Svenska
MEDLEMSRECENSION

Red Dead Redemption

Jag var ytterst skeptisk när detta släpptes. Det fick dunderbetyg vart man än vände sig. Allt kändes bara överhypat. Fördomsfullt kände jag bara att detta var GTA 5 flyttat cirka 100 år bakåt i tiden, med dammiga gator och havremoppar. Men nu hade priset gått ner och jag tänkte att jag kanske skulle ge det en chans

Spelet drar igång, en cut-scene spelas upp. Den känns lång, dryg och allmänt bara lam. Det enda som kändes positivt just nu var ju grafiken. Det så bra ut på den fronten iallafall.

Cut-scenen avslutas, jag släpps av i Armadillo. Det första som slår mig hårt i ansiktet är att allt känns ännu mer som GTA med en interface som är kopierad. Jag är skeptisk och går förbi stationen och in i centrala Armadillo. Jag tittar mig omkring, och helt plötsligt är det nästan som att jag känner den heta solen, känner doften av varm sand och hur den dammiga lilla staden börjar kännas väldigt äkta. Jag börjar le lite, detta kanske inte var så pjåkigt ändå.

Ut ur saloonen stapplar en man som helt klart fått för mycket att dricka. Jag går in, tar mitt första uppdrag. Får känna på hur det är att rida. Tråkigt, ytterst tråkigt. Kommer fram till ett fort och jag ser fram emot lite action men nej då ny cut-scene. Jag blir skjuten och vaknar upp på Mc Farlane's ranch. Får göra ett par uppdrag som mer eller midre går ut på att sköta ranchen. Jag börjar fundera igen, ska det verkligen vara så innerligt tråkigt hela tiden. Korta lama uppdrag och en jäkla massa cut-scenes, men är ändå lite glad att karaktärerna åtminstone har lite personlighet.

Senare tvingas jag tillbaks till Armadillo, får kontakt med sheriffen i stan. Nu börjar det helt plötsligt hända lite grejer och jag börjar ledas in i spelet på allvar. Dags att jaga skurkar. Striderna visar sig vara helt underbara. Jag känner hur spelet växer igen, solen steker över prärien och mina skjutjärn doftar distinkt av krutrök.

Jag börjar gilla det, får ett litet rum inne på saloonen, sparar spelet för att sedan gå ut på saloonens balkong. Jag hör pistolknallar närma sig och in i staden kommer ett gäng ridande banditer med en stackars bunden sate som släpas i gruset.

Jag skrattar till men känner ändå att jag måste hjälpa honom. Jag avfyrar min revolver mot ledaren och han faller ner i dammet med en duns. Drar iväg nästa kula mot hans kumpan, kulan träffar och han faller av hästen, fastnar i stigbygeln och släpas iväg som en liten disktrasa. Striden börjar ta fart, efter en liten stund ligger banditerna spridda över gatan.

Spelet fortsätter och ju mer jag spelar desto mer tar spelet tag i mig. Jag börjar tycka att den öppna miljön är vacker. Jag möter fler och fler karaktärer, storyn börjar kännas riktigt härlig. Jag börjar bli van vid att rida och det känns nu bra bakom tyglarna.

Min skepsis är nu borta, spelet är bra. Efter fler uppdrag, många ridturer och en jäkla massa skjutande börjar Red Dead Redemption ta tag i mig ordentligt. Det blir mer och mer westernkänsla.

Nu börjar en känsla av hunger infinna sig, jag lägger ner kontrollen och gör mig ett par mackor. Klockan börjar närma sig 01:00, okej säger jag till mig själv. Bara ett uppdrag till, det blev ett till, ett till och ni kan nog ana hur det fortsätter. Klockan är helt plötsligt 10:00. Sambon vaknar och skäller ut mig, mindre kul, och det är i denna stund som jag inser, spelet hade nu växt till sådana proportioner att det var knäppt.

Jag spelar igenom allt, storyn fortsätter till sitt slut och jag känner direkt att jag måste börja om, jag vill uppleva det här igen, du läste rätt. Red Dead Redemption är inte bara ett spel, det är en upplevelse som doftar sand och krutrök. Från att vara skeptisk som få, hade jag nu blivit frälst.

Medlemsrecensioner48
Samlat betyg: 9.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10