Gran Turismo 5

Det tog närmare sex år för herr Kazunori Yamauchi och Polyphony teamet att leverera Gran Turismo 5. Till min förvåning, tragiskt nog, imponerar inte resultatet över huvud taget. Tyvärr. I alla fall inte under 2000-talets andra decennium.

Konkurrensen har hårdnat enormt under åren medan spelet har varit under utveckling, samtidigt som förväntningar på spelet blev bara större och större. Endast ett mirakel kunde ha hjälpt dem att leva upp till dessa skyhöga och sagolika förväntningar och mål som man personligen satte.

Efter flera veckor av grubblande, frustration, svett och tårar samt en liten gnutta av glädje känner jag ett behov av att lätta mitt hjärta.

Gran Turismo 5 känns som ett slag under bältet och en stor orgie av spektakulära siffror. Antalet bilar - 1031 (varav ~200 är ''premium bilar'' med cirka 500 000 polygoner var) och 71 olika banor är inte mycket till hjälp för att rädda det tafatta karriärläget och spelets många brister.

Efter den dryga timmes installationstid, kaffeslurpande och en välgenomtänkt och underhållande intro på 7 minuter möts man omedelbart av en mycket rörig och inte särskilt användarvänlig meny och den sedvanliga och tröttsamma jazzmusiken. Nåja, det är bara några petitesser, men som faller under radarn.

Precis som i de tidigare spelen beger jag mig fort till licenstesterna, som till slut visar sig inte vara till någon som helst nytta, som i föregående Gran Turismo spelen. Man har istället valt att implementera en smärtsam RPG liknande level system för att låsa upp tävlingar och bilar, något som dödar spelupplevelsen helt. Förmodligen har man valt att göra detta i hopp om att dryga ut speltiden eftersom A-spec läget samt den obligatoriska godnattvisan kallad för B-spec är mycket innehållsfattigt. Jag finner det mycket beklagligt att man har lyckats så pass dåligt när det kommer till något så vitalt som spelets kärnpunkt.

Resten av spelet då? Gran Turismo har genom åren blivit blivit känd för sin vackra och imponerande grafik, en titel som Polyphony Digital behåller även nu - i vissa avseenden. Om vi bortser från de komiska skuggorna, pendlar jag konstant mellan snuskigt detaljrikt ögongodis och något som kan jämföras med föregångarens, någorlunda bearbetade dock. Inget fel i sig och helt klart godkänd, men återigen märks att kvalitén sänks av kvantiteten.

Den efterlängtade skademodelleringen, som vi för första gången ser i ett GT spel, imponerar tyvärr inte heller men ett mycket trevligt inslag i spelet och uppskattas. Det skall dock påpekas att skadorna skiljer sig avsevärt mellan Premium och Standard bilarna. Medan premium bilarna kan utsättas för ordentliga skador, är det tvärtom för standardversionerna som på sin höjd bucklas här och var.

Seriens ökända AI har även den blivit förbättrad. Ett mycket välkommet steg i rätt riktning. Motståndarna kommer nu göra sitt bästa att undvika krocka i dig och inte längre följer ett och samma spår. Avsaknaden av utmaning är dock fortfarande ett problem och därmed förblir det inget nytt på den fronten.

Bilfysiken har den med fått en rejäl bearbetning och resultat är allt annat än en besvikelse, så länge vi håller oss till asfalten. Bilen känns mer dynamisk och den stela körkänslan är ett minne blott. Efter att ha blivit lite smått trött på banracing och nöta varvtider på legendariska och magiska Nürbürgring, känner jag ett sug efter att få lite smaka på grus och damm. Med lite beslutsångest bestämmer jag mig för Ford Focus RS WRC kärran och sätter TSC och ABS till 0. Här börjar tyvärr, den annars väldigt bra, bilfysiken genast sina. Hopplöst, tråkigt och någon rallyupplevelse är det inte tal om. För att inte tala om gokart, ännu ett nytt inslag i GT-serien, som kortfattat, överraskar icke.

Och till slut, för den som gillar utmaningar finns glädjeligen Special Events där du kommer få sätta din skicklighet till det yttersta, skrika dig hes på spelet och yttra svordomar som du inte visste fanns innan.

Sammanfattningsvis, bland alla skrattretande skuggor, lågupplösta standard bilar, den förbättrade än fortfarande hopplösa AI:n, det tafatta karriärläget, Jeff Gordon's irriterande röst, den horribla rallydelen och de oberäkneliga narrartade valen utvecklarna gjorde, som ingen någonsin kommer begripa sig på, gömmer det sig en grym fysikmotor och grafik som heter duga. I en bra bil, på en schyst sträcka är upplevelsen tio utav tio, något som verkligen visar Gran Turismo 5's egentliga potential men som döljs under det hav av brister som ständigt demonstrerar sig. Jag önskar bara att resten av spelet höll samma nivå.

Det har det skett en del förändringar till det bättre, men det räcker inte hela vägen.

Gran Turismo 5 är verkligen en huvudkliare. Mycket bra blandat med mycket dåligt, jämt och ständigt. Man måste verkligen anstränga sig och leta efter guldklimparna och upplevelsen som finns i spelet. Trots dess massiva brister får spelet en godkänd. Nätt och jämnt, någontint som jag inte precis kan säga med glädje som hängiven fan av serien.