Uncharted 3: Drake's Deception

Another day, another treasure. Nathan och hans polare har varit på jakt efter en skatt igen, och efter mycket om och men så har jag lyckats betygsätta uppföljaren till nästintill perfekta Among Thieves.

Uncharted: Drake's Fortune var ett riktigt bra spel. Visst hade det ett par brister, som att det var betydligt mer stelt skjutande än lätta pussel, men å andra sidan så var grafiken riktigt snygg, karaktärerna kändes levande och storyn var spännande. Uppföljaren, Uncharted 2: Among Thieves satte dock huvudet på spiken. Jag älskade mer eller mindre allt i det spelet, och så här i efterhand så var nog ändå den enda svagheten med spelet att det fortfarande var mer skjutande än lösande av pussel. Det var med stor spänning som jag för första gången startade upp Uncharted 3: Drake's Deception, som jag tyvärr fick vänta med på grund av att jag inte var hemma när det släpptes, och att det släpptes ett särskilt spel inte långt därefter...

Hursomhelst, Uncharted 3: Drake's Deception börjar med att Nathan Drake och Victor Sullivan (även kallad Sully) kommer in i en sjaskig pub, och det dröjer inte direkt länge innan det utlöses ett barbråk, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på vilka vi pratar om. Det här är startskottet för ett nytt äventyr med Nathan och hans polare, och den här gången är de jakt efter den bortglömd staden Ubar i Sahara-öknen, som också passande nog kallas för "Sandens Atlantis". Som brukligt är dock inte Nathan och resten av gänget ensam om att vilja hitta den försvunna staden, även den maktgalne sektledaren Katherine Marlowe och hennes hantlangare är ute efter att hitta staden.

Jag tänker gå rakt på sak, jag är väldigt kluven gällande storyn i Uncharted 3. Storyn i Uncharted 2 kändes perfekt genomförd, och visst finns det mystiska skurkar, häftiga platser, en bakgrund till Nathans och Sullys relation och mycket mer i Uncharted 3. Men det känns inte riktigt som att allt blir... förklarat. Och visst, jag gillade delen där man fick se hur Nathan och Sully träffades, och hur Sully kom att bli den fadersgestalt han är för Nathan. Vad jag dock blev besviken på var att den inte var så djup som jag hade förväntat mig. För mig så kändes det mer som att utvecklarna skapat nivåerna och sedan fått anpassa storyn efter det. Vissa platser som man besöker under spelets gång kändes ärligt talat inte direkt nödvändiga för resten av storyn. Sedan att karaktärerna från tidigare spel känns en aning omskrivna kan ju också diskuteras...

Men å andra sidan så finns det ju samtidigt ett underbart karaktärsgalleri, och det är fy skam om man inte kan älska Sullivan (näst bästa karaktär efter Nathan, utan tvekan). Och om det är något som Naughty Dog bemästrat så är det utan tvekan att berätta handlingen. Visst, jag sade tidigare att jag inte riktigt var nöjd med storyn, men jag kan inte neka till att storyn berättas på ett mästerligt sätt. Mellansekvenserna är verkligen fantastiska, och röstskådespelarna gör otroligt grymma prestationer som får karaktärerna att kännas nästan levande. Och som i tidigare spel så kommer man som spelare att få uppleva fantastiska moment som är något extra för upplevelsen. Visserligen skulle man kunna klaga på att spelet är linjärt, att man ofta blir hållen i hand och att i synnerhet plattformandet är löjligt enkelt, men är det inte trevligt ibland att bli hållen i handen samtidigt som man bevittnar makalösa upplevelser?

Om det är något som jag tycker Naughty Dog borde ha kunnat förbättra i de föregående spelen, så är det helt klart balansen mellan skjutande och pussel. Och även om den balansen inte är helt perfekt nu heller, så är det ändå en klar förbättring. Sedan att pusslen känns smart utformade gör det ju inte sämre. Erkännas ska också att jag fastnade i ett pussel där man i en kammare skulle använda sig av ljus och skuggor och jag lyckades inte klara det utan spelets hjälp. Så här i efterhand så känns det dock som ett riktigt smart pussel, och jag känner mig fortfarande korkad för att jag inte såg lösningen utan spelets hjälp.

Jag spenderade aldrig särskilt mycket tid med multiplayerläget i Uncharted 2, det ska jag erkänna. Visst var det underhållande, men det fanns inte riktigt något som fick mig att fastna för det och spela det i ett skrämmande stort antal timmar. Sägas ska också att jag inte var så jätteimponerad av multiplayerbetan som släpptes, även om det märktes att Naughty Dog hade större ambitioner den här gången. Det är första jag slogs av när jag började spela på multiplayerläget var att utvecklarna kanske inte lite för mycket på Call of Duty: Black Ops, fast med en liten Uncharted-tvist. Perkliknande förmågor är inget nytt i Uncharted 3, men vad som är nytt är att man kan uppgradera dessa förmågor. Vad som också är nytt är ett killstreak-liknande system (dock så får man inte dessa av att döda ett visst antal fiender utan att dö, utan att samla ihop medaljer), ett system som liknar Contracts från Black Ops, möjligheten att utforma egna klasser samt så går det att utforma sin egna karaktär (vilket känns välkommet, att se tre stycken Nathan Drakes stå bredvid varandra och skjuta kunde kännas en aning märkligt i Uncharted 2).

Multiplayerläget känns föga förvånande väldigt underhållande, precis som i föregångaren. Vad jag dock blev förvånad över var att jag faktiskt gillade det betydligt mer än vad jag gjorde under betan. Jag har nog faktiskt spenderat mer tid med multiplayerläget i Uncharted 3 än vad jag någonsin gjort i Uncharted 2. Det finns ett antal olika spellägen, som klassiska Deathmatch och Team Deathmatch. Det finns även Team Objective, där man ska utföra olika mål, ett spelläge vid namn Plunder som går ut på att hämta skatter till sitt lags kista samt Three Team Deathmatch, som är precis som vanlig Team Deathmatch fast med tre lag istället för två. Det finns också några spellägen där man inte ska utdela stryk till mänskliga spelare, utan datorstyrda fiender istället. I Co-op Arena ska spelarna överleva våg efter våg av fiender, samtidigt som de ska utföra ett antal uppdrag. I Co-op Hunter så ska två olika lag hämta så många skatter som möjligt, och det ena laget har hjälp av datorstyrda motståndare (okej, jag ljög lite om att man inte utdelade stryk till mänskliga spelare i samarbetslägena). Och slutligen så finns det ett samarbetsläge där man helt enkelt ska ta sig genom en nivå... tillsammans.

Som sagt så hade jag betydligt roligare med dödsmatcherna än vad jag hade förväntat mig, men jag hade nog betydligt roligare med samarbetsläget. Jag vet inte riktigt om det bara är en generell grej, eller så passar Uncharted helt enkelt bättre med samarbetslägen än dödsmatcher. Hursomhelst så är multiplayerläget i Uncharted 3 riktigt välgjort, och jag ger det två tummar upp.

Och så har vi grafiken... ja, vad finns det att säga egentligen? Mer än att den är fantastiskt snyggt, då. Naughty Dog har återigen visat vart skåpet ska stå och har gjort ännu ett spel som klassas som det snyggaste konsolspelet. Och grafiken är verkligen larvigt snygg. Minsta lilla detalj är noggrant utformad, och det var inte sällan som jag bara var tvungen att stanna upp mitt i alltihopa och bara beundra allt som Naughty Dog har skapat med sin fingertoppskänsla.

Som tidigare nämnt så gör röstskådespelarna ett fantastiskt jobb, och karaktärerna känns nästan levande. Resten av ljudet håller också toppkvalité, som vapenljuden och musiken. Ja, Uncharted 3 är inte bara härligt för ögonen, det är underbart för öronen också.

Uncharted 3 är verkligen ett fantastiskt spel, med härligt berättande, vacker grafik, fantastiskt röstskådespeleri och underhållande multiplayer. Det som dock drar ned betyget är den inte riktigt finslipade storyn samt de stundtals korkade fienderna. Men bortsett från det så är Uncharted 3 ett spel som absolut inte får missas av Playstation 3-ägare.

Plus:
Fantastiskt berättande, otroligt snygg grafik, mycket bra röstskådespel, många minnesvärda ögonblick, underhållande multiplayer, bättre balans mellan action och pussel

Minus:
Inte lika finslipad story som tidigare, stundtals korkade fiender