Wolfenstein

Wolfenstein - Xbox 360

BJ. Blazkowicz, mannen som en gång sköt självaste Adolf Hitler i tarmarna, är tillbaka i ett nytt äventyr. Denna gång får han nöja sig med att skjuta statschefens vänner och kompani, men lika arg är han för det.

Wolfenstein. Du har säkert hört det förut, men här är du tvungen att höra det igen; 1992 revolutionerade id Software spelvärlden när de släppte Wolfenstein, dåtidens första och enda förstapersonsskjutare. Efter det regerade id Software genren ett bra tag framöver, med spel som Doom och senare även Quake.
Efter många år var det dags att återvända till den gamla spelserien igen, då med Return to Castle Wolfenstein, år 2001. Spelet mottogs med öppna armar och serien var tillbaka på allvar. Förutom en konsolkonvertering av spelet från PC, hände inget mer med serien förrän hösten 2009.

Nu sitter jag alltså här, med ett spel som har fått det nystartande namnet Wolfenstein. BJ. Blazkowicz är tillbaka. Att han alltid varit bra på att slakta nazister vet vi, men frågan är bara hur bra Raven Software och id Software har lyckats med hans senaste äventyr...
Sedan Return to Castle Wolfenstein har mycket ändrats. Den mest utmärkande skillnaden är att äventyret är ett delvis öppet sådant, där centralpunkten är en tysk stad kallad Isenstadt, där spelaren fritt får ströva runt och sedan efter eget tycke ta sig an uppdrag som finns utspridda runt om i staden. Detta är ett spännande val och något som, åtminstone till en början, tillför ett visst mått av upptäckarglädje och frihet. När man sedan väljer att ta sig an uppdragen transporteras man bort från staden och placeras i linjära, intensiva banor som aldrig tycks tappa i underhållningsvärde eller variationsbrist.

Wolfenstein är med andra ord ett spel som försöker att blanda det bästa från två världar och som för det mesta också lyckas med det. Här får en dos av friheten genom att traska runt i den alternativa staden Isenstadt, där flera underground-rörelser av nazistmotståndare, allt medan nazisterna patrullerar gatorna. På andra sidan har vi den Call of Duty-liknande intensiteten när det väl vankas uppdrag. Det är smutsigt, linjärt och inte sällan underhållande på ett sätt som få spel idag lyckas med.

Först och främst har Blazkowicz en stor vapenarsenal till sitt förfogande. Här återser vi en del av de vapen som fanns i föregångaren Castle Wolfenstein, såsom Tesla Gun och den allsmäktiga eldkastaren, men även flera nykomlingar som absolut bidrar med sitt för att kunna ta kål på de stackars fiender som råkar komma i din väg.
Vi ser även en rad klassiska tidstypiska vapen som inte minst spelets fiender bär på. Samtliga av spelets vapen går att uppgradera och modifiera, vilket är en överraskande djup del av Wolfenstein.

Precis som i det förra spelet ser vi resultat av nazisternas experimenterande med diverse kraftfulla überhemliga ingredienser, denna gång kallad Veil, något som BJ. Blazkowicz självklart får nys om och som ger honom oanade krafter, såsom möjligheten att vandra eller genom väggar, sakta ner tiden, avfyra extremdödliga kulor eller att omringa sig själv med en oförstörbar, nästintill osynlig sköld.
Dessa förmågor skapar massor av taktiska möjligheter för spelaren, samtidigt som striderna givetvis blir betydligt mer intressanta. Veil-delen fungerar bra, men själva letandet av "Veil-pooler" som fyller upp din mätare på nytt är ett onödigt jobbigt och frustrerande inslag i ett i övrigt alldeles strålande speltempo. Din hälsa återfår du automatiskt, så varför inte Veil-kraften likaså?

När vi ändå pratar om speltempot, så måste jag applådera över hur väl Raven och id Software lyckats med att knåpa ihop spelet. Här finns brinnande intensitet och mer lugna passager, alla sömlöst interagerande med varandra på ett sätt som aldrig någonsin känns varken konstigt eller krystat.
Den något annorlunda spelmekaniken i Wolfenstein skapar ett fantastiskt tempo som väver ihop upplevelsen på ett utmärkt sätt.
Som jag nämnde förut kan alla vapen i spelet uppgraderas och med en stadig ljuddämpare kan du, med list, försiktighet och utnyttjande av Veil-krafterna smyga dig igenom många av spelets passager. Själva smygdelen är precis så väl utförd så att du kan tillämpa den utan att känna att spelet sätter stopp för dig. Det här tillför en till dimension till variationen och är ytterligare en del som imponerar och tillfredsställer.

Även om spelets uppdrag är linjära och föser dig fram till slutmålet, tar de alltid hänsyn till dig och vilket tempo som du vill hålla. Du är sällan tvingad att skjuta fienderna med en raketstrut i äggstockarna om du inte absolut vill. Vid flera tillfällen uppmuntrar till och med utvecklarna den mer försiktiga approachen, men hur du sedan väljer att gå tillväga är helt upp till dig.
Dessutom är uppdragsvariationen stor och det finns egentligen inte ett enda uppdrag som inte underhåller.

Rent grafiskt är Wolfenstein stabilt, men aldrig något mer än så. Det är ett spel som gör en del tveksamma designval och som rent tekniskt inte alltid räcker hela vägen fram, men som ändå träffar målet i slutändan, tack vare ett bra effektarbete, bra skärpa och en jämn skärmuppdatering.
Konsolversionerna är en bra bit efter PC-versionen i detta avseende, men aldrig så långt bak att det ger något nämnvärd verkan på helhetsintrycket.

Wolfenstein har även ett multiplayerläge som dessvärre inte lever upp till mångas förhoppningar. Det är ett i grunden helt okej arbete, men grafiken är nerdummad och spelarna otroligt få, vilket gör det svårt för någon att investera någon tid i det. Det är lagbaserad slakt som gäller i två spellägen, men det är egentligen också allt som du behöver veta; du kommer förmodligen ändå aldrig att röra multiplayerkomponenten.
Sammantaget är Wolfenstein en glad överraskning som är precis så underhållande som krävs för att få konceptet med en fri värld varvat med linjära uppdrag att lyckas.
Här finner vi sann spelglädje när gammalt och nytt möts. Jag hade ärligt talat inte trott att BJ. Blazkowiczs äventyr skulle bli såhär pass lyckat som det faktiskt blev.
Auf Wiedersehen, BJ! Vi lär mötas igen, även om det ska dröja tio år till!

"Ja, ich will deine hosen grillen!"