Crysis 2

Detta är en recension för Crysis 2 till PS3. Jag har ej testat de versionerna till Xbox 360 eller PC, och recensionen utgår från det jag har upplevt med PS3-utgåvan.

Hype-nivån har varit lite upp och ner. Kanske lite mer neråt. Crytek hade utlovat världens snyggaste konsolspel, och att påstå att jag inte har varit skeptisk vore att påstå att jag inte har varit skeptisk. En lögn alltså. Men här sitter jag - efter cirka 12 lyckliga timmar med uppföljaren till den krönte grafikbjässen Crysis - både mätt och sugen på mer efter ett mastigt kampanjläge. Hur kunde jag haft så fel?

Det första ni läsare så klart blygsamt undrar är om Crysis 2 är så makalöst snyggt som det påstås vara. Kort och uppriktigt sagt, ja. Det är hutlöst vackert. Och om jag ska ta mig ut på riktigt djupt vatten så skulle jag nog faktiskt våga påstå att det är snäppet snyggare än Uncharted 2. Åtminstone minst lika tjusigt.

Det finns mycket om grafiken man kan berömma. Det mesta, faktiskt. Den mängd detalj Crytek har lagt ner på sin produkt är väldigt beundransvärt. De flammande eldeffekterna är sanslöst välgjorda, även så andra effekter som vatten och dimma. Texturerna imponerar i allmänhet, men på en del ställen är de märkbart sämre, och även pop-ins förekommer ibland. Ljussättningen är ibland fullkomligt fenomenal, särskilt i ett kapitel sent i spelet där man ska infiltrera Roosevelt Island, och när stadshusljusen reflekterar i vattenytan är det lätt att tappa hakan av häpnad.

Designmässigt är det så spännande New York kan bli. Och det kan faktiskt bli otroligt spännande. Stora höga byggnader med massvis av reflekterande fönster, neonskyltar och reklamposters. I början av spelet får man se mycket av New Yorks gator. Det blev lite för mycket av det gröna, solens solstrålar (sluta lysa mig i ögonen för HELVETE) och de sterila byggnaderna. Men det blev det efter ett tag ändring på, och miljöombytena kändes väldigt härliga och efterlängtade.

Att Crysis 2 kan se så vackert ut på en sådan stor yta som spelet utspelar sig (för det mesta i alla fall) är en bravad i sig. Å andra sidan så har PS3-versionen en något lägre upplösning, som ibland kan märkas av genom screentearing på ett fåtal ställen. Det var detta som jag var mest enslig över efter att ha spelat multiplayer-demot, men Crytek verkar ha fixat bort det mesta. Jag märkte det nog endast två-tre gånger genom hela kampanjen.

Nu har jag babblat tillräckligt om hur fantastiskt det är att glutta på Crysis 2. Men är det kul att spela det? Det är den viktigaste frågeställningen för alla spel. Och lyckligtvis har Crytek inte legat på latsidan. Spelet börjar i en trång u-båt, följt av en tight korridor samlat med hyllor och en massa jävla bråte. Kort sagt så var jag till en början inte särskilt imponerad. Men det tog inte lång tid innan spelet öppnar sig.

För mig som gillar att utforska varenda lilla hörn och yta så kände jag mig spontant överväldigad. Det är rätt jäkla stort. Men min dräkt hjälper mig direkt genom att med monoton robotröst (den är inte särskilt imponerande, nej) säger åt mig att det finns flera taktiska vägar att gå. Okej, säger jag, och plockar ut de vägar jag tycker verkar passa mig så att de syns på min skärm. Till en början är det inte så särskilt avancerat, eftersom det bara finns en stackars kille med ryggen mot mig och en låda med ammunition som jag kan välja mellan. Laddar på med skott, smyger mig fram och greppar halsen om grabben och kastar honom stenhårt in i fontänen. Stackars Benny, tänkte jag. Jag skyller snabbt på att han innerst inne egentligen var en obarmhärtig och snuskig pedofil. Och där var samvetet botat.

Senare blir det mer avancerat. Jag kan välja mellan att ta en sniperposition, utforska en byggnad och leta efter genvägar, manna min fiendes obemannade strisdsvagn (i alla fall efter att ha skjutit skallen av föregående ägare), gå under jorden och smyga mig förbi CELL-soldaterna och även, om man helt enkelt inte orkar tänka, kuta framåt och bara skjuta ihjäl allt som rör sig. Jag bestämmer mig för att använda mig av den underbara Nano-dräkten och göra mig osynlig.

Först ut blir Conny, han åker direkt i diket efter en kniv i halsen. Hej då. Men hans vänner märker snabbt att Conny inte svarar och springer snabbt till hans vackra tysta lik. Jag blir dock omringad, och till slut har jag inget val. Så då fick det bli att ta fram geväret och rusa framåt i full fart. Detta gick dock inte särskilt bra efter att blivit stoppad av en argsint man med stridsvagn. Ett nytt försök. Jag antar istället den här gången sniperpositionen och skjuter omedelbart skallen av den uppkäftige stridsvagns-mannen och bemannar hans stora kärlek. Inte hans flickvän alltså, utan stridsvagnen. Glatt tar jag och kör över allt jag ser tills det bara finns en stackare kvar. Jag kutar dit och sticker kniven i honom och känner mig lite smått sadistisk, men utforskar istället byggnaden och hittar en utväg. Trevligt.

Nu är inte alla strider så här öppna, men ofta är de faktiskt det. Friheten att ta sig an vilken väg man vill är riktigt skönt. Vapnen är roliga att leka med, även om de känns lite väl fjösiga (en bieffekt från att ha spelat för mycket Killzone 3). Det är dock Nano-dräkten som är ditt verkliga vapen. Du kan hoppa superhögt, springa snabbt som satan, bli osynlig som en kameleont och även aktivera ett kraftigt skydd (som är bra att aktivera om man ska hoppa ner från ett långt stup). Det är dräkten som gör att det blir roligt att spela, och spelet hade inte varit den samma utan den, alls. Den är fullständigt fantastisk.

AI:n imponerade mig för det mesta. Aliens hoppar runt mig som apor och soldaterna kommunicerar med varandra på ett riktigt verklighetstroget sätt. Ibland kunde AI:n fastna i väggar och bara springa runt i cirklar, men detta hände bara ett par gånger.

Musiken är väldigt storslaget och helt enkelt väldigt passande. Ibland kunde den kännas lite väl uppstyltad, men ofta passade den bra in medan New York sakta förstörs. Om du verkligen gillar det så kan man efter man klarat Crysis 2 lyssna på musiken i spelets huvudmeny. Vapnen är lite hit or miss. En del låter som plastkulor medan de tyngre vapnen har ett kraftig tyngd i sig. Ekandet alla vapen ger från sig är dock en rätt häftig detalj. Röstskådespelarna gör en solid insats, men de lär knappast vinna några Oscars.

Storyn faller rätt platt. Jag förväntade mig inget storverk, men blev ändå smått besviken. New York har nu blivit attackerad av ilskna aliens. Ceph. Du ska stoppa dom. För att göra en taskig förenkling så kan man säga att man hela tiden blir beordrad av olika människor till att göra ditt och datt. Ett par twists under andra halvan av spelet uppskattades, men i slutändan kändes storyn väldigt intetsägande. Jag gillade dock den interna striden mellan CELL-soldaterna och dess befälhavare. Svag story, men uppriktigt sagt så var jag för upptagen med att insupa den vackra detaljrika New York och med att kriga på stridsfälten för att bry mig.

Spelet tog mig ungefär 12 timmar att klara av, som sorgligt nog är extra långt jämfört med shooters 2011. Under två tillfällen i spelet så blev det dock väldigt långtråkigt då det bara blev strid efter strid. Annars så har spelet ett ruskigt bra tempo med en jäkla massa set pieces, intensiv action och lugnt smygande.

Multiplayern har jag inte spelat tillräckligt för att bedöma helt, men det är ett förvånansvärt kul substitut till kampanjen. Dräkten gör att det blir en rolig dynamik på stridsfältet, men kan ibland kännas lite väl irriterande när alla gömmer sig i ett hörn - osynliga - och skjuter skallen av dig innan du hinner reagera. Melee-systemet verkar vara lite trasigt också, och det är inte sällan jag försökt slå ihjäl någon utan lycka. Men de banor jag testat var härliga och lagom stora. Free Radical vet hur man gör ett kul och beroendeframkallande multiplayer.

Crysis 2 är ett fantastiskt FPS, och för att vara ärlig så har jag inte haft så här roligt med ett FPS sen Bioshock, även om det är av helt olika anledningar. Brutalt snyggt, underhållande och dynamisk gameplay gör detta till det bästa actionspelet i år hittills. Några pop-in-texturer, tråkig story och kapitel som segar ner tempot drar ner betyget ett snäpp, men trots detta så är det ett spel som man absolut inte bör missa. En stark nia, helt klart.

+ Nano-dräkten är fantastiskt underhållande att leka runt med
+ Valfriheten som ges på stridsfälten är en efterlängtad frisk fläkt inom den här genren
+ Sista kapitlet gav mig härlig gåshud

- Några få framedrops och pop-in-texturer
- Intetsägande story, trots att Crytek har slagit på stort med den Michael Bay-doftande presentationen
- Ett par långdragna kapitel

Bör du köpa det här spelet?
Utan tvekan. Ett måste för fans av actionspel och shooters. Om du avskyr allt som har med vapen, aliens och nöje att göra, så kanske det är bäst att du undviker Crysis 2.

Nio starka nano-dräkter utav tio nano-dräkter.

Crysis 2 spelades på PS3 med svårighetsgraden Normal. Har ej testat 3D-effekterna, eftersom jag och majoriteten av svenska medborgare inte har en 3D-tv.