Deus Ex: Human Revolution

Jag har försökt, verkligen försökt att inte avslöja något om spelets story, det finns dock små element som kan beräknas som spoilers om man är känslig, så detta är en varning för dessa.

Jag står inför slutet på en resa, en resa som har tagit mig till världens ände och tillbaka, en resa som många gånger fått min haka att falla till marken av dess storslagenhet, men det är inte förrän nu, i slutet, som den har någon egentlig betydelse, för det är här som jag, Adam Jensen, säkerhetschef på Sarif Industries, har chansen att förändra precis allt.

Deus Ex: Human Revolution är ett av de spel som lämnar dig utan ord, mållös om du så vill, ett av de spel vars briljans får dig att bara stirra in i skärmen när eftertexterna rullar och se tillbaka på den resa du precis upplevde med ett leende så stort att självaste Jokern skulle bli avundsjuk. För i grund och botten är den tredje delen i Warren Spectors framtidsaga något av det bästa, mest atmosfäriska och underhållande jag har avnjutit i hela mitt liv.

Vår historia börjar år 2027 i Detroit, världen ligger på brinken till en global konflikt tack vare företag som utvecklat mänskliga teknologiska tillskott. Dessa tillskott har förmågan att förbättra livet för varje människa genom att ge dem fysiska egenskaper utöver det vanliga, åsikter om dessa är dock väldigt blandade då många anser att företagen tar bort det naturliga i vår ras. Mitt i allt detta kommer du in, ditt namn är Adam Jensen och du arbetar som säkerhetschef på Sarif Industries, ett av många företag som utvecklar dessa tillskott. Efter en kväll av traumatiska händelser lämnas du döende och vaknar upp ett halvår senare, denna gång mer som maskin än människa vilket leder till en resa som kommer förändra ditt liv för alltid.

Historien i Deus Ex: Human Revolution är på så många plan helt överdådigt och det var senast år 2008, i och med Bioware's Mass Effect, som jag blev lika indragen i en interaktiv berättelse. Det är inte bara spännande utan även extremt intelligent. Berättandet är på snudden till briljant och går som på räls i ett nästan perfekt tempo, det blir aldrig tråkigt eller överdrivet. Sedan har vi dialogerna som är både imponerande samt välskrivna och karaktärer som är likgiltigt välgjorda. Själva storyn i sig är som ett mäktigt, unikt samt vackert epos där samhällskritik, moral, mytologi, konspirationer, upprepande frågor om livet och dess hemligheter, filosofi samt poesi står i centrum. Det är en historia om människan, dess eviga jakt på perfektion och hur långt den är villig att gå för att uppnå den. Det är en historia med ett budskap, en betydelse, det är en historia som visar att spel som medium kan bli mer än just spel.

Det finns så mycket att analysera, så mycket att beundras över och så mycket att fundera på att framtidsskildringen i denna mäktiga saga förvandlas till något av det trovärdigaste inom hela Science Fiction-genren, någonsin. Berättelsen ska dock inte ha hela kakan, för den förföriska atmosfären gör nästan ett lika stort jobb i att övertala oss om att denna tillkommande tid skulle kunna vara sann. Vare sig du vandrar genom Detroits nedgångna gator eller besöker nattklubbar i Heng Sha slutar atmosfären aldrig att imponera. Det är dystert, mörkt samt deprimerande men hur mycket jag än vrider och vänder på det kan jag inte sluta älska vartenda gatuhörn, för trots sin nedstämdhet är så otroligt detaljerat, så otroligt bedårande att de enda tankarna som svävar runt i mitt huvud när jag blickar ut över städerna är om hur mycket jag vill leva här. Inget av detta, varken atmosfären eller storyn hade dock kunnat realiserats utan en teknik värdig nog att ge den liv. I Deus Ex fall är tekniken mer än värdig, även om grafiken i sig inte är i toppsiktet erbjuder resterande delar något av det vackraste jag har upplevt i spelväg, musiken framförallt som med sin blandning av orkestrerade körer och elektroniska basgångar får min hud att likna en fjädrad kyckling.

I ärlighetens namn finner jag mig att ha svårt att skriva om Deus Ex: Human Revolution, inte för att det inte har sidor som både är negativa och positiva, utan för att det lämnat mig med så mycket känslor, jag kan inte få ut det jag känner för spelet i ord och samtidigt göra det rättvisa. Men att det är bra är det ingen tvekan om, det är snarare en underdrift, allt från berättelsen till atmosfären är stilbildande vackert och tänkvärt, spelmekaniken är välgjord samtidigt som den erbjuder spelaren extremt variation på hur man vill spela, hur man vill tackla utmaningarna framför sig. Innehållet är enormt, en genomspelning erbjuder minst tjugo timmars njutning, lägg till flera valmöjligheter i berättelsen som ger oss ytterligare anledningar till att åter springa igenom spelet och du har ett enspelaräventyr långt utöver det vanliga. På minussidan har vi en något halvdan artificiell intelligens som aldrig riktigt beter sig så levande som man hoppats på. Ett exempel på detta är när man springer runt, hoppar ner från hustak samt annat som skulle dra till sig en del uppmärksamhet, och ingen bryr sig, reaktioner städernas invånare ger ifrån sig är få, vilket gör en annars levande värld en aning mindre livlig. Ett annat självklart minus är de första delarna av spelets sista akt som både saktar ner det hittills perfekta berättande och bjuder på spelets enda stunder av repetition.

Avslutningsvis finns det inte mycket mer som jag kan skriva, visst jag kan påpeka den smidiga kontrollen, den otroligt välslipade PC-portningen, gå in i detalj varför spelmekaniken är så vidunderlig som den är, fortsätta tala om hur vackert allt är och hylla det otroliga underhållande övertalningsystemet för att sedan fortsätta med att beskriva hur varje liten aspekt fungerar, men jag kan inte, för i det här fallet är ord hopplösa. Det enda jag kan göra är att rekommendera spelet, och hoppas på att det ger andra samma underbara upplevelse som gavs mig, samt att tacka Square Enix för att de vågade satsa på något såpass fräscht i dagens extremt tråkiga spelindustri. Sedan kan jag ge applåder till Eidos Montreal då de lyckats skapa ett spel likt detta. I slutändan spelar det dock ingen roll för Deus Ex: Human Revolution är ett mästerverk i sin rätta benämning, ett mästerverk där dina hjärna har lika stor roll som ditt finger på musknappen, ett mästerverk som vågar utmana oss på ett både spelmekaniskt samt filosofiskt plan, ett mästerverk som på ett eller annat vis berör vår kropps alla sinnen, en spelupplevelse som är seriöst vacker, och när något är så fruktansvärt bra, är allt jag skriver meningslöst.

Valet som nu står framför mig, är det verkligen för mig att bestämma, har jag rätt till detta? Är det mitt öde att förändra allt eller är jag bara en spelpjäs på ett schackbräde som hamnat fel? Jag vänder mitt huvud mot gången på min vänstra sida, nej valet är inte mitt och då finns det bara en sak att göra, mina fotsteg rör sig sakta, förnimmelser som rädsla samt ånger tar vid i mitt inre, men jag är bestämd, ska allt fullbordas ska det göras så här. Eftertexterna rullar, min resa har nått sitt ändpunkt, en resa så beundransvärd att hela mitt inre bubblar utav känslor, hur ska jag någonsin kunna förklara det jag har upplevt? Vilka ord ska jag använda? Går det ens? Jag är tveksam, för äventyret jag varit med om är bortom ord, den har berört sinnen starkare än så, vilket leder mig till att använda den enda mening som kan sammanfatta det någorlunda bra: En av mitt livs bästa spelupplevelser.

Plus: Visuellt fängslande, stilistiskt intelligent samt välskrivet, underbar förförisk atmosfär, välgjord och varierad spelmekanik.

Minus: Något korkad artificiell intelligens, en del riktigt fula ansikten och kroppar, första delarna av spelets sista akt känns utdragna.

Utslag: En spelupplevelse långt utöver det vanliga, vackert, smart och alldeles underbart.