Assassin's Creed: Revelations

Assassin's Creed är en spelserie där min åsikt tycks skilja sig en del ifrån majoriteten. Jag är nämligen av åsikten att det första spelet är det bästa spelet i serien. Det var enkelt, simpelt, mer fokuserat, bättre huvudkaraktär och mer passande tidsålder.

Spelen som följde därefter har ständigt velat göra lite för mycket, vilket styrt om dem till att kännas mer lättsamma, vilket jag inte varit helt överens med. Sägas ska dock att serien fortsatt att hålla en oerhört stadig kvalitétsnivå och även om förväntningarna inte var jättehöga går det inte att förneka att Ubisoft fortsätter på samma nivå även denna gång.

Revelations var både Ezios och Altaïrs sista äventyr och handlade väldigt mycket om att knyta ihop säcken för de två karaktärerna, där man ständigt länkade samman de olika tidsåldrarna och visar att det definitivt finns gemensamma nämnare här. Vilket också innebär att handlingen var en rätt intressant sådan för ett fan av serien som jag själv.

Däremot hade jag svårare att ta till mig den andra historien. Därför Revelations fokuserar också på styrande av Konstantinopel och Ezios roll i det hela när ledaren ska bytas ut. Även om det fanns vissa intressanta stunder så kände jag oftast inget annat än att det blev för mycket. Varför måste det alltid vara tvåhundra saker som sker? Man håller redan på med knyta samman Desmond, Ezio och Altaïr, varför då slänga in ännu fler saker? Och tråkigast av alltsammans är för övrigt att det är just sammanlänkningen som får ta baksätet och agera som något av ett rent sidospår. Antagligen för att inte förvirra nya spelare, men ändå.

Spelmässigt flöt det på som vanligt. Att klättra på tak, smyga bland civila och kasta sig ner mot sitt utpekade mål är förstås fortfarande överlägset mest underhållande. Tillkom denna gång gjorde välkomna inslag som den såkallade "hook blade" och fallskärmar. Mer onödiga saker var ett "Tower defense"-läge som kändes oerhört överflödigt och enkelspårigt så snart man hittat rätt taktik, samt tusentals olika bomber som man själv hade möjlighet att slänga ihop. Halvskoj inledningsvis, men det dröjde inte länge innan jag helt övergav allt sådant.

Två saker måste jag dock säga helt klart får Revelations att kännas unikt i serien. Det första är Ubisoft Massives bidrag. Förstapersons-pusslandet var ruskigt underhållande måste jag säga. Simpelt, galet snyggt designat och rätt intressant för mig som ett fan av serien där man blickade tillbaka på Desmonds liv. Inte direkt likt lönnmördande, men kan man kasta in Tower defense så kan man väl gott få kasta in detta också?

Det andra är multiplayer. Det var underhållande och speciellt redan i Brotherhood men i och med Revelations utvecklade man det hela ännu mer och jag spenderade många spännande timmar där i. Jag hoppas verkligen att man fortsätter med detta då det tveklöst är en friskt fläkt i all annan Call of Duty-inspirerad sörja därute. Jag hade allra roligast med spellägena där man inte hade mycket till sin hjälp utan verkligen tvingades till att smyga, observera och inte rusa. Kan man bara försöka balansera det hela lite bättre vad gäller förmågorna och liknande så kommer detta bara att bli ännu bättre.

Sammanfattningsvis så var Assassin's Creed: Revelations ett riktigt bra spel. Det fanns galet mycket att göra och se. Städerna kändes väldigt levande, många av nyheterna var väldigt underhållande och att rusa runt på taken är fortfarande roligt. Däremot kände jag mig oerhört trött på Ezio, vissa nyheter föll mig inte i smaken och Ubisoft ville som vanligt lite för mycket i vissa avseenden. Men stark multiplayer höll ändå spelet fräscht och ett spel helt klart i klass med både tvåan och Brotherhood.

[Testad version: Playstation 3]