Killzone 3

Då har vi kommit fram till Killzone 3 i min samling av spel som är på väg mot begagnatmarknaden. Sonys PS-exklusiva serie som startade till PlayStation2 för sex år sedan har hunnit få två uppföljare båda till PS3. Som ni minns utspelade sig det första spelet på planeten Vekta. Mänskligheten i form av Interplanetära Strategalliansen (ISA) slogs då för sin överlevnad mot Helghast - en muterad människoras. När del två börjar har ISA anfallit Helghast hemplanet - Helghan. Del två bjuder på stora slag med stora förluster som följd, för båda sidor, innan vi når slutet. Det är här Killzone 3 tar sin början.

Story
Spelet börjar mer eller mindre där del två slutar. Vi får en snabb genomgång om vad som hänt och och hur det politiska läget ser ut på Helghan innan spelutvecklarna Gurrilla Games kastar oss fram i tiden. Efter lite dramaturgiska knep slängs vi plötsligt tillbaks i historien som leder fram till det vi nyss spelat. Detta är inte så underligt som det låter, tänk er Quentin Tarantinos början av sin film Pulp Fiction (1994) så förstår ni upplägget. I killzone 3 är det två krigströtta fraktioner vi möter. Fragment av det som en gång var ISA:s invasionsstyrkor är på flykt och Helghan samlar sig för att fånga in/krossa det lilla som finns kvar av de mänskliga styrkorna. Har du läst mina andra recensioner så vet du att jag vill att utvecklarna ska ägna tid åt storyn. I Killzone 3 hör jag att det pågår en berättelse, men slutar att bry mig ganska snabbt.

Spel, grafik och teknik
Spelutvecklarna Guerrilla Games har sedan starten 2005 hyllats för den grafik de lyckas krama ur Sonys spelstation. Och vad ska man säga om det. Grafiken är magisk, strålande och väldigt, väldigt grå. Jag vet, efter att läst massor av recensioner av spelet att många irriterar sig på denna gråhet. Det gör inte jag. Herre Gud, bygger man en hel planet av sand och betong och sen atombombar den, då blir förmodligen resultatet grått. Jag köper det. Men det är klart tror man att Helghan är en värld där Guirrilla låtit sig inspireras av planeterna i Mario Galaxy, kommer man att bli besviken. Spelmekaniskt är spelet väl sammansatt. Både i de raka actionelementen och i smygsituationerna. Där finns ett, inte helt klockrent cover-system men det finns där och det kommer väl till pass då AI:n i spelet är bra riktigt bra. Helghasterna inte bara är tuffa motståndare dom rör sig i grupp, flankerar och täcker varandra. Vad det gäller mina egna AI-kompisar är det lite värre ställt. Dom rusar gladeligen in i fiendeeld. Även om jag känner mig ensam ganska ofta i kampanjen finns det en guldstjärna att dela ut till mina kolleger. Mina bottar till kompisar har nämligen gått en första hjälpen kurs sen del två. Detta innebär i praktiken att när jag faller till marken, sönderskjuten och jämrande står plötsligt en gapig soldat vid min sida med sin konstiga lilla parabolmanick som skjuter blixtar och vips är jag på benen igen. Det känns lite stort. Vad det gäller spelkontrollen så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. I del två kändes det som om jag hade mycket utrustning på mig, kontrollen var tung och lite stökig. I del tre har den förfinats, blivit direktare och strömlinjeformad. Inte dålig - Tråkigare. Kampanjen kan spelas i co-op på delad skärm. Jag hade även önskat att det kunde ske online. Men det går inte.

Multi
Jag vill tycka om multiplayern i Killzone 3. Men det gör jag inte. Jag har svårt att se vem som är vem. Förmodligen för att spelet är grått. Banorna varierar i storlek, det finns ett flertal olika spelsätt och spelaren har möjlighet att avancera i rank och förmågor genom de poäng som han/hon tilldelas i de olika matcherna. Flerspelläget lyckas inte hålla mig kvar. Sen finns här en grafisk konstighet som irriterar mig. Alla andra spelare känns längre, inte mycket längre, men sisådär ett huvud högre än den ettor-och-noll-kropp som jag tilldelas.

Avslut
Jag gillade verkligen Killzone till mitt PS2. Det var till och med ett av skälen till att jag slängde ut 4800 spänn på maskinen. Jag vill tycka om del två och tre lika mycket som del ett, men det gör jag inte. Jag saknar något. Jag saknar twisten. Tänk om det hade visat sig i del två att det faktiskt inte var Helghan som var onda i all sin fascistestetik och gula lampögon. Tänk om det var ISA som plötsligt stod för all ondska. Vilken vändning. Jag hade älskat det.

Killzone 3 får 6/10