Uncharted 3: Drake's Deception

Vem gillar inte att sitta och hektiskt äta sig igenom en chipspåse? Sitta i sin kusligt bekväma soffa, hur trygg som helst och se äventyrare lura döden flertalet gånger innan du själv intalar dig att så där kan det omöjligt gå till. Du själv drömmer om att upptäcka skatter och oändliga rikedomar, att leva livet. I Nathan Drakes nya adrenalin dos så är det återigen du som upptäcker historiska fynd och skatter som få människor sett.

Jag var fast besluten av att spela uncharted 3. Tvungen kände jag mig då de två tidigare spelen hållit mig vaken ett antal sena timmar. Dock var frågan, skulle spelet har några väsentliga förändringar?

Nathan Drake har gjort allt, han har upplevt eldorados förfärliga förbannelse, dessutom långt upp i Nepals bergstoppar har han sett livets källa beläget i det urkända Shambhala. Under tidens gång kan jag utan tvekan räkna till sjuhundra säkra dödsfall, men är allting värt? Vad vill Drake bevisa för sig själv, och för alla andra? uncharted 3 bidrar med djupa dialoger mellan Sullivan, Nathan och Elana då de tillsammans ska upptäcka den försvunna pelarstaden Iram.

Spelet börjar på en pub i Londons mörka gränder. Nathan Drake försöker tydligen sälja sin ring som för längesedan tillhörde hans ättling Sir Francis Drake för en fet summa, ringen måste tydligen vara extremt värd, vara ämnad för något syfte.

Den där feta summan jag nämnde, kommer du ihåg den? Glöm den, uppenbarligen var pengarna fejk. En livlig diskussion pågår mellan en rasande Drake och den potentiella köparen vid namn Talbot. De båda är oense och trettio sekunder senare viftas det nävar i hela rummet. Jag och Sully (min trogne vän och affärskompis) måste obeväpnat slåss igenom tjugofem stinkande britter och två anabola monster som knappt kan skratta utan att låsa käken.

Det första intrycket är samma som de två första, man är taggad till tusen, dock skulle man vilja ta upp en RPG och dra en "massaker på brittisk pub" rubrik i de brittiska tidningarna, fast det blir bortglömt då jag och Sully lämnas skjutna av en redan då skitstövel till kvinna, Marlowe. Fast ringen, den är vår, och en jakt efter en otrolig skatt börjar, jagandes av just Talbot, Marlowe och deras arme på några tusen.

Nu ska jag inte låta er somna över tangentbordet, ni vill ju också veta om det är köpvärt och hur det var att spela.

När man skjuter sig igenom spelet på några hundratusentals skottsalvor så har man inte tiden eller fokuseringen på att beundra den otroligt detaljrika grafiken. Ljussättningen, animationerna och detaljerna är oslagbara. Detta är det snyggaste konsol-spelet genom tiderna, och detta säger jag för tredje gången under denna episka spelserie. Playstationet ber om försoning då den pressas till sitt yttersta.

Då jag besöker England, Frankrike, Jemen, Saudiarabien, Colombia och Syrien så upplever man ett tal löjligt oslagbara ögonblick. Mina favoriter då jag befinner mig på en båt, desperat sökandes efter en möjligen bortrövad Sully. En storm bryter ut och jag måste ta mig ur båten då åtta meter höga vågor sätter båten i gung. Det intill perfekta ljudet som dånar ut från mina högtalare gör hela situationen skrämmande realistiskt. Eller då jag lyckligtvis undkommer en flygkrasch och befinner mig mitt i Rub al-khali öknen, en öken på 500 000 km2. Mitt behov av vatten är stort och det är kritiskt, jag måste ta mig till närmsta civilisation, på fots. Mina damer och herrar, det är episkt.

Det är sånt här som får mig köpa uncharted 3, det liknar ingenting annat, en upplevelse utöver det vanliga. Då jag går längs öknen så känner jag en tår längs ena kinden då jag skådar den buggfria och detaljrika grafiken.
-Skärp dig nu! säger jag till mig själv, fast det är svårt, det är verkligen svårt.

Det var så mycket som överträffade mina förväntningar. Smådetaljer som nya vapen, förmågan att kasta tillbaka granater gör spelet ytterligare vassare. Under ett uppdrag spelar du Nathan som en bortsprungen tonåring i Colombia, letandes just Sir Francis Drakes ring.

Den klassiska assassin's creed känslan smyger sig på i det här spelet, likt som de andra. Klättrandes på väggar och hopp på tio meters avstånd påminner mig om en lika uppkäftig italienare vid namn Ezio Auditore da Firenze som vi återigen kommer bekanta oss med på tisdag.

Naughty Dog har dessutom gjort spelet lite mer krävande för de som verkligen vill ha en utmaning. På de tidigare två spelen hade jag aldrig problem med "svår" på svårighetsgraden, fast i uncharted 3 skulle inte ens fem katter kunna rädda dig från att återigen lura döden. Och om han kommer lura döden i ytterligare ett spel, det återstår att se. Men det finns saker att förbättra.

Enligt mig blir det för många eldstrider. Visst, vem gillar inte att skjuta, fast man tappar ibland suget då det blir väldigt upprepande. Och hälften av männen spränger sig själva, ibland undrar jag om de knappt kan öppna en dörr. Och fienderna borde möjligen ta det lite lugnare med baseboll träningarna, männen kastar ju granater bättre än Roy Halladay.

Själv vill jag utnyttja spelet till fullo, och att samla på skatter och klura på pussel utan någon idiotisk Youtube hjälp gör spelet komplett.

Det här ett måste med andra spel som Batman http://www.gamereactor.se/medlemsrecensioner/13450/, Zelda och Skyrim. Läs gärna min spännande recension av skyrim 2011-11-22. Jag rekommenderar dig starkt att inhandla uncharted 3, det förstås om du klarar dig på det.

+ i spelet
Bäst i grafik
Brett vapenarsenal
Sjukligt snygga miljöer
Stor kreativitet
Kluriga pussel
Generöst med "achievments"
Impulsivt och roligt

-
Korkade fiender
Upprepande eldstrider
Sjuka granatkast av fienderna

Totalt:
Grafik 10/10
Upplevelse 10/10
Spelbarhet 9,1/10
Ljud 9,2/10
Story 9,7/10
Hållbarhet 8,8/10
Totalt
9,6=Underbart, mästerverk