The Elder Scrolls V: Skyrim

Efter hundratals timmar i Bethesdas underbara och fantastiska värld så är jag äntligen redo att sätta mitt betyg på det, enligt mig, mest efterlängtade spelet under hela 2011.

Snön yrade runtomkring mig, och jag kunde känna vinden blåsa mot mitt ansikte. Långt bortifrån skymtade jag en stad, eller åtminstone konturerna av den. Jag tittade sedan upp mot den stjärnfyllda himlen, och jag såg de två månarna och norrskenet tillsammans med miljontals av stjärnor. Jag kunde höra en flock med vargar yla för ännu en lyckad jakt, men annars var det bara jag som är ute på tundran. Jag traskade vidare i min tunga rustning. Plötsligt hörde jag det. Ett mäktigt rytande ekade genom luften, och jag kunde höra vingslag som kom närmare mig. Jag drog mitt svärd och gjorde mig redo för en lång och mäktig strid. Jag både hörde och såg på när den jättelika draken landade bara några meter ifrån mig. Vi stirrade in i varandras ögon, och precis när draken öppnade sina käftar för att spruta eld på mig, så ropade jag "Fus Ro Dah!"

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men jag säger det igen. The Elder Scrolls IV: Oblivion är och förblir ett av de bästa spelen som jag någonsin har spelat. Visst fanns det ett gäng brister, och när jag väl spelade det så hade det börjat åldras. Men det gjorde ingenting, för det var så fantastiskt bra. Cyrodiils vackra skogar var fyllda med platser att upptäcka, grottor, gamla fort, Ayleid-ruiner och en och annan liten by. Jag förälskade mig något enormt i den enorma värld som Bethesda hade skämt bort oss med. Det var därför ingen överraskning för mig att hypemätaren slog i taket direkt när uppföljaren, The Elder Scrolls V: Skyrim, utannonserades. I takt med att fler trailers släpptes vart jag bara mer och mer lyrisk, och jag var övertygad om att det skulle bli årets bästa spel 2011.

200 år har gått sedan jag gjorde det ena och det andra i Oblivion, och det märks att det har hänt mycket under åren som har gått. I den nordligaste provinsen, Skyrim (som spelet utspelar sig i), pågår det ett inbördeskrig. Den ena sidan vill inte ha något att göra med det som finns kvar av Imperiet, medan den andra sidan anser att det är värt att behålla Imperiet. Det förblir dock bara ett litet inbördeskrig, enda tills rebellernas ledare, Ulfric Stormcloak, dödar Skyrims konung Torygg i strid. Detta får resten av Imperiets uppmärksamhet, och kejsaren skickar soldater för att återställa ordningen i Skyrim.

Och vem är du? Det enda de vet om dig när de tillfångatog dig var att du försökte ta dig genom Skyrims gränser och råkade hamna i ett bakhåll. Tillsammans med Ulfric och några av hans högst uppsatta soldater så ska du avrättas, trots att ingen vet vem du är. Den enda som vet vem du är, är dig själv när du får skapa din egen karaktär. Du väljer ras, kön och ändrar ditt utseende tills du känner dig nöjd, för att avsluta med att ge ett namn till din karaktär. Efter det så ska du skickas till döden. Men innan du hinner få ditt huvud avhugget från resten av kroppen, så dyker en drake upp (vilket är tur, för annars hade spelet varit otroligt kort). En varelse som tros ha varit utdöd sedan länge. I tumultet så lyckas du fly, och när du tar dina första steg i den stora världen så är det bara du som avgör ditt öde.

Vissa kanske gör något så fantasilöst som att följa spelets story. Ganska tidigt i spelets story så får du reda på att du inte är vilken vanlig dödlig som helst. Du är Dragonborn, eller Dovahkiin på drakarnas språk. Du är en dödlig född med en drakes själ, och du har förmågan att använda samma typ av kraft som drakarna använder, deras röst, utan att behöva träna dig. Genom att yttra kraftfulla ord ("words of power") på drakspråket så kan du frammana kraftiga effekter. Om du till exempel ropar "Fus Ro Dah" (grovt översatt till svenska så blir det "Kraft Balans Tryck") så skickar du iväg en kraftig tryckvåg som kan få fiender att flyga iväg flera meter (första gången jag provade denna förmåga så flög en bandit iväg från en hög kulle - hans lik hittades aldrig).

Under storyns gång så ska du i början helt enkelt ta reda på vad det innebär att vara Dovahkiin och vad ditt öde är. En sak är i alla fall säker, din uppkomst och drakarnas återkomst är ingen tillfällighet. Och det ska sägas, storyn i Skyrim är bättre utförd än i Oblivion. Inte för att Oblivions var dålig, det fanns ju ett antal episka moment och slutet är enligt mig riktigt bra. Däremot så vart vi tvungna att stå ut med portar till Oblivion, vilka inte var så roliga att stänga när man blev tvungen att stänga minst ett dussin. Något liknande irritationsmoment dyker aldrig upp i Skyrim, och storyn känns överlag väldigt bra och intressant, och några av momenten som jag gjorde var nog bland det bästa jag har varit med om.

Dock så är ju inte huvudstoryn det centrala i Skyrim. Det finns ju även olika fraktioner att gå med i, som alla har sina egna uppdrag och berättelser. Men om jag ska vara ärlig så gillade jag dessa mer i Oblivion, där deras berättelser var långa och intressanta. Fast å andra sidan så fanns det i princip ingenting att göra inom fraktionerna när man väl blev högsta hönset, medan det i Skyrim alltid finns något att göra inom fraktionerna. Men dessa är inte heller det centrala. Inte heller är de hundratals sidouppdragen det centrala. Det centrala i Skyrim, är dig själv och vad du gör i världen. Vill du bli den starkaste krigaren i landet? Vill du bli den dödligaste lönnmördaren? Vill du plocka blommor och fånga fjärilar? Vill du gifta dig med någon? Vill du vara alkoholpåverkad och bo ute på gatan? Alla dessa beslut är det bara du som kan fatta, och det är det som gör Skyrim till ett så fantastiskt bra spel enligt mig. Det finns inget som kan stoppa dig från att göra vad du känner för att göra, och det finns ingen som kommer att knacka på din axel och säga att du måste göra si och så. Det är bara du som har kontrollen över dina val och gärningar, och det är mer eller mindre du som skapar din egna berättelse med hjälp av improvisation.

Faktum är, att det som jag kommer komma ihåg allra bäst är inte på något sätt relaterad till något uppdrag. Visst finns det ett gäng riktigt bra uppdrag, men de framkallar inte samma minnen som det jag har stött på i ren improvisation och utforskande. Ett exempel som jag tänker berätta om utspelade sig väldigt långt norrut, och snön virvlade omkring mig och jag kunde bara se ett par meter framför mig. Plötsligt hörde jag ett mäktigt rytande, men jag kunde inte se någonting. Så jag fortsatta framåt mot mitt mål i långsam takt. Plötsligt såg jag draken, men den verkade inte vara intresserad av att äta mig till middag. Så jag traskade framåt, tills jag såg att draken stred mot ett pack med troll. Jag tittade på en stund, innan jag bestämde mig för att också ta strid mot de avskyvärda trollen. Det var ingen lätt strid, men till slut var trollen bannade från världen. Plötsligt insåg jag att draken stod bara ett par meter ifrån mig och tittade på mig. Jag var osäker på hur jag skulle agera, och höll svärdet hårt i handen ifall det värsta skulle hända. Men istället så lyfte draken från marken och cirklade runt mig några varv samtidigt som den röt. Sedan flög den iväg åt ett annat håll. Draken hade skonat mig.

I en tid där mer eller mindre de flesta spel blir förenklade för att passa den stora massan, så är det föga förvånande att Skyrim är betydligt mer förenklat jämfört med Oblivion. Men förenklingar behöver inte alltid vara negativt. I Skyrim så har utvecklarna lyckats riktigt bra med att göra spelet tillgängligt för den ickeinsatte spelaren, utan att dra ned på speldjupet för de mer erfarna spelarna. Som till exempel så har man helt och hållet slopat det gamla klassystemet, och i ärlighetens namn så är det här kanske en av de bästa lösningarna. Jag menar, det var väl inte bara jag i Oblivion som lyckades knåpa ihop en klass, bara för att ett par timmar senare komma på att det inte riktigt var vad jag hade förväntat mig? Enda sättet att lösa det på var helt enkelt att börja om från början. Men eftersom det inte finns något klassystem i Skyrim, så finns inte detta problem. Vi säger att du kanske börjar att spela som en krigare, men kommer sedan på att lönnmördare kanske vore något, så kan enkelt byta utan att behöva börja om från början. Samtidigt så går det även mycket bättre att kombinera olika typer av förmågor. Till exempel en krigare som även kan kasta besvärjelser, eller kanske en tjuv som extraknäcker som smed.

Stridssystemet är kraftigt förbättrat sedan föregångaren, då det framförallt känns mer levande och inte lika stelt. Dessutom ges jag större valmöjlighet, eftersom en knapp kontrollerar min vänstra hand och en annan knapp kontrollerar min högra hand. Jag kan till exempel köra med den klassiska kombinationen svärd och sköld, eller kanske kombinera en stridsklubba med en besvärjelse. Eller varför inte vara barbarisk och använda två yxor samtidigt, eller kanske använda besvärjelser i båda händerna. Visserligen är det inte revolutionerande, men det är ett väldigt välkommet tillskott. Att man dessutom kan lägga till magi och föremål som favoriter och kunna byta till de på några sekunder utan att behöva gå in i menyer är genialiskt. Likaså menyerna, som känns riktigt smidiga att navigera sig genom.

Det finns även möjlighet att värva partners, som kan hjälpa dig med att ha ihjäl fiender och bära föremål åt dig. Visserligen fanns det ett fåtal följeslagare i Oblivion, men du kunde inte använda de på samma sätt som du kan i Skyrim. Det ska erkännas dock att jag inte vågade värva någon partner i början, eftersom jag fortfarande har mardrömmar om Oblivions A.I. Jag vart dock överraskad när jag väl värvade min första kamrat. Visst, de agerar inte alltid särskilt smart, men de hjälper mig gärna med att bära alla mina tusentals föremål och dräpa mina fiender. Dessutom känns det inte lika ensamt att utforska världen med en trogen reskamrat.

När det gäller alla karaktärer i spelet, så tycker jag att de bidrar något enormt med att få hela världen att kännas levande. De reagerar på precis allt jag gör, och vissa är betydligt vänligare mot mig om jag har hjälpt de med något. Det finns dessutom fler röstskådespelare i Skyrim än vad det gjorde i Oblivion, vilket gör att det inte blir lika tröttsamt att lyssna på vad de har att säga. Överlag tycker jag att röstskådespelarna gör ett bra jobb, även om det såklart finns ett par rötägg, och jag tycker att de bidrar till illusionen att jag faktiskt är i ett land där ett inbördeskrig pågår för fullt och drakar härjar, där de försöker att leva sina egna liv så normalt som möjligt.

Apropå inbördeskriget, så kan även du delta i denna politiska konflikt, antingen genom att gå med i Imperiets legioner eller Stormcloak-rebellerna. Jag misstänker att de flesta fick känslan av att Imperiet var de onda och Stormcloak de goda, med tanke på spelets början där du ska avrättas av Imperiets soldater. Så kände åtminstone jag till en början, men efter att ha besökt flera byar och städer som allihopa har något att berätta om konflikten, så skulle jag säga att det finns varken en god eller ond sida. Det är något som jag verkligen uppskattar, och det har uppstått livliga diskussioner på diverse forum huruvida vilken sida som är bäst.

Grafiken är för det mesta riktigt snygg. Men när jag börjar detaljgranska världen så ser jag på direkten att grafiken är lågupplöst. Ett träd ser på riktigt nära håll inte ut som ett träd längre. Men det är ju bara om man ska hålla på och detaljgranska alltihopa. Dock så tycker jag aldrig att det tekniska har imponerat bäst i The Elder Scrolls-spelen, utan det är designen som enligt mig står för större delen av den positiva sidan av grafiken. För designen är helt enkelt makalös och fantastiskt. När Skyrim är som allra vackrast, är nog när du strossar runt i vildmarken på natten. Du hör en flock med vargar yla mot himlen och just när du ser en helt fantastisk vy av landet, så dyker norrskenet upp på himlen. Det är något som får mig att bara stanna upp helt och beundra världen, och jag brukar få gigantiska rysningar vid sådana tillfällen.

Ljudet ska självklart också nämnas. Jag har redan nämnt röstskådespelarna, men annars är även ljudet riktigt bra. Att höra en drakes rytande eka mellan de höga bergen är en riktigt mäktig känsla. Ljudet av mitt svärd som går genom ett troll känns också väldigt tillfredsställande, och i värdshusen spelar och sjunger barder olika sånger. Men det absolut bästa med ljudet, är utan tvekan musiken. Jag skulle nog gå så långt som att säga att musiken i Skyrim är den bästa spelmusiken som finns. För det är så många olika känslor som dyker upp i dessa mästerverk. Alltifrån mäktig stridsmusik, avslappnade och utforskande musik, till musik som det bara osar vikingakänsla över. Dessutom brukar musiken kommer något otroligt passande.

Designen och musiken är främst det som gör atmosfären så otroligt majestätisk, samtidigt som den känns levande tack vare personerna som bor i världen. Bethesda har återigen lyckats, och Skyrim är utan tvekan ett av de absolut bästa spelen som jag någonsin har spelat. Bortsett från ett gäng buggar och horribla snötexturer, så kan jag faktiskt inte komma på en enda stor nackdel som jag märkte av. Allt är mer eller mindre perfekt utfört, och efter att ha spelat runt 300 timmar, så känns det som att jag bara har skrapat på ytan. Jag hittar nästan alltid någonting nytt att göra, och hur många uppdrag jag än slutför så hittar jag alltid ett gäng nya att utföra. Det är verkligen ingen som helst tvekan om saken, enligt mig så är The Elder Scrolls V: Skyrim ett sant mästerverk och definitivt det absolut bästa spelet från 2011.

Plus:
Mer eller mindre allt

Minus:
Ett gäng buggar, horribla snötexturer

Testad version: Playstation 3