Svenska
MEDLEMSRECENSION

Castlevania: Lords of Shadow

Skrivet av: malmer   2010-12-22

Det sägs att sagor har något att säga om den verklighet vi lever i idag. Att djupare mening står att finna även i de till synes enklaste sagor. Många spel verkar dock missa detta och plockar de mytiska figurerna och slänger ihop dem i en medeltida gryta och kryddar med en stor mängd action. Castlevania: Lords of Shadow är inte ett sådant spel.

Därmed inte sagt att spelet är utan action. Tvärt om. Lords of Shadow är i själva kärnan först och främst ett actionspel, där den ena exotiska kombon avlöser den andra i ett intensivt piskande och hamrande i tredjeperson. Och vid första anblicken kan det kännas som man tagit allsköns monster från diverse sagor bara för att ha något för vår hjälte, Gabriel Belmont, att piska på med sitt järnkors. Men skrapar man lite på ytan ser man att Castlevania bygger någonting större än så. För istället för en vulgär våldsodyssé med den ena brutaliteten efter den andra så väver istället den spanska utvecklaren Mercurysteam en fantasifull och vacker saga om hämndfylld desperat kärlek, maktbegär och hoppet om förlåtelse.

Till sin hjälp har de kanske de mest storslagna och fantastiska landskap och världar jag någonsin skådat i ett TV-spel. Det här är en viktigare aspekt än bara att det ger spelet en bra grafik - för bra grafik har spelet i allt från texturer till ljussättning. Nej, de fantastiska vyerna ihop med den perfekt matchade musiken bygger konstant upp känslan av en just en stor mytisk sagovärld där trots all styrka och beslutsamhet hos Gabriel så är han ensam och enbart en liten pjäs i ett stort spel vars spelare, motiv och regler är täckta i dunkel fram till spelets final. En final med starkt emotionellt innehåll, djupare meningar och - för den som börjar gräva lite - många lager av berättande som man sällan ser i spel. Allt knyts samman i stark symbolik med både tydliga och mer subtila hänvisningar till den storslagna resa man vandrat.

Men ett av de bästa spelsluten i år är inte nog att driva ett helt spel på kanske 15-20 timmar. Som tur är så kompletteras den underbara art-directionen och soundtracket med en solid actionupplevelse och roligt stridssystem. I grunden är det ganska enkelt, med många kombos tillgängliga, men få som egentligen måste användas. Man hittar ju, som i de flesta spel, några favoritkombinationer och kör med dem primärt genom stora delar av spelet. Men den som vågar experimentera lite finner snart att de flesta olika färdigheterna fungerar väldigt bra ihop, och snart bygger man mer eller mindre omedvetet kedjor av varierade attackmönster.

Det finns dock en aspekt till som förhöjer stridssystemet och det är magisystemet. Till sin hjälp har man ljus och mörk magi som kan aktiveras med ett knapptryck. Med ljus magi byggs ens hälsa upp vid varje slag och vid mörk magi gör man mer skada. Båda dessa har mätare som naturligtvis tar slut vid användadet, och det är här spelet gör det brilljanta att lite tvinga spelaren att spela taktiskt väl. Magimätarna byggs nämligen upp av små glödande klot som fienderna lämnar vid sin död. Men under själva striden bygger du upp en så kallad fokusmätare för var slag du utdelar. När mätaren är full kommer fienderna släppa magiska klot vid varje träff du får in. Kruxet är bara det att om en fiende får in en träff så töms fokusmätaren och du får börja om att bygga upp den. Det leder till att en spelstil som varvar offensivt spelande med defensivt duckande och blockande premieras och striderna blir således genom detta designval väldigt varierade. Tyvärr bjuder fienderna inte på fullt lika mycket variation rent spelmässigt, men variationen är ändå tillräcklig för att man inte skall tröttna.

När dammet har lagt sig och striden är över bjuds man på plattformsklättrande och pussellösning. Då en del pussel är lite väl enkla så finns där en rad lite annorlunda och finurliga pussel som jag tyckte var riktigt roliga och lite kluriga utan att för den delen bli särskilt frustrerande. För den som ger upp finns dock möjligheten att låsa upp en lösning på problemen, men till kostnaden av att några erfarenhetspoäng inte delas ut. En bra lösning för att undvika att någon fastnar och inte kommer vidare.

Trots några sektioner där spelet kan kännas lite tradigt och att det antagligen hade upplevts som ännu bättre om det varit något kortare så är Castlevania: Lords of Shadow ett helt fantastiskt spel med underbar estetik tillsammans med flera bra pussel, roliga strider och ett slut som stannar kvar. Spelet är likt alla andra inte utan brister, och det finns delar som kan vara både lite frustrerande och utdragna. När resten av spelet skiner så starkt blir dock bristerna något som kanske plågar för stunden, men aldrig stannar kvar annat än som ytliga ärr, där det istället är vad som händer på insidan som räknas.

Då man relativt tidigt i spelet snabbt passerar ett rum helt utan betydelse men som ändå är bland det vackraste man sett i ett spel, för att sedan aldrig återvända tror man inte sina ögon. När man sedan om och om igen, genom hela spelet, serveras den ena vackra tavlan efter den andra så kan man inte bli annat än hänförd. För jag känner att det inte bara är yta. Det är målande bilder av en saga, där varje liten del berättar sin historia.

Sammanfattning: Storlagen och vacker action med mycket symbolik och mer än bara yta.

Samlat betyg: 8.8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10