The Saboteur

Sean Devlin. En irländsk mekaniker som befinner sig i Tyskland för att jobba med hans franska team. Men saker går inte helt som planerat och en enorm hämndaktion tar sin början. The Saboteur - så heter Pandemics sista spel.

Jag hade hört mycket gott om The Saboteur. En doldis, ett spel alla missat. Och ja, det där sista kan jag hålla med om. Pandemic tvingades tråkigt nog slå igen portarna dör ett tag sedan. Något som förstås märks i The Saboteur. Det finns inga patcher för de buggar man kan tänkas stöta på och nedladdningsbart material lyser med sin frånvaro. Men jag valde att ge spelet en chans ändå. Det kändes på många sätt som ett Assassin's Creed i annan miljö av det jag sett.

The Sabouteur berättar historien kring spelets protagonist, Sean Devlin, en drickande, irländsk racingmekaniker som jobbar för ett racingteam från Paris. Efter att ha blivit lurade på en vinst i 1940:s Saarbrücken Grand Prix av nazistgeneralen Kurt Dierker så beger sig Sean och hans bästa vän Jules efter hämnd och saboterar då Dierkers racingbil. Efter att ha blivit fasttagna och förhörda så avrättar Dierker Jules på grund av misstankar kring att de två egentligen är brittiska agenter ditsända för att spionera på honom. Sean lyckas dock så småningom fly därifrån och ger sig den på att få sin hämnd utkrävd på Kurt Dierker.

Jag gillar handlingen i The Sabouteur. Även om det ibland kan kännas som att vissa vändningar kommer lite för lätt och att saker sker mer av tur än något annat så uppskattar jag ändå att man valt att lägga grunden med personligt än att man enbart fokuserar på nazisterna och andra världskriget. Istället används detta mer som en täckmantel för att det inte ska verka konstigt att ha fult beväpnade soldater gåendes på gatorna.

Därför även om spelet till stora delar tar plats i och kring Paris så är det ändå nazisterna som bestämmer. Deras fordon rullar på gatorna och man kan även stöta på soldater lite varstans som håller utkik efter misstänksamt beteende.

Jag är dock inte full lika förtjust i spelets kontraster. Därför nazisterna framställs verkligen som så otroligt överdrivet elaka. Ärligt talat liknande superskurkar i serietidningar. Något som inte riktigt ger spelet samma seriösa ton som jag hade hoppats. Det gör dem ärligt talat mindre respektingivande. Samtidigt ska det sägas att spelet faktiskt är mer serietidnings-liknande än verklighetstroget.

Det märks inte minst på designen, där man använder sig av extrema färger och verkligen drar i kontrasterna riktigt rejält. Befinner man sig i ett nazist-område blir dock allt genast svart-vitt. Helt gråskaligt och överdrivet åt det hållet istället.

Men visst är spelet fortfarande mer för äldre spelare. Avrättningen av Seans bästa vän är ett exempel på det, men här kan man även titta på kvinnors tjusigare delar i närbild om man så vill. Något som kan censureras även om censuren knappt märks. Fullt seriöst tycker jag däremot inte att det är, och detta då på grund av den serietidningsliknande känslan som ligger över hela spelet.

Men designen är fortfarande en häftigt och förhållandevis unik detalj. Just det där med att nazist-områden är gråskaliga. Så snart du rensat bort ett antal nazist-föremål i området ändras dock detta och färgen kommer tillbaka. Grafiken i övrigt är bra. Här finns ett antal mellansekvenser som man kryddat på lite extra, och i övrigt är det helt klart snyggt.

Något annat jag gillar med spelet är musiken. Tagen från verkligheten passar den verkligen in och skapar tillsammans med stabila röstskådespelare en atmosfär som liksom ramar in hela spelet och placerar det stolt på hyllan bland stortitlar som exempelvis Grand Theft Auto IV. Vilket lustigt nog passar bättre än anat.

Bilder från The Saboteur skvallrade om ett äventyr som skulle dra nytta av parkour-element i stil med Assassin's Creed. Något som dock är helt galet. Istället är detta ett spel som har betydligt mycket mer gemensamt med just Grand Theft Auto IV. Tredjepersons action.

Visst, du kan smyga. Du kan klä dig som nazister, ta dig förbi vakter, hålla dig gömd. Men det gör man inte allt för ofta. Faktiskt. Istället drar man sitt effektivaste vapen och börjar plöja. Därför spelet är mycket mer förlåtande då. Och det fungerar också. Däremot tar Sean en enorm tid på sig när han ska klättra upp för husväggar. Och han kan inte heller hoppa sådär superlångt. Och då husen står på ganska stora avstånd från varandra blir det inte mycket klättrande. Sno en bil, meja ner några nazister, slita fram sitt raketgevär och spränga ett utkikstorn är mer givande på något sätt.

Man kan visserligen smyga om man vill, men återigen så är det mindre förlåtande. Bli du upptäckt tvingas du fly för ditt liv innan du blir nedskjuten på stört. Och att bli upptäckt är inte allt för svårt. Sen att man har en rund GPS nere i hörnet som du kan få väginstruktioner via gör knappast GTA-känslan mindre.

Överlag så tycker jag att The Saboteur är helt okej. Det gör inget dåligt, men samtidigt görs inget heller riktigt bra. Spelkontrollen är bra, bilfysiken är halvtaskig, det finns mycket att göra, saker att spränga och generaler att ha ihjäl, men på det hela taget så har The Saboteur, förutom sin design, inget att erbjuda som man inte sett tidigare.

Trailer

Sammanfattning

+
Tjusig design, skön musik, mycket att göra

-
Så gott som allt känns opolerat

Betyg 6/10

[Testad version: Playstation 3]