Svenska
MEDLEMSRECENSION

Heavy Rain

Skrivet av: Siberia   2012-05-03

Det var Heavy Rain eller Uncharted 3, och omväxling har ingen dött av så...

Äger man en Playstation 3 borde man spela Heavy Rain, tydligen. Jag äger ingen Playstation 3, har aldrig ägt en enda konsol från Sony, men jag var onekligen nyfiken och då jag har två vänner som besitter spelet bestämde jag mig för att spela det. Bättre en Uncharted är det, men trots detta en större besvikelse då jag älskar mystiska berättelser och äventyr. Heavy Rain var dock... Ganska annorlunda från vad jag förväntat mig. Ganska mycket.

Heavy Rain försöker efterlikna en film. Till mig är det den dummaste ett spel kan göra av den enkla anledningen att ett spel är ett spel, och en film är en film och jag kritiserade Uncharted för samma sak... Om en film skulle försöka härma en bok, skulle vi gömma ansiktet i handflatan och sucka. Filmer förstår vad de är och böcker besitter samma vett, spel däremot, inte. Därför anser jag sådant som 'Cutscenes' och 'Quick Time Events' inte hör hemma i spel. Vavle har fattat detta och det är inte av en slump att de även är bland de bästa i industrin. Så ogillar man 'Cutscenes', eller snarare 'interaktiva filmscener' i detta sammanhang och 'Quick Time Events' borde man under alla omständigheter gömma sig för Heavy Rain då handlar sig om en enda, långdragen, interaktiv 'film' som... inte ens är spännande.

Jag fann det också riktigt svårt att bry mig om någon när spelet kommer släpande på multipla protagonister. Flera huvudpersoner innebär delad tid på scenen, tid som i andra spel används för att bekantas med karaktären man spelar som. I Heavy Rain är bakgrunden till... alla... minst sagt luddig, på ett dåligt sätt. Jag kan förstå varför Ethan Mars är motiverad, medan jag inte kunde bry mig mindre om de resterande filurerna:

Madison Page är den kvinnliga karaktären i Heavy Rain (Duh...) och hennes introduktion är definitivt suspekt. Efter en generös scen i duschen följd av ett vilt slagsmål i endast hennes underkläder bara för att vakna upp och jag inser att incidenten endast var till för att tillfredsställa pojkarnas drift och artonårsstämpeln på omslaget då det inte kan rättfärdigas på annat vis. Tillförs någonting till karaktären eller storyn? Nej.

Ethan Mars prolog är definitivt mera logiskt grundad men dessvärre tråkig bortom räddning och jag vet inte vad jag föredrar i slutändan. Quantic Dream försökte måla upp en så pass dramatiskt vacker bild av en familj (med onödigt många och meningslösa sysslor), att man inte kan annat än att räkna ner på fingrarna till den oundvikliga bomben och den första smällen kommer i form av en olycka som är presenterat så fruktansvärt stelt att jag nästan ville gråta.

Överlag framstår Heavy Rain som oroväckande stelt. Fahrenheit var mindre stelt. Detta fenomen kallar vi för den kusliga dalen och Heavy Rain är definitivt på dalens lägsta punkt. Det blir särskilt märkbart när kameran zoomar in på ansiktena och jag utbrister Jesus Kristus (inte troende) med jämna mellanrum. Det ser delvist horribelt ut, jag förväntade mig självfallet inga animationer som i L.A. Noire men till och med Uncharted har bättre animationer, ganska mycket bättre faktiskt, vilket är en skam då Heavy Rain verkligen skulle tjäna på att ha bra animationer med tanke på hur ofta kameran fokuserar på trynet (jag önskar att jag kunde ta bilder, men att ta screenshots med en konsol är inte direkt enkelt).

Ett annat problem är kontrollerna och framförallt kameran, sällan fungerar det när den är fixerad och det fungerade varken då, i Fahrenheit eller nu, i Heavy Rain. Det är segt och obekvämt och klumpigt. Det är dock inte bara kameran som bråkar, utan även kontrollerna - man styr inte karaktären med varken den vänstra eller den högra 'joysticken', ett uppdrag som den under normala omständigheter får axla för optimal kontroll. Luta lite för att smyga och gå och pressa den för att springa... Någonting man inte ens kan, i Heavy Rain. Lyckligtvis behövs det inte men ändå.

Och avsaknaden av en kontrollerbar kamera är fortfarande oförklarlig.

Och sedan är det storyn. Heavy Rain är definitivt ett storydrivet spel men dessvärre är storyn tråkigt. En mördare är lös och jagar efter pojkar (pederast fork tah wank) vars lik hittas upp flera dagar senare, hållandes en origami. Spektaklet blir personligt när en av protagonisternas (Ethan Mars) son försvinner under suspekta omständigheter. Under tiden letar även en privatdetektiv och en FBI-agent efter mördaren medan spelets rumpa (det vill säga Madison Page) hänger på Ethan.

Låter intressant på papper så varför tråkar Heavy Rain mig, då? Tempot, som överlag är riktigt långsamt, är ett problem för mig. Det tar väldigt - för lång - tid att komma igång och även när det väl rullar på är det inte mycket som händer, egentligen. Så enkelt är det. Man går runt och letar efter interaktiva prylar i Heavy Rains värld, klickar på allt man kan och förbereder sina fingrar för oundvikliga 'Quick Time Events'. Storyn presenteras mellan oförskämt många och onödiga aktiviteter... Mitt i spelet finner jag mig plötsligt tillagandes omelett och ställer den pinsamma frågan ifall Quantic Dream placerade dessa moment i spelet för att göra ett kort spel längre eller om de genuint trodde att det skulle vara roligt. Att steka ägg med 'Quick Time Events', alltså. Under spelets gång tänkte jag att färre överflödiga småsysslor skulle förbättra tempot men det skulle göra ett kort spel kortare på samma sätt som Resident Evil-filmerna skulle knappt klocka en timme utan all slowmotion.

Lyckligtvis är röstskådespelarna överlag bra, med några få missar. Framförallt barnen och mindre sidokaraktärer underpresterar. Men även den bäste misslyckas ibland, antar jag. Röstskådespelaren för Ethan Mars ropar efter sin son, Shaun, utomhus och det låter hyfsad trovärdig, tills han beträder sitt hus igen och det låter... Exakt likadant som ute, och konstigt det låter. Men det är endast en liten parentes.

MEN Heavy Rain har sina moment. Min vän, som jag spelade Heavy Rain hos, kunde inte sluta gapa om ett (tydligen) extremt gräsligt moment där en av protagonisterna begick självstympning. Scenen dök upp och jag måste erkänna att det var intensivt. Intensivt, jämfört med resten av snigelsimulatorn. Jag ber om ursäkt, men 'Quick Time Events' får mig helt enkelt inte uppjagade längre. Mindre kontroll innebär mindre stress och mindre stress leder till en mindre tens scen, helt enkelt och detta gäller för allt relaterat till 'Quick Time Events'. Vill ni ha ett exempel på en sådan scen, gjord rätt? Spela Dead Space 2 där en särskild incident involverades ett öga (mot slutet av spelet), definierar press.

Men alla mina ovan nämnda problem bleknar med det absurda antalet av 'plotholes' och 'plotholes' är särskilt pinsamt när man skapar ett spel som försöker efterlikna en film. Ännu pinsammare blir det när man tar i åtanke hur simpel storyn egentligen är. Trots storyns simpelhet lämnas flera frågor obesvarade (ganska stora) och det var ett halv dussin 'plotholes' som jag stötte på. På grund av 'spoliers' utelämnar jag detaljer, men ni kommer förstå när ni upplever dem med följande nyckelord: ett dödsfall i en butik, temporär amnesi, ett armbandsur avslöjar mördarens identitet och Madison vet omedelbart vem mördaren är - bortsett från att aldrig träffat eller ens hört talas om honom tidigare är - när hon hör ett namn som hade kunnat vara helt orelaterat till morden. Och det finns MÅNGA fler.

I slutändan är Heavy Rain en till besvikelse. Har man dessutom spelat Fahrenheit, som jag gjorde när jag bara var lite äldre än tolv, kommer man antagligen känna igen en hel del i Heavy Rain och överraskas ännu mindre, på David Cage återanvänder ack så många knep.

Nästa: Halo Reach.

Medlemsrecensioner26
Samlat betyg: 8.9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10