. Sedan får vi inte glömma det sjukt grymma ljudet som blandades in i det tekniska, som sedan fick fram en perfekt spelatmosfär. Oftast så brukar musik och karaktärers dialoger tala om hur situationen ligger till, men så var inte fallet i Battlefield 3. Inte för mig åtminstone. Jag gillade hur man ofta startade ett uppdrag från en snygg vinkel där man t.ex. kanske blickade mot solen samtidigt som helikoptrar flyger över dig.

Eftersom Battlefield 3 är Battlefield så ska ju naturligtvis fordonsuppdrag ha en stor roll. Vilket DICE lyckades hyfsat väl med. Vi får både styra stridsvagn som Jet, vilket tillför en hel del till spelets variation. Fast om man bortser från faktumet att det är ett Battlefield spel, så känns det ändå inte speciellt nytt med fordonsuppdrag i dagens militärskjutare, för det följer ändå alltid med som ett annorlunda element i spelets kampanj. Jag finner det ändå väldigt ironiskt att Battlefield fokuserar väldigt mycket på fordon, och så är ändå de nivåerna de allra sämsta. Okej, det första uppdraget med stridsvagnarna var ganska mäktigt med det öppna områdena och de massiva explosionerna, ja ni förstår. Men resten kändes inte lika välgjort. Det andra Tankuppdraget kändes för linjärt och självspelat för att falla i min smak, samma sak gäller för Jetdelen. Trots att nivån inledes storslaget med spelets dundrande soundtrack, så kan jag inte rå för att det uppdraget kändes så oerhört segt och även självspelat. Man fick aldrig chansen att flyga Jeten, utan man fick istället sitta och släppa ner bomber på flygfält och spotta ut flares för inkommande missiler. Stelt och trist, tyvärr.

Det tekniska imponerade riktigt mycket trots en hel del begränsningar från PC versionen, som förövrigt ser mycket bättre ut på alla håll och kanter. Men det imponerar ändå väldigt mycket på konsol med överraskande ljuseffekter och detaljrikedomen på miljöer och karaktärsmodeller.

Förutom det tekniska så får vi inte glömma spelkontrollen som i min mening är det viktigaste i speciellt FPS- spel. Kontrollen var fantastiskt bra och jag imponeras på hur de lyckades infoga ännu fler funktioner på så få knappar. Att förutom det vanliga, så kan man även byta skjutläge samt tända eller släcka sin ficklampa etc.

Jag såg fram emot kampanjen, och jag blev inte allt för besviken. Jag trodde helt ärligt att det skulle bli mycket sämre än resultatet. Det går att ignorera småbuggarna och faktumet att spelet kändes väldigt mycket som en i mängden plus att spelet inte var längre än drygt 4 timmar. Vilket även det är synd. Trots att jag gillar kampanjen för den den är, så kan jag ändå inte riktigt säga att den var lika bra som den i båda Bad Company spelen, som förövrigt är de enda i Battlefield serien som har en någorlunda kampanjläge med story och uppbyggda karaktärer. Och nu även Battlefield 3. Jag gillar i Battlefield 3 hur man inte lägger så mycket fokus på karaktärsutveckling.

Ja, det är sant. Jag gillar idén att karaktärerna är mer anonyma, och att man inte börjar känna dem tydligare. Vilket på ett sätt faktiskt är logiskt. Blackburn har ju känt grabbarna sen tidigare, så varför skulle han då bete sig som en nykomling? Visst. Det skulle vara bättre om vi som spelare skulle få något grepp om hur karaktärerna är från grund och botten, men det är just därför Battlefield 3 känns lite mer unikt. Man får helt enkelt uppleva det som händer från flera perspektiv. Och alla har en egen bakgrund. Det kan nog vara anledningen till att folk ser med ett rött öga på kampanjen i Battlefield 3. Såklart hade saker kunnat ha förbättrats som kampanjens längd, och det faktum att spelet inte lämnar så mycket efter sig när eftertexterna väl rullar. Det kändes som en hel del saker blev utdragna och aldrig riktigt förklarade. Anledningen till det var för att EA fick DICE att rusha spelet lagom till Oktober, så att EA skulle få lite försprång med det lilla krig som EA tycks ha med Activision.

Men om vi nu lägger kampanjen bakom oss och fortsätter över till nästa spelläge:

Co-Op är väldigt viktigt i spel, speciellt i dagens. Ett spel utan Co-Op är ett snäppet fattigare spel, för det är alltid mycket roligare att utföra valfria uppdrag tillsammans med en partner. DICE valde att ha med ett samarbetsläge som förhoppningsvis skulle fungera tillräckligt bra. Jag tycker väldigt mycket om Co-Op lägen i spel, och jag blev milt överraskad med vad som hade åstadkommit. Det fanns hyfsat många nivåer, och de alla hade samarbetselement, vilket var själva tanken. Man skulle utföra saker tillsammans och framförallt samarbeta så gott man kunde för överlevnadens skull. Uppdragen varierade ganska mycket, då man under ett uppdrag skulle rensa våg efter våg av fiendestyrkor som rusade hjärndött emot dig och din kamrat, samtidigt som man skulle beskydda Humveebilar från fiendernas infanteristridsvagnar. Medan man slutförde uppdrag efter uppdrag så låste man upp ytterligare ett par uppdrag, därav ett var att man skulle samarbeta i en Viper-helikopter. En pilot, som har tillgång till missiler, och en Gunner som sitter och skjuter med Nose-kanonen. Ganska härlig uppvärmning för Multiplayern, och jag hade kul med alla Co-Op uppdragen. De var långa och det krävdes mycket samarbete, och det gillade jag. Det fanns dock saker som var mindre bra, som att fiendeintelligensen var alltför begränsad. Och så det blev aldrig riktigt utmanande, trots att man spelade med en kamrat vid sin sida.

Man tjänar även in poäng vid varje uppdrag man utför, tex. genom att ha ihjäl många mängder fiender. Med dessa poäng, så låser man upp vapen som man sedan kan använda i Multiplayern. Så det gäller att lira mycket Co-Op för att få tillgång till dessa leksaker. Vilket är ett av anledningarna till att lira Co-Op, och få försprång till den stora leken.

Battlefield. Bara titeln säger en hel del. Det är just Onlinedelen i Battlefield spelen som man lagt mest tid och kraft åt, för det är ju ändå där man kommer tillbringa sina värdefulla timmar åt. Om det är något de svenska spelutvecklarna kan, så är det att skapa balanserade Multiplayerspel, och Battlefield 3 är inget undantag. Just här märks det extra tydligt att DICE lagt otroligt mycket energi till att skapa ett välgjort spel. De har försökt balansera allting, så att inget vapen är bättre än det andra. Det finns tonvis med vapen och accessoarer för dig att kunna skräddarsy dina egna klasser precis som du vill ha dem.

Du har nu även möjligheten att skräddarsy dina fordon med olika prylar, som man tidigare aldrig kunnat i andra Battlefield spel.

Som vanligt så finns det fyra klasser att välja mellan, och de verkar köra på samma veva som Bad Company 2. Att ha begränsade klasser, men att alla har ett eget syfte.
Först och främst så har vi Assault klassen, eller vad folk föredrar att kalla "Assault Medic". Vad den här klassen är speciellt bra på är att hjälpa laget med att ge ut Medkits och återuppliva fällda kamrater. Förutom det, så har Assault klassen möjligheten att skjuta iväg rökgranater från en M320 granatkastare. Assault klassen är den enda klass i spelet som har tillgång till Assault gevären (Duh...) och personligen så föredrar jag att använda Assault klassen under flera situationer.

Förutom Assault klassen, så rådiggar jag även Engineers. De har tillgång till de flesta sprängämnen såsom landminor och pansarskott. Den här klassen är bäst att använda på fordonfyllda nivåer, t.ex. Caspian Border och Operation Firestorm. På de här nivåerna så finns det även hyfsat mycket skydd för Engineer klassen att gömma sig i, för att sedan försvaga fiendefordonen.

Support klassen är, som titeln lyder, gruppens bästa hjälpmedel. Om vi bortser från att Support killarna bär på tunga maskingevär, så har de även med sig ammunitionlådor och C4 sprängämnen. Det händer ofta i spelet att man får slut på ammunition, så det är bra att ha en Support kille med sig. Den sista klassen är Scout, och deras jobb är att göra livet surt för fienderna på lite längre avstånd. Scouten's prylar är bland de viktigaste i spelet. Scout klassen har möjligheten att plasera ut en Radio Beacon, som får kamrater i sin Squad att respawna på, och de har även något som kallas T-UGS som känner av sig om fiender rör sig i höghastighet i närvarande område.

Jag blev milt överraskad av Multiplayerdelen när jag för första gången spelade mina första matcher. Men trots att jag hade otroligt roligt med spelet, så kunde jag inte rå för att jag faktiskt var lite besviken. Jag tyckte inte att spelet var dåligt på något sätt, men det var helt enkelt inte så som jag hade tänkt mig. Jag hade föreställt mig (endast) stora öppna nivåer med en massa att göra. Men uppenbarligen, så blev det inte så.

Istället för att tuffa på samma tåg, så valde DICE att det var dags för lite variation. Spelet innehöll många urban-miljöer, med städer och trånga korridorer. Trots att jag inte hade föreställt mig en massa stadsbanor, så tyckte jag ändå om dem. Nivåer som Seine Crossing eller Grand Bazaar var båda inte sådär Battlefield-typiskt enorma. De var hyfsat stora, men samtidigt grymt roliga. Det kändes skönt, på ett sätt att DICE valde att göra så här. Striderna blev mer varierade och intressantare.

Det finns två spellägen som jag anser vara "Battlefield" och det är Rush och Conquest. Några av de andra nya spellägena har jag egentligen känt något intresse för. Som t.ex. så undrar jag varför DICE införde Team Deathmatch till spelet. Kanske för att locka fler spelare? Det är nog därför. Och nog för att de flesta vapen anpassats väl för närstrid. Jag testade Team Deathmatch några gånger, tills jag insåg att det inte alls kändes rätt. Alla var endast hungriga efter att ha ihjäl varandra, vilket var splellägets syfte, men det kändes inte rätt. Och framförallt, så var det inte speciellt roligt. Inget lagarbete, bara korkat smånivåer och tråkigt med endast dödande. Nåväl, jag skippar helst den olidligt korkade Team Deathmatch, och snackar hellre om de spellägen jag tyckte om.

I Bad Company 2 så var Rush det enda jag lirade. Conquest kändes för tomt och tråkigt, så jag fastnade aldrig för det. I Battlefield 3 så gick det helt motsatta. Istället kunde jag inte fastna för Rush, och valde att endast lira Conquest en längre period. Jag väljer till och med idag Conquest före Rush. Varför Rush nu kändes lite magrare, var nog pågrund av hur det hela var ihopsatt. Det var inte dåligt, och det var inte mycket som var ändrat heller. Ett lag har i uppgift att skydda två M-COM stationer ifrån det lag som ska anfalla och spränga bort M-COM stationerna, och som då får fienderna att ryckas tillbaka för att beskydda nästa punkt med fler M-COMs. Det är ett underhållande spelläge om man spelar med rätt människor, men hur nivåerna är formade så är det väldigt få som passar för just Rush. Nivåer som Damavand Peak passar utmärkt för Rush, för då får man bland annat chansen att hoppa fallskärm ner från ett berg. Vilket alltid är trevligt. Sedan finns det nivåer som inte alls är speciellt "Rush" fokuserade, som den enorma Caspian Border.

Att Rushläget blivit lite "svagare" gör såklart inte hela spelläget blir totalt orört. Det är alltid en fröjd att fylla en Humwee med kamrater, och sedan bara köra full fart in i fiendernas bas. Oftast är det smartast att utföra sådana välplanerade taktiker i början av en rond så att fienderna inte får chansen att plasera ut landminor. Trots att Rush var det spelläget som man överlägset kunde fiska efter poäng, så var det inte det som gjorde Battlefield 3's flerspelarläge så underbart. Det var Conquest.

Varför Conquest i Battlefield 3 är så otroligt mycket bättre än Rush är just tack vare den friare känslan. Det är liksom en större yta att leka runt på, än Rush då nivåerna är betydligt mer begränsade. De största Conquest matcherna var naturligtvist de bästa. De var inte bara de snyggaste, utan folk föredrog faktiskt de större framför de mycket mindre. En massa fordon och fler taktiska möjligheter utkom från de större kartorna.

Förstörelsen gör sin återkomst i spelet, och tydligen ska den vara i en ännu större skala än i de tidigare spelen. Tyvärr så blev det inte riktigt så. Javisst, några fåtal småbyggnader kunde kolapsa ihop och nog såg det snyggare ut än någonsin. Men, egentligen så är det bara det. Dock har de gjort en liten förbättring till förstörelsen. I nivåer som Seine Crossing, som förövrigt är en stadsnivå, har en massa förstörbara hus. Inte till den skala att de rasar ner, utan snarare till den punkten att väggar från dessa byggnader, kan rasa ner och ha ihjäl fiender. Vilket är coolt, och har ett visst taktiskt motiv till det. Men helt ärligt, så kändes inte det lika "storslaget" som i tidigare Bad Company 2. Nog var husen mindre där, men jag hade velat se lite mer förstörelse, helt enkelt.

Om vi återgår till Conquest, så känns det säkrare att inte behöva oroa sig för fiender som lurar sig bakom varenda hörn. Speciellt i de större nivåerna, som Kharg Island där man sällan stöter på fiender vilket ger en lugn stämning, men samtidigt hektisk då man måste hålla både ögon och öron öppna, för det finns alltid fiender som ser dig. Och nu spelar jag även spelet på Playstation 3, så då har ju såklart antalet spelare förminskats och det kan kännas lite alltför tomt ibland, trots att det är samtidigt en positiv sak.

Flaggor måste tas och hållas ifrån fienderna, och då gäller det att tänka smart. För en rejäl explosion väcker genast liv på varenda närstående soldat. Och när en stridsvagn hörs rullande någonstans i närheten så gäller det att se om det är fiende eller kamrater. För det är något DICE verkligen polerat. Spelkänslan runt om i omgivningarna känns så dynamiska och äkta, att det känns obehagligt när fiendestridsvagnar plötsligt hejdar sig för att se sig omkring, och så fort det smäller så tjuter öronen och sten och flisor flyger överallt och då gäller det bara att hålla andan och hoppas på att en Abrams kanske kommer och stoppar fiendefordonen. Jag gillar också att DICE valt att återigen ha med Jets, som den här gången verkligen känns som riktiga Jets. Piloten andas tungt under svängarna, och alla knappar och saker börjar tjuta och lysa rött när fienderna är hack i hälarna med i värsta fall guidade missiler.

DICE har polerat mycket. Förutom det tekniska, så har även ljudet förbättrats och där tillsammans med spelkänslan. Vapnerna låter inte som fjösiga popcorn poppare, utan det låter verkligt. Sinnessjukt verkligt också. Alla fordon brummar och för oväsen ju större besten är, och alla explosioner påverkar soldaten med ett tjut i öronen om smällen var så pass nära örat. Att höra Jets svischa förbi över den molnfyllda himlen är en fröjd och varenda minsta detalj har tagits med. Ljudet känns knivskarpare än någonsin. Vad vi konsolspelare får dock leva med är att ljudet ibland totalt försvinner, och det är pågrund av halvtafflig programmering. Jag njöt mest av ljudet på den regnfyllda nivån Grand Bazaar, där regnet piskade ner på soldaterna som slåss över flaggor. När man hör regnet som slår mot taket, så kan man nästan tro att det som händer är på riktigt. Så bra är ljudet. DICE vet vad de håller på med när det kommer till ljud, om vi försöker glömma de tekniska problemen som konsolerna lider av. Det kan ibland orsaka att man snabbt kan fällas av närmaste fiende utan att ha ens varit medveten. Men det är dock bara något tillfälligt, som man sällan stör sig av när det finns så mycket annat på slagfältet som man måste hålla ett öga på.

Grafiken i Battlefield 3 är fantastisk. Det är vad jag kan säga, utan att tveka. Spelet ser bara så finpolerat ut, även på konsol, och jag tvekade aldrig att spelet skulle bli fult på något sätt. Trots att de begränsat frameraten från hutlösa 60 bilder i sekunden, till endast 30 till konsol, så ser det ändå bra ut, och det är sällan jag ens tänker på att spelet flyter så pass segt. Texturerna är fint högupplösta, alla olika animationer man kan utföra ser minst sagt läckert ut.
Ansiktsanimationerna är sinnessjukt välgjorda och bland det snyggaste jag någonsin sätt och ljuseffekterna är även dem, förmodligen, det snyggaste inom spelväg. De olika miljöerna är så otroligt väldesignade och välgjorda att jag bara kan stå där, och se på allt. Bara beundra spelet av dess utseende. Det är så förbaskat vackert. Frostbite 2.0 är vackert.

Att intensiva actionrökare ofta framkallar grym spelkänsla är något som sällan inträffar. Spel som Half-Life, Metro 2033 och Bad Company 2 har varit spel som levererat den där speciella spelkänslan. En spelglädje som blockerar alla problem som spelet lider av. Det gäller bara att se och känna efter hur spel, som just Battlefield 3 känns. Jag hade dock inte förväntat mig precis spelkänslan som förekommer i Bad Company 2, då de här spelen är så olika. De här två spelen känns olika, på många olika sätt. Battlefield 3 använder sig av nyare teknik och fysik, och det fokuserar helt enkelt på lite mer eget.

DICE har märkbart försökt få Battlefield 3 att anpassa sig till fler spelare, så alla nivåer är inte enorma. Ett av anledningarna till att spelet känns någorlunda förminskat på konsol, är pågrund av antalet spelare. Medan PC kan ha upp till 64 spelare samtidigt, så har konsol endast 24. Vilket är extremt lite, men det känns aldrig som ett problem helt ärligt. Såklart blir det lite ensammare på de större banorna, men det är jag helt okej med. Jag gillar det lite långsammare tempot och att varje snubbe man tar död på känns verkligen välförtjänt. Jag föredrar det, framför ständig kaos. (Trots att spelet förmodligen är bättre på PC, då det ändå heter Battlefield av olika anledningar.)

Vad jag finner extra bra i Battlefield 3 är att det finns många fler saker som man kan låsa upp, och det är alltid roligt. Om man glömmer alla vapen som finns i spelet, så finns det även fordonsuppgraderingar såsom fetare pansar till stridsvagnar, eller varför inte fetare missiler åt stridshelikoptern? Det finns så mycket som man kan skräddarsy, och det är naturligtvis positivt! Det kan därför kännas acceptabelt om det är svårt att balansera spelet, när det ändå finns så mycket som måste balanseras, så tycker jag att DICE har lyckats på den fronten. Om vi dock bortser från det, så kan en hel del prylar kännas... bara helt onödiga. Det finns tonvis med sikten som jag aldrig fått användning för. Sedan finns det saker som "Heavy Barrel" och "Flash Supp." som egentligen aldrig hade behövts.

Squad systemet är den här gången förbättrad, och mindre krånglig. Squad systemet här påminner väldigt mycket om den i Battlefield 2, där man lätt kan komma fram till en ruta med flera olika Squads som man kan gå med i. Sedan väljer man en, och så är man med. Simplare än så blir det inte. När man sedan befinner sig på de hektiska striderna, så kan man lägga märke till vilka som är dina Squad kamrater, tack vare den gröna markeringen på mini-kartan, och när de befinner sig inom räckhåll. Om det sedan visar sig vara så att du blir vald till ledare över gruppen, så kan man ge enkla order som t.ex. "Attackera den här punkten", som kan ge dig extra poäng om gruppmedlemmarna gör som du säger.

Om vi ska disskutera fordon, så kan jag säga en sak. De har märkbart förbättrat en hel del. I Bad Company 2 så hade jag svårt att vara länge vid liv i en stridsvagn, medan jag kan hålla mig märkbart mycket längre vid liv i Battlefield 3. Kontrollen, som förövrigt är riktigt bra, är bättre än någonsin för stridsvagnarna. Jag har aldrig tidigare haft så här roligt att sitta i en stridsvagn och bara förstöra allt i min väg. För att inte tala om helikopterstriderna som också förbättrats. Helikopterskjutandet går ut på att en sitter och kontrollerar fordonet samt avfyra olika typer av missiler, medan den andra kan sitta och förgöra fienderna på marken. Det blev en perfekt blandning av krigförning i luften samt på marken.

Det finns såklart andra sorts fordon som Jeeps, båtar och återkommandet av Jets. Jets har en viss charm, men helt ärligt så fann jag dem lite halvt värdelösa. Men allt handlar om färdigheter, och det är just det man behöver för att bli bra i något fordon. Jag föredrog att stanna på marken med min goda gamla T-90.

Om vi summerar det hela, så tycker jag om Battlefield 3 otroligt mycket att jag faktiskt ger betyget 10/10 till spelet. En svag 10, i så fall. Spelet har sina problem såsom halvtorr story och en hel problem i flerspelarläget. Jag kan dock förstå varför spelet blev som det blev när det först kom ut på marknaden. Det var rushat av EA, för att de ville "vinna" mot Activision's Modern Warfare 3. Vilket jag anser vara synd, då Battlefield 3 har så otroligt mycket potential att faktiskt bli ett mycket bättre spel, än vad det redan är förstås. Efter en hel del patchar till spelet, så börjar såren läkas och hittills är jag nöjd. Jag kan förlåta de småproblem som spelet lider av. Det räcker med att spelet har fantastisk spelglädje.

Faktiskt. Visst bidrar grafiken, ljudet och framförallt spelkontrollen till spelkänslan. Och det gör dem. Riktigt mycket också, och utan dem så hade spelet inte varit samma sak. Men det är just den där känslan att styra sin soldat som gör spelet så solklart. Jag har spenderat över 360 timmar Multiplayer, och innan nästa Battlefield titel, så ska jag ha hunnit med 200 timmar till. Minst. Jag har aldrig haft så här roligt med ett spel på åratal, och det säger en hel del.

Jag anser därför att Battlefield 3 var 2011's absolut bästa spel.

Årets spel 2011

_Cpt. Price

Testad version: PlayStation 3

[Grafik]: 9
[Ljud]: 10
[Spelbarhet]: 10
[Hållbarhet]: 9

Slutbetyg: 9.5

[Plus] Übergrym Multiplayer, fantastiskt snygg grafik, läckra animationer,
härliga miljöer, varierat, tungt ljud, knivskarpa effekter, bra spelkontroll, förbättrad fordonsfysik, ljuvlig spelkänsla, godkänd kampanj.

[Minus] Halvdan story, några få tekniska problem.

Medlemsrecensioner26
Samlat betyg: 8.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10