Braid

Braid är, likt en flätas komplicerade struktur, invecklat på många olika plan men ändå så oerhört minimalistiskt och simpelt. Att skaparen Jonathan Blow med sitt debutspel Braid har bevisat att han vet vad bra speldesign innebär har väl inte undgått någon. Läs vidare för att förstå varför.

Du startar spelet, och med ens ser du en stad i lågor bakom dig. Fortsättningsvis kommer du väldigt snart in i ett hus, fyllt med tomma tavelramar och många låsta dörrar. Förutom en. Bara så där äntrar du vad som ser ut som himmelriket, och ett flertal böcker avslöjar spelets underliggande berättelse. Du är en kille vid namn Tim, som har begått ett misstag och som söker efter en kidnappad prinsessa. Simpel premiss, eller hur? Du behöver dock inte läsa dessa böcker, utan kan helt enkelt gå förbi och gå in i den första av en rad dörrar på andra sidan rummet.

Nu har spelet börjat på riktigt. Likt så många andra spel är första världen ljus och täckt av grönt gräs samt en vacker blå himmel. Och likt så många andra spel lär du dig snabbt att du kan springa, hoppa, klättra, samt nå högre höjder genom att hoppa på fiender. Längs banan hittar du också pusselbitar att samla på. Så småningom kommer du dock att göra ett misstag. Kanske du felbedömde ett hopp, eller så lyckades du springa rakt in i en fiende. Innan game over-skärmen hinner uppenbara sig verkar tiden stanna upp. Allting fryser till, och ett knappkommando visar sig på skärmen. Du kan spola tillbaka tiden! Obegränsat, dessutom. Man behöver alltså inte vara rädd för att göra misstag.

När du sedan tar dig vidare genom spelet, märker du snart att vissa av pusselbitarna utmed banorna är omöjliga att få tag på (för tillfället). Du tar dig i kragen och fortsätter till nästa område, och har fått lära dig ännu en regel; du kan lösa spelets pussel i din egen takt. Ingen press, ingen stress.

Nej, utmaningen och motivationen i Braid ligger inte i att förhindra fler misstag och behöva spola tillbaka tiden. Det är nämligen precis tvärtom. Motivationen ligger i att experimentera sig fram till en lösning, och det kan ta tid och kan kräva många tillbakaspolningar. En annan aspekt som motiverar den sanna gamern inom oss alla är att varje nytt kapitel introducerar en ny twist på tidsmekaniken. På det första kapitlet, till exempel, kan du bara spola tillbaka tiden. Inget mer. Inget mindre. När du sedan tar dig vidare till nästa kapitel stöter du på föremål som glittrar grönt. Dessa föremål visar sig vara immuna mot din rewindknapp; lås upp en sådan dörr, och den förblir upplåst även när du spolar tillbaks tiden. Denna simpla idé leder till många snillrika pussel. Utan att avslöja för mycket så blir det mer komplicerat än så i de senare delarna av spelet.

Det är alltså kärnan i Braids gameplay. Lös pussel, få pusselbitar, repetera. Dessa pusselbitar formar så klart tavlor som sedan hänger i hubbvärlden. När du väl har pusslat ihop alla pussel låser du slutligen upp den sista världen och dess fantastiska slutdel, som är värd all mödosam tankeverksamhet, tro mig.

Längden på Braid kan självklart variera stort. Är du bra på logiskt tänkande? Är du bra på pusselspel i allmänhet? I så fall kan du klara av Braid relativt snabbt, och det är just där en smula kritik kan ges. Prislappen (1200 Microsoft Points) kan kännas en aning häftig med tanke på spelets längd. Men det beror som sagt på hur skicklig är, samt hur mycket du uppskattar dess vackra design som ser ut som en levande tavla vilket kompletteras med lugn och avskalad musik som ger Braid en säregen känsla när man spelar det.

Men, är det allt? Samla en massa pusselbitar tills du ser slutet? Både ja och nej. Inbitna fans har länge diskuterat om storyn är så simpel som den verkar. Och för den riktige fanatikern finns det kanske ännu mer att hitta. Jonathan Blow lämnade ingenting till slumpen, verkar det som.

Under min första genomspelning av Braid blev jag frustrerad, glad, smått euforisk, ilsken, förundrad, imponerad, lugnad, och nyfiken. Den där känslan när man äntligen hittar en lösning till ett pussel man har grubblat över länge, den är som en drog. Man känner sig intelligent. Man tackar Jonathan för att han vågar lita på spelaren, och litar på att jag har tålamod nog att ta mig igenom hans små IQ-test utan någon hjälp. Och för den som bryr sig finns det mer att få ändå. Jag börjar förstå innebörden av spelets titel. Gör du?