Resident Evil 4 (2004)

En ödesdiger kväll för snart 10 år sedan hoppade en hund genom ett fönster och skrämde mig halvt medvetslös. Det ögonblicket var länge höjdpunkten för Resident Evil-serien och detta var tidigt i RE2-spelet!
Fram tills dess hade jag spelat rysarspel, som Alone in the dark på PC men de var mer surrealistiska än nervpirrande. Resident Evil var min första och största skräckupplevelse, då på Playstation.
Det som dock hände var att Silent Hill utmanade om titeln med psykologisk obehaglig atmosfär och när PS2-generationen rullade igång var länge Konami kungarna på tronen. Mästerliga Silent Hill 2 & 3, mot RE: Code Veronica X & Outbreak var liksom ingen just match!

Sedan, 2005, när jag misstänkte att Capcom misshandlat sönder serien, släpper man årets bästa spel och det i form av ett Resident Evil! Nummer fyra för att vara exakt och helt plötsligt har man sopat banan av konkurrenterna! För första gången är kontrollen bra, ja mer än bra, lustfylld i ett skräckspel. Tidigare var ett av kännetecknen för dessa spel att man fasade lika mycket över styrningen som över monstren på skärmen...

Storyn var bra, även om Umbrella inte var den omedelbara fienden, men de lurar där i bakgrunden någonstans. Grafik o ljud var stämnings-sättande och de små pusslen smarta avbrott i ett ovanligt actionfyllt skräckspel! Bara det att gå från fogliga zombier till arga spanska bybor var ett genidrag som fick pulsen att öka till 180. Tack för den hjärtattacken Capcom!