Bayonetta

Om jag ska vara helt ärligt så jag inte särskilt bra på Bayonetta. Faktum är att jag större delen av tiden inte förstod vad som hände på skärmen eller varför. Men det hindrar inte mig från att älska spelet.

Bayonetta för mig är barnslig nyfikenhet när den är som bäst. Det är dålig humor på crack och det är osmaklighet när den är som allra bäst.

Spelet handlar i vart fall om en häxa som måste döda en massa smågudar på makabra sätt av någon anledning som hon inte kan minnas. Handlingen är egentligen ingenting att hänga upp i julgranen och den är för det mesta bara extremt ostig.

Det handlingen däremot gör är att den tillåter dig att döda saker. Massor av saker. Det är bra. Just dödandet är nämligen ofantligt underhållande i Bayonetta. Det går att döda med väldigt stor finess om man vill och det finns en stor uppsjö av olika attacker som sig bör. Men om man är som mig så klarar man inte riktigt av alla knappkombinationer och trycker på utav blanka fan istället, och det är minst lika roligt.

Spelet rör sig väldigt snabbt och man kommer gång på gång chockas över vilka gubbsjuka, konstiga, oväntade attacker man kan lyckas genomföra med sina svettiga tummar. Gång på gång finner jag mig själv fnissandes till det som sker på skärmen och jag njuter till fullo av den konstiga japanska pop-musiken som av någon anledning är spelets soundtrack.

Att recensera det här spelet är svårt. Orden far och flänger på samma sätt som häxan i spelet och det är svårt att sätta fingret på exakt vad som är så kul. Men kul är det, som bara den. Om jag vore du skulle jag skaffa spelet på en gång, även om du inte brukar spela den här typen av spel. Det är det värt.