Svenska
MEDLEMSRECENSION

Killzone 3

Jag kommer ihåg det som om det var igår. Killzone 2 var det allra första spelet som jag hade förhandsbokat. Jag satt och suktade efter spelet samtidigt som jag tittade på bilder och trailers till spelet. Jag dyrkade det första spelet, och jag tänkte att tvåan skulle bli minst lika bra. Sedan kom den dagen, dagen då spelet släpptes. Jag begav mig till Skärholmen för att hämta Killzone 2 ungefär när Gamestop öppnade. När jag gick därifrån så var jag en den andra personen som hade hämtat spelet från Gamestop. När jag kom hem så satte jag in skivan i mitt kära Playstation 3 med iver. Jag skulle nu uppleva ett mästerverk.

Killzone 2 är sannerligen ett sant mästerverk och ett av de bästa spelen till Playstation 3, enligt mig. Jag vart fullkomligt förälskad i spelet. Det kändes verkligen som att jag var med och krigade tack vare tyngden som man kände när man spelade. Miljöerna var verkligen tokgrymma och var precis som jag hade förväntat mig. Fienderna var även de mest grymmaste fienderna som jag någonsin har stött på, med skitsnygga animationer och skrämmande, orange ögon. Sen att det var det snyggaste konsolspelet när det släpptes är ju inte direkt något minus. Jag fick även tillfället att vara med om ett par riktigt grymma bossfighter (syftar mest på striden mot ATAC roboten och Radec). Jag är inte ensam om att tycka det, men det fanns en del som klagade på det. Att kontrollen var för långsam, att det var för lite färg i miljöerna, med mera. Men det höll jag inte med om. Enligt mig och många andra så var Killzone 2 årets spel 2009.

När Killzone 3 utannonserades så var det ingen överraskning, men jag blev såklart grymt hypad. Av det jag såg från trailers och bilder så såg det grymt läckert ut. Men av någon anledning så blev jag väldigt tveksam. Spelet såg bra ut, men jag fick en känsla av att det inte skulle vara lika bra som Killzone 2. Jag lyckades dock skaka av den känslan. Men när jag hade spelat den öppna multiplayerbetan så kom den känslan fram igen. Men det skulle upp till bevis när jag spelade det färdiga spelet.

Storyn i Killzone 2 tog inte alltför mycket plats, utan det var mycket action och lite prat. Även om jag älskar bra handlingar i spel (och film, för den delen), så uppskattade jag verkligen hur lite plats storyn egentligen tog. Man behövde inte tänka så mycket, utan bara sikta in och skjuta de skrämmande Helghasterna tills de inte rörde sig längre. Men till Killzone 3 så skulle holländska Guerilla putsa ihop en mer ordentlig story, vilket jag inte tackade nej till. För även om jag som sagt älskar hur det är i Killzone 2, så var storyn i det första Killzone grymt bra, så jag tvivlade på att Guerilla skulle misslyckas. Ack, så fel jag hade.

Storyn i Killzone 3 börjar precis där Killzone 2 slutade, när allas våran favorit (öh, jag skrev nog fel där...), Rico sköt Helghasternas ledare Visari, utan att tänka minst en gång. Nu ska Sev, Rico, Narville och resten av Interplanetary Strategic Alliance styrkorna (ISA) fly från planeten Helghan. Mer än så tänker jag nog inte berätta för att inte avslöja vad som händer för er som inte har spelat Killzone 3 än.

Storyn är otroligt klyschig, minst lika klyschig som storyn i de två senaste Call of Duty-spelen, om inte mer. Sedan att den berättas med otroligt usla mellansekvenser gör det inte precis bättre. Antingen så ser man Sev göra något som skulle kunna ha tagits direkt från Call of Duty, eller så munhugger Rico och Narville med varandra, eller så får vi se Helghasts interna problem mellan deras Stalin-liknande general (roligt nog finns det även en som ser ut som Hitler) och ordförande Stahl. Varje gång det blir en mellansekvens så lider jag genom de. Okej, scenen när Sev och Narville slåss rygg mot rygg är visserligen klyschig, men samtidigt lite småcool. Men annars så är de horribelt regisserade och dialogerna som pratas av usla röstskådespelare är bara pinsamma. Varje gång det börjar bli käbbel mellan Rico och Narville håller jag för öronen, så illa är det. Och de interna problemen hos Helghasts kunde ha blivit riktigt intressant, men resultat är bara bedrövligt och är nog det mest ointressanta som jag har varit med om i ett spel någonsin. Sedan att det är lika kort som ett Call of Duty spel (för kort, med andra ord) är inte precis bättre.

När det gäller miljöerna i spelet så gav Guerilla efter och gjorde som i Call of Duty. Extremt mycket miljöbyten. I Killzone 3 så får vi springa och kriga i djungler (som fick mig att undra om jag helt plötsligt hade hamnat på Pandora), den genretypiska snöbanan, ett raserat torg i staden Pyrrhus, skrotupplag och en av Helghasternas rymdstationer. Det är inte bara en hel del miljöer, utan det är en jädra massa hopp mellan de så man börjar undra hur allt går ihop. Jag förstår ärligt talat inte hur vissa faktiskt kan uppskatta att miljöerna byts så ofta så att huvudpersonerna drar fram som yra höns runt planeten. Sen att de flesta miljöerna känns ologiska, med tanke på planeten Helghans bakgrund och det går helt enkelt inte att ignorera det.

Men trots det, så har jag kul när jag får greppa kontrollen över Sev och skjuta Helghast-soldater. Om man bortser från att vapenkänslan har försämrats en aning och att den klumpiga och tunga kontrollen är som bortblåst, så är det i grund och botten samma spel som Killzone 2. Det gäller att använda skydd och akta så att inte fiender flankerar dig, och inte springa fram mot de som om det vore Call of Duty. Det finns även några moment som jag mer än gärna spelar om. Som delen där man utrustad med prickskyttegevär ska hålla undan Helghast-soldater, skrotupplaget, striden mot den gigantiska MAWLR roboten och när man slåss ombord på en av Helghasts rymdstationer i nollgravitation var delar som jag njöt av, och som höll samma klass som föregångaren.

Något som jag däremot inte njuter av i Killzone 3 är fordonssekvenserna. De är många och otroligt tråkiga. Jag skulle nog inte ens kalla hälften av de för fordonssekvenser, eftersom man inte ens styr fordonet, utan man tar kontroll över vapnen. Dessa delar känns som om de gjorde med Playstation Move i åtanke, vilket jag kan ha förståelse för, men de är fortfarande riktigt dåliga. Den enda fordonssekvensen som jag skulle kalla för godkänd är nog delen då man får styra Exoskelettet. Den delen var inte det starkaste i Killzone 2, men var ändå någorlunda bra. I Killzone 3 är den delen av spelet bara sömnig och irriterande.

Fienderna är Killzone spelen är verkligen speciella. Bara man tittar på de så förstår man att det här är onda varelser som vill inget mindre än att slakta dig. De är verkligen grymma, både deras utseende och deras skrämmande, brittiska dialekt. Det här är smarta och skrämmande fiender som man tampas med.

Till det tredje spelet så har Guerilla lagt in samarbete på delad skärm, något som jag uppskattar. Att spela med sin kompis på en delad skärm är något som inte händer alltför ofta nuförtiden, eftersom utvecklare oftast inte lägger in den funktionen i spel längre. Vilket är lite trist, men de har ju samtidigt en anledning till det, eftersom spelet kan bli fulare på två skärmar eftersom en konsol ska spela upp spelet på två skärmar, vilket kan försämra prestandan. I Killzone 3 så är den grafiska kvalitén riktigt bra på delad skärm. Dock så blev jag besviken på hur de har delat skärmen. Istället för att dela skärmen på mitten, så är skärmarna i två rutor som är omgivna av tjocka, svarta ramar. Skärmarna blir rätt små, och det kan vara problematiskt. Men samarbetsläget kan nog underhålla dig och en soffkompis.

Multiplayerdelen i Killzone 2 var otroligt bra, så att jag hade höga förväntningar på multiplayer i trean är väl ingen större överraskning. Betan var ett smakprov, och det var då jag började tvivla. Nu efter att ha tillbringat ett antal timmar med multiplayern, såväl som opatchade och patchade, så vet jag exakt vad jag tycker om den. I början kände jag att det var långtifrån lika bra som i Killzone 2. Guerilla hade gjort ett konstigt val gällande klasserna. Klasserna var nästintill perfekta i tvåan, där den enda som kunde vara irriterande var Assualt klassen med sina explosiva vapen, högre hälsa och kunde i perioder springa som om de hade raketer i baken (allt kunde dock enkelt fixas med att man låste deras primära vapen eller låste hela klassen, så ett stort problem var det egentligen inte). Klasserna i Killzone 3 är... märkliga. Prickskytten kan ha tillgång till automatkarbin, sjukvårdaren kan resa sig upp när han är svårt skadad och kalla in en medidroid, som hjälper honom att skjuta fiender. Taktikern kan inte längre kasta en rökgranat som tillåter laget att spawna där, utan måste ta över fasta kontrollpunkter istället. En eller två klasser har tillgång till raketgevär som andrahandsvapen.

Jag gillar inte förändringarna som de har gjort i klasserna. De känns inte lika balanserade som i föregångaren. I takt med att man går upp i nivå så låser man upp upplåsningspoäng, som kan användas för att låsa upp nya vapen och uppgradera förmågorna inom en klass. Idén med att man själv får välja vad man vill låsa upp och uppgradera i vilken ordning som helst är såklart god, men jag hade nog hellre föredragit ett system där man måste spela inom en klass för att låsa upp vapen och uppgraderingar till den. Som det ser ut i Killzone 3 så kan du spela som en klass och få upplåsningspoäng, som du sedan spenderar på att förbättra en annan klass. Man kommer även att låsa upp extra färdigheter när man går upp i nivå. Dessa färdigheter ger dig saker som extra hälsa, tysta fotsteg, extra ammunition eller ett extra primär vapen istället för din pistol. Dessa färdigheter påminner en hel del om perks från Call of Duty spelen, och det slutar inte här. I takt med att man uppfyller vissa mål så kan få ett band som ger dig extra förmågor, som snabbare omladdning, snabbare siktade, ökad precision och dubbel XP. Förmågorna är permanenta för resten av matchen (förutom dubbel XP, som bara håller i en minut).

Något som är sämre än i tvåan är grupp- och klansystemet. Man kan inte se vilken klass folk är, eller vilka som är med i din grupp, och man kan inte heller spawna vid sin gruppledare. Detta försvårar lagarbetet en aning, men det som är positivt är att man nu kan bjuda in sina kompisar innan man letar efter en match, vilket man inte kunde förut. Klansystemet spenderade jag inte så mycket tid med, men de klanmatcher som jag körde med klanen (RKR) var riktigt roliga och taktiska. Dessvärre har klansystemet försämrats rätt rejält i Killzone 3, och är mer eller mindre borttaget.

Något som jag tycker är tråkigt är att Guerilla har satsat helt på matchmaking. I föregångaren så kunde man välja en server, som hade sina alternativ. Det jag får välja i Killzone 3 är om det är någon särskild bana som jag vill spela, men inte mer. Vilket jag tycker är riktigt synd, eftersom det fungerade så bra med servrar i föregångaren.

På vissa kartor finns det även fordon, vilket jag kände mig tveksam till. Och med all rätt, dessutom. På de kartor där Exoskelett fanns upptäckte jag rätt snabbt hur obalanserat det var. Exoskeletten är otroligt kraftiga och tål en del. Jag vet inte hur många gånger som jag har svurit över att ha blivit dödad av det fordonet. På andra banor finns det även jetpacks, men jag anser inte riktigt att är obalanserade. Visst, man blir väl inte särskilt glad över att bli dödad av någon som flyger tio meter ovanför dig, men samtidigt så är de rätt lätta att skjuta ner, så jag ser inte direkt några större problem.

Nu låter det säkert som att jag bara klagar på multiplayern, vilket jag kände att jag gjorde efter mina två första timmar. Men efter ytterligare ett par timmar började jag tycka att det var riktigt kul, trots vissa obalanseringar. Så jag skulle definitivt ljuga om jag sade att multiplayern var dålig. Den är bra, men långtifrån lika grymt som i föregångaren.

Det finns tre olika spelsätt som man kan välja på. Guerilla Warfare (Gerilla krigsföring), Warzone (Krigszon) och Operations (Operationer). Guerilla Warfare är rätt simpelt, det är mer eller mindre Team Deathmatch, där du och ditt lag helt enkelt bara ska kötta på och döda fler än motståndarlaget. Warzone är tillbaks från föregångaren, där man kunde spela flera olika sorters speltyper i en enda match. Bodycount (Team Deathmatch), Search and Destroy, Search and Retrieve, Capture and Hold och Assassination. Jag älskade Warzone i Killzone 2, och jag älskar Warzone i Killzone 3. Operations är också något som jag gillar skarpt. Det är upplagt nästan exakt som Combat Mission i Medal of Honor (om du inte spelade Medal of Honor så är nog den närmaste beskrivningen Rush i Battlefield: Bad Company 2). Det går ut på att anfallarna (ISA) ska utföra olika mål som försvararna (Helghast) ska stoppa. En kul grej är att de bra spelarna får vara med i korta klipp mellan målen, som visar vad som händer. Även om klippet som visas är det klippet som kommer när ditt lag förlorar, så kändes det fortfarande belönande att se min karaktär hoppa mot en isklippa och försöka komma upp, bara för att ramla ned i det iskalla vattnet.

När Killzone 2 släpptes så var det spelet det snyggaste konsolspelet. Det var så snyggt, att jag undrade om Guerilla ens kunde göra en snyggare uppföljare. Grafikmotorn i Killzone 3 är uppgraderad, och som resultat är grafiken skarpare än i föregångaren. Det är riktigt snyggt, men det finns en sak som hindrar mig från att ge spelet fullpott i grafiken. Nämligen miljöerna och designen. Som tidigare nämnt i denna recension så är det en massa olika miljöer, och en hel del färg. En av orsakerna som enligt mig gjorde Killzone 2 till det snyggaste konsolspelet var för att miljöerna var dystra och lortiga, och designen var otroligt bra.

Ljudet är även det riktigt grymt, och jag verkligen njuter när jag hör vapnen avfyras och kulorna smattrar mot ditt skydd. Soundtracket är även det riktigt grymt och främst "main themet" är riktigt kraftigt. Det som dock drar ner betyget på ljuden är de bedrövliga röstskådespelarna, som jag bokstavligt talat lider av när jag hör de prata.

I slutändan är Killzone 3 ett bra spel. Det finns delar som jag verkligen njuter av när jag spelar, och som är i samma klass som föregångaren. Men jag inte undgå att vara rätt besviken. Killzone 2 var mästerligt, men istället för att låta trean spela i samma banor som föregångaren så valde Guerilla och Sony att ta samma väg som Call of Duty. Men även om Killzone 2 är bra mycket bättre, så är inte Killzone 3 ett dåligt spel. Det är ett bra spel, men inte lika bra som föregångaren.

Grafik: 9
Ljud: 8
Spelbarhet: 7
Hållbarhet: 6

Plus:
Grym grafik, snygga animationer, riktigt bra ljud, smarta fiender

Minus:
För kort, klyschig story, bedrövliga mellansekvenser med usla röstskådespelare, dåliga fordonssekvenser, ingen tyngd eller känsla i kontrollen eller vapnen, ett antal obalanser

Mitt betyg: 7,4/10
Mitt Gameractorbetyg: 7/10

Medlemsrecensioner13
Samlat betyg: 7.1/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10