Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Batman: Arkham Asylum

Jag har alltid varit ett stort fan utav Batman. Sedan barnsben har jag alltid varit just detta. Satt som fastklistrad framför televisionen varenda eviga helg och kollade på serien, och bar med stolthet en Batman-kappa dygnet runt i stort sett. Att återfinna dagens Batman på ett sätt som man kan relatera till på ett liknande sett som man gjorde som barn, är ljuvligt. Att kunna se på filmer med läderlappen som mörk och elak liten detektiv, är inte helt fel det heller. Att nu även kunna spela igenom ett, ja, med densamme i huvudrollen är ännu bättre.

Batmobilen dundrar fram på en väg som ligger i höstmörker. Bilen blåser undan en hög med brungula löv medans den brummar igenom grindarna till Arkham Island.

''I'm only smiling on the outside. My laugh is just skin deep. But, on the inside, I'm crying. Why don't you join me, for a weap?''

Batman: Arkham Asylym som nu spelet heter, handlar om denne Läderlapp som ännu en gång lyckats sätta sin klor i Jokern. Spelet inleds alltså med att man kommer inklivande på detta mentalsjukhus kontra fängelse som är belägrat på Arkham Island precis i utkanten utav Gotham City. Och när man väl kommer på plats känner man direkt av att det är något som är på tok. Jokern är galnare än någonsin, och jiddrar med allt och alla.

Och, utan det hade det knappast blivit något spel, så lyckas han såklart rymma. Och innan man själv har hunnit till undsättning så har han smitit iväg igenom en dörr som borde varit låst. Och härifrån så går Batmans jakt efter Jokern vidare. Spelet utspelar sig under ett maffigt, underhållande och mörkt dygn. Att det är natt under hela resan känns lite knasigt, dock. Men det får man nog ta.

Det är såklart inte bara detta spelet går ut på. Att fånga Jokern och sedan är man hjälte på nytt, utan man stöter på en rad utav andra skurkar som statuerat kring Gotham under tidigare epoker. Och alla dessa tycks samarbeta på ett eller annat vis för att sätta stopp för läderlappens framfart. Men, ju längre spelet lider desto klarare blir man över att de inte samarbetar på det sätter man först trodde. Jokern har alltså klurat ut detta sedan tidigare och har redan en plan i verket.

Spelvärlden, om man får kalla den så, är endast detta fängelse. Arkham Asylum. Och man kan knappast kalla det fängelse, knappast sjukhus heller. Det mesta som man tror ska finnas där, gör det också. Allt ifrån sjuka operationssalar, till botaniska trädgårdar och forskningslabb. Och inlåsta på denna anstalt finns i princip varenda bov och skurk som satt sin fot i Batmans väg. Allt ifrån Killer Croc, Scarecrow och Bane till den undersköna Poison Ivy.

Som tur är så jobbar Batman ensam även denna gång. Lite elakt nog så har utvecklarna valt att helt utesluta Robin ifrån spelet. Inte ens som ett bonuskort finns hans nynna med. Och det känns rätt skönt att slippa det, för precis som han själv uttrycker det så jobbar han bäst ensam. Och så slipper man se hans slimmade stjärt skumpa omkring bland de mörka och dystra gångarna.

Just själva fängelset tycker jag är enormt snyggt uppmålat. Den undersköna arkitekturen och gångarna, och själva området där man kan kuta omkring för att komma till de olika platserna. De har verkligen målat upp något som känns väldigt äkta och mörkt på något vis. Det skapar en bra stämning, som sedan byggs på flitigt utav det väldigt smart utformade soundtracket. Även om man ibland känner att det tappas upp lite väl, där det inte hade behövt det egentligen.
Själva ön är annars väldigt omfattande. Även om man ibland känner att allt för många dörrar är stängda, och att det alltid är rätt dörr som är öppen på rätt plats så att säga. Men i efterhand känner jag bara tacksamhet eftersom jag redan virrat bort mig ett antal gånger i de olika byggnadernas tunnlar och korridorer som alla ser likadana ut.

Något som jag verkligen gillar med Actionspel, eller spel överlag sådär, är när världarna är uppbyggda på dessa smarta vis. Blir en skön brytning ifrån att sitta och spela sitt spel i en skön soffa med lite saft brevid sig. Även om spelet i sig är ganska ruggigt på så vis, blir det ändå ganska gemytligt när man har detta framför sig. Vet inte om det bara är jag som känner att det blir extra mysigt ifall världen är extra läbbig.

Själva spelupplägget bygger på tre olika grundpelare. Först och främst är det att slåss. Alltså själva slagsmålen som man ger sig in i. Och jag var till en början lite skeptisk till det hela, men inser mer och mer att det passar bra in i helhetsbilden. Speciellt att man är så pass överlägsen som man endå är, men även att man får sig i en liten fight ifall man spelar på en högre svårighetsgrad. Kanske är lite automatiskt ibland, och även att kameran zoomar in varje gång man dödat den siste i gruppen, just det kan kännas lite halvdant.

Själva kampdelarna utav spelet är väldigt lättillgängliga. Även för de lite yngre och mer oerfarna spelarna så är detta något som man i alla fall dessa lägen kan ta till sig relativt enkelt. Men i och med detta så blir spelet efter ett tag lite repetitivt, och man känner ofta att man gör samma move på samma move om och om igen flera gånger. Att kameran sedan zoomar in varenda gång man dödat den siste i gänget stör mig lite, efter ett tag. Och att ljudeffekterna i just dessa lägen känns något överdrivna.

Sen har vi smygandet. Och det är detta som känns som den bästa biten utav hela spelet. Att få sitta upp på pelarna i taket, titta ner på sina vättskrämda fiender och att glida ner och ta ut dem en och en. Man känner sig verkligen som den mörke riddaren som slår ifrån skuggorna. Smygandet känns inte alls påklistrat, såsom i MGS, utan det känns relevant på något vis som gör det hela ännu bättre och roligare att utföra i spelet sedan.

Och sedan har vi den sista biten, som är det läget där man går in i ett så kallat Detectiv Mode. Där man kan se igenom väggar, och se vilken sinnesstäming som ens fiender har. Fast det känns som om man kunde gjort just det läget lite mindre saftigt, eftersom man i princip kan spela igenom hela spelet med detta filtret påslaget. Och i och med detta har ett enormt fördel jämt emot sina fiender. Ett försprång som redan är ganska långt.

Ljudet är väldigt bra, överlag. Ett smart använt soundtrack som allt som oftast låter rätt på rätt platser under spelets gång. Även röstskådespeleriet är väldigt bra, speciellt Batmans röst som görs mycket bättre än i filmerna speciellt. Att jag börjat vänja mig vid att Jokern låter som Heath Ledger, får jag väl leva med antar jag.

För att bygga på den redan ganska gemytliga längden på spelet finns även chansen till att spela igenom vissa specialbanor. Där man kan spela både som Batman, men också som Jokern. Där man spelar igenom vissa delar utav storyn och där man ska ta ut ett gäng fiender på en viss tid. Sedan finns det även olika uppdrag i själva berättelsen som man kan ta sig itu med. Såsom hemligheter utsatta utav The Riddler.
Lite symboliskt för hela denna resan är utan tvekan Batmans lilla hederskod. Att han inte får döda någon, alltså. Och att han nu får sota för sina handlingar, även om detta såklart blir helt bakåfram, känns väl ganska naturligt. Hade han satt stopp för sina fiender med andra medel, så hade detta spelet kanske aldrig funnits. Så tack, Bats, för din vänlighet. Och även här dör inte en käft. Utan Bats slår sina fiender medvetslösa, utan en droppe blod.

Batman: Arkham Asylum är ett utav årets absolut bästa spel, och något jag starkt rekommenderar. Ett väldigt lättillgängligt, men ändå djupt, actionlir. Utan tvekan ett utav de bästa spelen som släppts under 2009.

Så köp, för tusan. Och njut.

Medlemsrecensioner43
Samlat betyg: 8.9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10