Svenska
MEDLEMSRECENSION

Castlevania: Lords of Shadow

Skrivet av: Zoiler   2010-11-01

Piskar konkurrenterna med en artistisk symfoni.

Jag har spelat de flesta Castlevaniaspelen. En serie som på senare tid mest huserat på bärbart format, Curse of Darkness till förra generationens konsoler undantaget (och en viss XBLA/PSN-release som vi snabbt glömmer). Jag älskar serien.

Lords of Shadow är dock en reboot. Visst flörtar man lite med fansen genom att hänvisa till gamla spel, och vampyrer, varulvar, piskor och allt det där finns med men Castlevania har växt upp. Till en mäktig blandning av God of War och Lord of the Rings.

För sällan har jag sett ett så genomarbetat spel - på alla håll och kanter. Variationen är.. helt otrolig. Detta är alltså ett spel som spänner ca 20 timmar utan problem, mycket mer om man vill hitta alla hemligheter, och ändå bjuder det på sanslös variation. Varje bana (det finns säkert ett femtiotal) bjuder på något nytt. Jag har aldrig varit med om något liknande, dessutom med tanke på spellängden. Ena stunden är du i en varginfesterad by i ösregn, andra i ett gudsförgätet träsk. Från snöstormande strider med jättar i bergen till en blodig kamp mot en slaktare i ett vampyrslott. Det är sjukt hur de lyckats med kameravinklar som verkligen visar storheten i alla miljöerna. Artistisk perfektion.

Och musiken är något alldeles, alldeles extra. Castlevania är känt för att ha grym musik, men man har gått ifrån mallen och erbjuder en orkester av Lord of the Rings-stuk. Vi snackar Óscar Araujo med en orkester på 120 man och en kör på 80. Resultatet är magiskt och underbart på samma gång. Det finns ett soundtrack, köp det. Ni kommer inte bli besvikna. Seriöst, det här är konst.

Också rösterna är fantastiskt välgjorda. Det kanske inte är så konstigt med talanger som Sir Patrick Stewart (som spelar huvudpersonens mentor) och inspelning i London, men ALLA gör ett bra jobb. Till och med sidokaraktärer som bara är med under en bana går in för det som att de älskar sitt jobb - lyssna på häxan Baba för extrem inlevelse.

Storyn är som allt annat i spelet bra, presenteras i långa filmsekvenser och innehåller en del vändningar. Året är 1047 och mörka krafter har invaderat Jorden. Själar fångas mellan liv och död och groteska mardrömsvarelser terroriserar människan. Man är Gabriel Belmont, medlem i den heliga riddarordern, vars fru Maria har dött, hennes själ fångad i limbo. Gabriel tänker göra någonting åt det. Byborna flyr när de hör ylandet, träporten vacklar av slagen. Gabriel kliver av sin häst och ställer sig bredbent med piskan i högsta hugg framför porten. Det är natt, det regnar och åskar. Vampyrjägaren är pissed och ute efter blod. Game on.

Spelet är indelat i kapitel med flera banor i varje. Varje bana kan klaras av relativt snabbt och sedan kan man gå tillbaka och spela den igen och hitta gömda föremål och vägar. Grundspelet är i stort sett som God of War. Faktum är att det kändes som jag var tillbaka några år och spelade det första GoW, när det fortfarande var fräscht. Man kan rulla undan, avsluta med quicktime-event, blocka i synk och allt det där.

Några banor in får man tillgång till ljus och mörk magi, när dessa aktiveras får man liv eller gör mer skada en kort stund. När magin tar slut måste man göra olika combos eller blockera i synk för att slå fram orbs som man sedan fyller på magimätaren med. Det är av yttersta vikt att använda dessa på ett framgångsrikt sätt, speciellt i bossfighter. Har man inte lärt sig det kommer man inte komma långt på högre svårighetsgrader. Jag gillar verkligen att det är ett utmanande spel (jag körde på Paladin, högsta svårighetsgraden som gick men det finns en till) där buttonmashing snabbt leder en in i fördärvet. Det gäller att rulla, hoppa och blocka annars är man körd. På så sätt påminner de snabba striderna ibland mer om Ninja Gaiden är God of War. Tack och lov är kontrollerna mycket responsiva, jag hoppar och rullar precis som jag vill och det är helt nödvändigt.

Fienderna är mycket bra designade, både visuellt och spelmässigt. Det känns verkligen som att alla har sin egen strategi, man måste lära sig hur de anfaller. Jag gillar exempelvis hur vampyrerna (de stora) ser ut som avbilder av mästarvampyren i Buffy the Vampireslayer (ni vet, han med röda truten i säsong 1). Bossarna är fenomenalt gjorda och det finns hur många som helst. Vissa är som tagna ur Shadow of the Colossus, stora tingester som man klättrar runt på. Dessa tillhör väl de sämre striderna och är inte lika välgjorda som i SotC men fortfarande godkända. Resterande bossar är som sagt skitbra. Checkpoints är väl utsatta, laddningstiderna efter man dött helt obefintliga (mycket bra!), tempot välbalanserat.

Om det är något i speldesignen som kunde tagits bort så är det användandet av bestar för att lösa pussel. Man kan rida på spindlar, troll, vargar etc men de används bara i korta stunder när man ska lösa något pussel där de behövs. Det är en bra idé men den behöver bli mer avancerad och det är mest tråkigt att behöva döda dem för att hoppa på dem.

Jag skulle också gärna se olika vapen, eller ett själsystem såsom Dawn of Sorrow där man får monstrens förmågor. Lite mer rollspel av det hela som Castlevania är känt för.

Lords of Shadow innehåller många pussel. Dessa är faktiskt riktigt bra och innovativa. Aldrig samma pussel två gånger, utan det kräver sina hjärnceller att lista ut vad som behöver göras. Det fina är dock att, vill man inte, så behöver man inte. Det ligger alltid en soldat bredvid med ett pergament där lösningen kan låsas upp om man blir frustrerad. Låser man upp så förlorar man exp men man kommer vidare. Jättebra drag där!

Expen används till att låsa upp flera combos, bland de ca femtio som finns, samt nya sätt att använda magin och extraföremålen (knivar, heliga vattenflaskor, klassiska CV-saker). Jag önskar att det fanns ännu fler extraföremål för dessa är effektiva och implementeras bra. Castlevania har ju en del sådana föremål att ta av om man säger så.

Plattformande ingår också i konceptet. Att klättra runt på olika jättestrukturer är, tja absolut en fullkomligt visuellt kittlande resa, men det är också inte lika handhållet som t.ex Uncharted 2. Även om man oftast ser vart man ska så indikerar inte spelet det med larviga färger. Det blir lite mer utmaning, men aldrig frustrerande. Att använda piskan till att svinga sig är också ett välkommet drag som mixar upp klättringen.

Det är svårt att hitta nackdelar i Lords of Shadow. Det är ett nästan fulländat actionspel och jag håller det högre än God of War 3, som i sin tur var ett fantastiskt spel. Med tanke på hur storyn avslutades är jag enormt hajpad inför en eventuell uppföljare. Jag var inte eld och lågor i början så tänk på det om ni provat och inte gillade det. Ni får inte missa detta.

+ Fenomenal ljudbild, oslagbart stämningsfull OST
+ Makalös grafisk variation och vyer
+ Många och mycket underhållande bossar
+ Responsiv kontroll
+ Utmanande och roligt gameplay
+ Lång hållbarhet
+ Flirtar med fansen (musicbox-banan!)
+ Storyn, mellansekvenserna
+ Tempot, variationen
+ Pusslen, möjligheten att skippa dem

- Gärna fler vapen, magier, utökad RPG-del nästa gång
- Att rida på besterna kändes onödigt
- Lite odetaljerade sidokaraktärer

Samlat betyg: 8.8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10