Svenska
MEDLEMSRECENSION

Silent Hill 2

Jag har förlorat mig i en stad av rost, mörker och död och hittat spelglädje i ett spel om bottenlös sorg. Detta med nattlampan tänd.

Det levande helvetet i Silent Hill 2 börjar med att James Sunderland, spelets huvudkaraktär, får ett brev från sin sedan 3 år tillbaka avlidna hustru. Brevet uppmanar honom att komma till Silent Hill för att möta henne på deras egna speciella ställe från en tidigare semester. Det dröjer inte länge innan James får reda på att allt inte står rätt till med staden, men han beslutar sig ändå för att riskera allt för att lösa mysteriet bakom brevet. Kan hon verkligen vara vid liv?

Jag tar mina första steg mot sanningen genom en ogenomtränglig dimma, och efter att ha följt ett blodspår vid stadens entré så hittar jag en brusande radio som, jag som veteran till serien förstår, förvarnar mig om min första fiende. Jag greppar tag i en närliggande planka och känner snabbt igen mig i spelseriens signaturmässigt ganska simpla och oengagerade stridssystem. I sann Silent Hill anda slår jag omkull det nu närmande monstret och stampar på den tills den förblöder. Jag har gjort det förr i både tidigare och senare delar, men ändå får jag en oförklarlig känsla av obehag över mig denna gång. Radion jag just plockat upp reagerar och får automatiskt in en sprakig frekvens där någon talar till mig. Detta är det närmaste en ledtråd jag kommit hittills.

Det tar en stund för mig att känna mig helt bekväm i spelets rätt stela spelkontroll, trots att jag upplevt den förr. Till en början kan James kännas svårstyrd och oresponsiv i stressade situationer, men som tur är så kan detta även hjälpa till att förstärka panikkänslan i en del skräckscenarion. Därför förlåter jag det. Snart börjar jag samla på mig tillbehör till pussel som ofta går hand i hand med kreativa gåtor igen. Det du i huvudsak kommer att göra i Silent Hill 2 och det som spelserien gjort sig känd för tillsammans med dess makalösa atmosfär och mörka, fängslande berättande. Lyckligtvis så gör Silent Hill 2 allt detta bättre än någon annan del i spelserien, om inte bättre än något annat survival horror spel överhuvudtaget.

Den idag välkände ljudproducenten Akira Yamaoka använder starka ljudeffekter och, olikt någon annan för tiden, vältajmad tystnad som sina främsta vapen i Silent Hill 2. Utöver det så står han även bakom spelets soundtrack som enligt mig är det mest stämningsfulla i ett spel någonsin. Spelets grafik är briljant med detaljerade ansiktsanimationer som fångar varje känsla och klaustrofobiska omgivningar i färgpallettens mest livlösa och dystra nyanser. Spelets monster är både kreativa och skrämmande samtidigt som de också är skapade med en stark symbolik i baktanke. Allt detta bidrar till en atmosfär som medför så många starka och minnesvärda scener utan att de någonsin känns påtvingade.

Ett exempel på detta är mitt första möte med spelets ikoniska karaktär "Pyramidhead", som än idag står sig som mitt kanske starkaste spelminne hittills. En oväntad tystnad slår till. Bara mina egna fotsteg mot det knarriga trägolvet hörs, och plötsligt står han där. Helt stillastående bakom ett järngaller och iaktar mig. Den plötsliga tystnaden hade gett mig en illusion av att jag för första gången på länge var ensam. Jag blev som mest skrämd för att jag i den stunden räknade med det som minst, och efter det kom en enorm känsla av förföljelse som varade i flera timmar framöver.

Silent Hill 2 är ett cirka 8 timmar långt äventyr. Inte jätte långt, men samtidigt så är det ett spel som förstås bäst under den andra genomspelningen, likt många andra delar i serien. Förutom platsen allt utspelar sig på och den nästan identiska spelmekaniken så finns faktiskt inga övriga referenser till Silent Hill 2´s föregångare, det första Silent Hill. Tillskotten i Silent Hills 2 handlar mest om nya designval, förbättrad variation och ett större fokus på berättandet.

Det finns absolut saker som jag önskat att man förbättrat i och med del 2. Som en friare kamera i stället för de fixade kameravinklarna och ett djup i stridssystemet som tveklöst är den svagaste delen i spelet. Jag hade slängt ned Silent Hill 2 ett snäpp från betygstrappan om det inte vore för att jag på rak arm förstår tanken bakom designvalen. Det simpla och stela stridssystemet säljer tanken till mig att det inte är någon supermänniska jag spelar som och att jag ska fly de gånger jag har ett val. Kameravinklarna tillåter mig att se precis allt de Team Silent vill att jag ska se, och även om de kan låta billigt så funkar det många gånger. Även de lite sämre områdena i spelet har sina gyllene stunder.

När jag för första gången klarade av Silent Hill 2 så hade jag upplevt både ångest, obehag och rädsla. Ändå var min första tanke att jag ville genomleva det igen. När väl eftertexterna rullat färdigt så hände också något väldigt oväntat. Jag kände mig olycklig. Anledningen var inte frustration, eller sorg av att spelet i sig tagit slut. Anledningen var snarare känslorna spelet lyckats förmedla och medkänslan som hörde därtill. Att Silent Hill 2 hör hemma som ett av tidernas bästa spel har egentligen ingenting att göra med dess ganska simpla spelmekanik. Storheten här är i stället hur spelet lyckas vrida om i ens undermedvetna och förmedla känslor som samtidigt är hemska som vackra. Det är en filosofisk historia utan något egentligt hopp. Det är också ett spel som du spelat ut på en kväll men kommer att minnas för all framtid.

Grafik: 10
Spelbarhet: 8
Ljud: 10
Hållbarhet: 7
Story: 10

+ Atmosfären, berättandet och känslorna som hör där därtill.

- Kontrollen och stridssystemet.

Samlat betyg: 9.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10