Ratchet & Clank: Size Matters

Att leka Nilsson-Karlsson pyssling i flera råtthål har aldrig varit roligare. För att vara sitt första spel lyckas High Impact riktigt bra.

Det verkade helfånigt redan första gången jag fick skåda det med egna ögon. Ratchet & Clank ihop med kantade dumburkar som leker mannen i mitten var inget nytt. Köpet skulle vara lika dumdristigt som att hoppa från en klippa i Grand Canyon tänkte jag.
Jag kunde heller inte undslippa alla dessa kränkningar detta spel har fått utstått. Främst för deras PS2-version som många jämför med gammal strumpa sägs det.
Fastän jag slet med tankarna av att bli en galning kunde jag inte motstå det, utan köpte det. Så nu bar det iväg hem till lägenheten i Häggvik.

Laddningen gick snabbare än de flesta R&C-spelen. Mest för att Insomniac(utvecklare av de flesta spelen) har en viss merit kring det dem gör. Nämligen en fin inledning bestående av en svart bakgrund som utstrålar spelets namn från A till Ö. Jag antar att Insomniac glömde berätta för sina medhjälpare inom den bärbara versionen att sätta ditt ett ordentligt intro. Något som inte går av för hackor.

Lite obegripligt dock blir det då man hamnar i en startfrekvens med en Ratchet & Clank 2-meny. Färgen var ljusblå och precis lika klar.
Fortfarande är jag skeptisk.
Väl då jag startar ett nytt spel är det ett precis lika barnvänligt alternativ mellan 5 olika karriärer som man kan välja mellan. Precis som det ska vara.
Känner mig mer glad än skeptisk.
Den annorlunda inledningen fortsätter och upp kommer en mer kantig version av Ratchets skepp som spottar ut färgglada moln, gulligt.
Väl därefter händer en liknande scen som man sett från de övriga Ratchet & Clank-spelen.
Ratchet sitter och slappar på sina stolar efter ett hårt äventyr. Medans Clank sköter sina egna affärer(eller sandslott).
Höjer ena ögonbrynet av förhoppningar
Från ingenstans dyker plötsligt upp en liten tjej med kamera som plåtar Ratchet tills han blir alldeles yr. Ratchet undrar varför all denna fadäs och då berättar tjejen att hon behöver en hjälte för sin redovisning med olika hjältar. Inklusive hur hjältar kämpas öga mot öga mot skurkar. Ratchet verkar lite tveksam till en viss början, men kan inte undgå sin dilemma att slakta sönder robotar utan sätter igång med showen. Väl då arbetet är avklarat hoppas Ratchet få återvända till sin solbränna men från ingenstans dyker robotar upp och kidnappar Luna. Sådant tolererar Ratchet naturligtvis inte utan han beger sig tillsammans med Clank med Qwark hack i häl.

Ok, det var en...speciell inledning.

Vidare får man allting man förväntar sig ifrån de övriga R&C-spelen. Samla muttrar, plocka upp vapenpaket, samla muttrar, plocka upp vapenpaket och utföra massvis av riskfyllda uppdrag. Kan bli lite tjatigt för en äkta R&C nörd. Dock något som utmärker spelet till ett är hur söt miljön ser ut. Nästan som ett barn i en godisaffär får man uppleva tonvis av grymma sekvenser med folkfällor, maskrosor och vattna blommor. Låter som ett spel för den färgstarke nörden.

Inget R&C-spel är självklart utan explosiva puffror och livsfarliga bombavfyrare. Något som skiljer vapen från de förgående spelen är att Ratchets kropp inte hänger med vid alla sekvenser. Varje gång Ratchet bemästrar ett vapen måste han stå med böjd rygg som en och en annan Abe Simpson vilket väcker lite fniss kring spelomgången. Det kan också vara lite jobbigt med tanke på hur Ratchet rör sig. Väl vid första bossen som var en jättelik apa krävdes det att man såg till att klicka på avfyr, sen på sidled om och om igen. Det kan vara lite jobbigt med tanke på om man sitter vid en PS2:a och inte en bekväm PSP om ni frågar mig.

Lyckligtvis finns det gott om finfina vapen som Ratchet kan använda. Skillanden är dock att vapnena har en viss specialfunktion gentemot de förra spelen där bara krut utlöstes. Här finns istället shockraketer, laserfasers för exakt prickskytte, armborst för den som vill ge hårda fiender på moppe genom headshots mm. Dessutom har vapnena en unik känsla varje gång man avfyrar dem. Ljudet bidrar med att ge ut stötar till handkontrollen så att det bitvis "masserar" handkontrollen, bokstavligt talat. Detta bidrar med mera känsla, även om det inte finns "riktig" förstapersons kamera för CS-fans.
Även så finns krympstrålar där Ratchet måste förminska sig själv för att dyrka olika lås på planeterna, men tyvärr finns det inte så mycket variation kring hur man ska låsa upp. Såsom att låta Clank använda sitt huvudet för att vrida på ett lås som vid sista cutscenen på Teknomitstaden, det vore skoj.

Mysigt värre blir det då man märker hur tropisk vissa miljöer är. Istället för råa gånggångar(Dynamit Harry-språket) runt fängelsen i Deadlocked finns det för alla smaker.
Gillar du soliga stränder med krabbor?
Besök Pokitaru
Avgudar du fortfarande mayagudar eller längtar efter att besöka deras hemliga revir?
Besök Rylus
Eller vad du helst känner för.
Minns så väl bossfighten på Teknomitstaden där man utmanar ett svagt skepp. Först måste man svinga sig igenom en rad massvis av höstlöv från Timrå samt hoppa från blad till blad. Var ett så härligt ställe att jag aldrig ville lämna det.

Sammanfattningsvis har spelet än härlig känsla till att skapa ett välgjort och barntillåtet spel. Fyllt med mysiga karaktärer som uttalar ord som färska jordgubbar med grädde plus ett dussin mörka händelser är det slutligen ett bra spel. Bara för att Insomniac gav bort ett ynkligt portabelt spel till en liten spelindustri förändrar inget. Ro åt detta om du verkligen brinner för Hans och Greta samt lyssnar sönder Trollmors Vaggsång.

Betyg:

Spelet:7/10
Grafik:7/10
Hållbarhet:6/10
Story:7/10
Kontroll:6/10
Prylar:9/10
Karaktärer:8/10

+Mysigt och gulligt
-För att vara vuxen kan det vara svårt att ens börja spela spelet