L.A. Noire

Jag har nu avnjutit årets i särklass hittills bästa spel, och är beredd att berätta allt om det.

Rockstar och Team Bondi har jobbat i ungefär 5 år på LA Noire. Eller det är ungefär så länge det varit utannonserat. Jag har förvisso inte följt utvecklingen från dess början, men det kan väl ha varit för ett och ett halvt år sedan då jag såg den första teasertrailern. Den var inte speciellt uppseendeväckande,. Jag förväntade mig ett GTA på fyrtiotalet, fast som polis. Det visade sig att jag hade helt fel... Australiensiska Team Bondi är relativt oerfarna sedan tidigare, vilket lett till att de fått hjälp under utvecklingen av LA Noire av några av Rockstars största studios, däribland Rockstar North, Rockstar Leeds och Rockstar San Diego. Tillsammans har de åstadkommit något fantastiskt: Ett spel som faktiskt förtjänar titeln "en spelbar thriller". Spel som Mafia II och Alan Wake har kallats det tidigare, men båda dom spelen har visat sig vara hårda actiondräpare istället för isande spännande thrillers. Visst har båda spelen haft bra story, men speciellt i fallet Alan Wake så har fokus legat på action.

I LA Noire tar man sig an rollen som nyligen hemkomna krigsveteranen Cole Phelps. Han är en ärlig och hederlig man med hög moral. Han påminner en hel del om Guy Pearces roll i LA Konfidentiellt, Edmund Axley. Han tar sällan till våld om han inte måste, han förlitar sig hela tiden på bevisen och skulle aldrig tänka tanken på att arrangera en brottsplats för att få sin vilja igenom. Phelps plågas dock av sitt förflutna. Kriget alltså. Mellan nästan varje fall visas en kort film om Coles tid i kriget. Det märks tydligt att han hade en svår tid.

När spelet tar sin början jobbar Cole som patrullerande polis. I det första fallet undersöker man ett mord i en mörk gränd. Det är ett lätt fall som mest fungerar som genomgång inför vad som skall komma. Genom spelets gång klättrar Cole i rank och blir mer och mer igenkänd och populär. Folk som ser en ute på gatan kan säga saker som "Look, theres that man in the newspapers!", ungefär. I takt med att Cole befordras blir fallen mer och mer avancerade och mer komplexa. Det börjar med en överkörd man, men mot slutet av spelet, utan att säga för mycket, kommer Cole en konspiration i hälarna som involverar i stort sett alla som betyder någonting i 1947 års Los Angeles.

Rockstar är kända för att skriva riktigt bra manus till sina spel, även när de gör mer parodiliknande manus såsom dom i GTA: San Andreas och Vice City. I LA Noire är inte Dan Houser, mannen bakom storyn i nästan alla delarna i Grand Theft Auto-serien, inblandad alls. I alla fall inte i manusarbetet. Jag tycker att det är väldigt imponerande att LA Noire storymässigt överträffar allt Rockstar tidigare gjort. Storyn berättas på ett fantastiskt spännande sätt och det blir aldrig någonsin långsamt eller stillastående som det brukar bli i historier med samma typ av uppdelning som LA Noire har. Karaktärerna är även de väldigt trovärdiga. (Främst tack vare den nya motion capture-tekniken, men mer om det sen) Visst finns det en del hål i berättelsen och brottslingarna och vittnena är alldeles för dumma som gör idiotiska saker helt utan anledning. Men man måste ju komma ihåg att LA Noire trots allt är ett spel som ska vara roligt att spela och att det ska finnas något sätt att lösa brotten på.

Den huvudsakliga delen av spelmomenten i LA Noire är som sagt brottsutredning och detektivarbete. Utredningen av brottsplatserna går till som så att när man tagit sig till brottsplatsen får man gå runt och göra saker som att prata med rättsläkare och poliser, förhöra vittnen och anhöriga till offren och leta bevismaterial. Den största delen av spelet går till att leta bevismaterial. Det fungerar som så att när man kommer nära någonting suspekt eller viktigt vibrerar kontrollen och man får möjligheten att trycka på x-knappen. Då tar man upp föremålet. Lyckligtvis finns möjligheten att vrida och vända på alla föremål i alla vinklar. En del bevismaterial kräver att man vänder på de för att man ska kunna upptäcka någonting på det, så som tillexempel blod på en kniv. Bevissamlandet kan vara svårt, men samtidigt väldigt enkelt. Svårighetsgraden på det faller mig precis i smaken, skulle man dock tycka att det är för enkelt finns möjligheten att stänga av vibrationen i handkontrollen. På så sätt ökar svårighetsgraden avsevärt.

Den andra stora delen av LA Noire går åt till att, precis som jag tidigare nämnde, förhöra vittnen och anhöriga. Det kan, till skillnad från bevissamlandet, vara riktigt svårt. Man ställer frågor till ett vittne och efter det så gäller det att välja om man ska tvivla, tro, eller anklaga personen för att ljuga. Jag har hört folk kritisera det här momentet av spelet och kalla det för en "gissningslek", men det tycker jag verkligen inte att det är. Anklagar man personen för att ljuga så måste man stärka anklagelsen med bevis och om man tvivlar så säger oftast personen någonting väldigt vagt och det går att urskilja i ansiktet (om man kollar riktigt noga) tack vare det fantastiska systemet för ansiktsanimationer. Det gäller även att förhöra rätt person vid rätt tillfälle. Vid ett par gånger hände det för mig att jag kom för tidigt till en person och saknade bevisen för att stärka min anklagelse att han ljög. Det går dock inte att misslyckas. Visst går det att välja fel alternativ efter att ha hört en persons uttalande, men man bestraffas inte med game over, utan endast med ett sämre omdöme efter fallets slut. Förhören i LA Noire är väldigt genomarbetade och tveklöst ett av spelets starkaste egenskaper.

Allt detta är dock inte bara fantastiskt. Efter att ha letat efter bevis, förhört vittnen och åkt runt och pratat och sedan upprepat detta i över 20 fall så blir LA Noire enformigt och repetitivt ganska snabbt. Redan efter 10 fall så börjar jag känna mig rejält less på att bara göra samma sak om och om igen. Det är dock en smäll Team Bondi får ta pågrund av konceptet med LA Noire som inte hade kunnat lämpa sig med någon större form av variation. Visst finns det eldstrider och slagsmål som omväxling, men omfattning av dom är knappast särskilt stor. Vad som dock gör att man står ut med repetitionen av samma spelmoment om och om igen är den fantastiska storyn. Den får en att blunda för enformigheten. Att fortsätta spela.

Som sagt är ansiktsanimationerna i LA Noire ingenting annat än helt fantastiska. Team Bondi har använt sig av samma teknik som i använts i bland annat filmen Avatar. (Hörde jag någonstans) Det går ut på att man filmar en skådespelares ansikte från flera olika vinklar. Det gör så att ansiktsanimationerna blir oroväckande realistiska. Det vore såklart en dröm om det här vore framtiden för alla spel, dock tror jag inte att spelföretagen vill lägga lika stora resurser och tid på en sådan här sak som Team Bondi gjort. I vilket fall så är det helt fantastiskt.

Att de filmat av riktiga skådespelares ansikten och gjort ansiktsanimationerna efter hur de ser ut medför såklart att det dyker upp en del välkända ansikten. Huvudpersonen Cole porträtteras till exempel av Mad Men-skådespelaren Aaron Staton. Skådespelet i LA Noire är även det helt fantastiskt och bidrar kraftigt till att man kan urskilja när en person ljuger eller talar sanning under förhören. Det är såklart inte de största och mest framgångrika skådespelarna i Hollywood som dyker uppe, men det är ändå en del småkända skådespelare som man sätt i ett par filmer. Dom gör som sagt i alla fall ett fantastiskt jobb.

Actionsekvenserna i LA Noire är som sagt inte många. Dom få som finns är ända skickligt gjorda av Team Bondi. Det märks dock att LA Noire's styrka ligger i detektivarbete och brottsutredning, för actionmomenten är aningen stela. Dom varar dock inte tillräckligt länge för att man ska hinna tröttna utan precis när man känner att man skjutit tillräckligt många bankrånare så är man klar. Actionsekvenserna utgörs inte endast av skjutande utan även av saker som slagsmål och biljakter. De är precis som skjutandet aningen stela, men tar slutprecis när man börjar känna sig mätt för den gången.

Större delen av actionsekvenserna sker under bonusuppdragen. Bonusuppdragen fungerar som så att det ropas ut över radion att någon sätt något misstänksamt eller att en polis behöver assistans vid en plats. Genom att trycka på x-knappen när man hör detta så sätts en ikon för ett brott upp på kartan man har i hörnet och så är det bara att åka dit. Bonusuppdragen är korta och framförallt väldigt simpla. Det går oftast ut på att jaga någon i bil. Det höjer dock tempot en aning och skapar variation till det annars aningen slöa spelmomenten.

LA Noire är ett överraskande långt spel. Det tar ungefär runt 20 timmar att klara av det. Och självklart finns då chansen till återspelning. Det har ett högt återspelningsvärde eftersom man omöjligtvis kan ha hittat alla bevis, ställt alla frågor rätt och hitta alla samlarföremål. (om man nu gillar att leta efter såna)

Team Bondi har återgett 1947 års Los Angeles på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag har aldrig varit i Los Angeles, varken i nutid eller på 40-talet, men jag tycker ända att staden är väldigt bra återgiven. Det går att hitta många kända platser i staden och den är även väldigt stor. Och med väldigt menar jag väldigt, väldigt stor. Jag kan inte svära på det men nog måste den vara större än Liberty City i Grand Theft Auto IV, och då menar jag inte bara en av öarna utan alla tillsammans. Sägas ska dock att det inte finns mycket att utforska. Visst kan man ge sig iväg för att leta efter såkallade "Landmarks", men det är ganska poänglöst. Precis som Mafia II är LA Noire väldigt styrt. Man väljer inte själv vilket uppdrag man ska ta sig an utan det markeras direkt på kartan vart man förväntas att åka.

Eftersom att LA Noire trots allt utspelar sig i en öppen stad så tillbringar man väldigt stor del av spelet med att åka bil. Då är det viktigt att bilfysiken fungerar bra och ja, det gör den. Bilfysiken i Mafia II kändes ungefär som jag förväntar mig att en bil från 40 eller 50-talet ska kännas men den var samtidigt väldigt stel och tråkig. Bilarna i LA Noire känns dock helt annorlunda. Det märks att LA Noire är byggd med hjälp av Rockstars Rage-motor. Fysiken överlag är väldigt lik den i Grand Theft Auto IV och Red Dead Redemption. Bilfysiken påminner om den i GTA IV, men är anpassad för tidperioden då LA Noire utspelar sig. Det gör att bilfysiken i LA Noire känns som en korsning mellan GTA IV och Mafia II. För övrigt går alla fordonssekvenser, förutom jakterna, att strunta i genom att låta ens partner köra.

Visuellt sett så är LA Noire det snyggaste Rockstar-spelet hittills. Designen är såklart starkt noireinspirierad och 40-talsaktig och överlag väldigt tjusig. Men vad som fångar min uppmärksamhet mest med LA Noires grafik är det sinnesjuka detaljarbetet. Omgivningarna är verkligen helt galet detaljrika. Bilarna är urtjusiga, människorna likaså och skyskraporna runt om i Los Angeles är otroligt vackra. Eldeffekterna under actionsekvenserna är riktigt snygga, likaså med ljussättningen. Bilduppdateringen är relativt stabil, men det är långt ifrån 60 fps. Jag väl även passa på att hylla ansiktsanimationerna ytterligare än gång.

Slutligen vill jag bara påpeka att LA Noire inte är för alla. Jag vill att alla ska ha klart för sig att det inte är ett Grand Theft Auto på 40-talet. LA Noire är ett strikt äventyrsspel med ganska få actionsekvenser. Det blir slött, enformigt, repetitivt och allt det där, men det är ett pris värt att betala för att få ta del av den fantastiska historia som berättas i LA Noire. Om man vill ha ett sandlådeactionspel, då ska man inte köpa LA Noire. Köp Grand Theft Auto IV istället. Jag har hört alltför många människor som varit besvikna över att man "bara" går runt och undersöker brottsplatser. I mitt tycke är LA Noire tveklöst ett av årets bästa spel.