Final Fantasy VII

Ett falskt lugn vilar över Midgar. Folk tror sig sova säkra under Shinras beskydd. Vid tågstationen hoppar en ung grabb med spikigt hår av. Ovetandes om vad som komma skall. Ett episkt äventyr som kom att förändra spelvärlden och sätta standarder för spel även idag.

13 år är en lång tid. För 13 år sedan började en nervös och mycket ung version av mig själv skolan. Vid den tiden var spel något nästintill helt främmande för mig, men detta var även den tid då ett av världens mest älskade spel släpptes. Ett spel jag framgångsrikt lyckats undvika i just 13 år. Men en sådan enorm klassiker kan man inte smita undan i all evighet.

I mitt tycke bör man inte göra det i alla fall. Liksom samtliga bör ha sett Titanic eller Gudfadern så bör samtliga ha spelat Final Fantasy VII. Ett spel som var så banbrytande på så många sätt är givetvis en perfekt måttstock för att mäta spel nu som då. Men att det passerat ett antal år, det går det inte att ta miste på.

Historien förblir dock densamma. Cloud Strife heter en ung rebell som lämnat storföretaget Shinras privata armé (SOLDIER) till fördel för en mindre motståndsrörelse, kallad Avalanche. Spelet tar sin början just när Avalanche hoppar av ett tåg, redo att bege sig av för ett bombattentat mot Shinra. Cloud, som titulerar sig legosoldat, har inga direkt planer på att stanna med den nya gruppen. Men vänskap, kärlek och sorg binder dem hårdare tillsammans än vad han kunde ana.

Det finns egentligen bara ett ord som kan sammanfatta handlingen i Final Fantasy VII och det är makalös! Därför trots att spelet sträcker sig över lite drygt 40 timmar och därmed levererades över hela tre skivor en gång i tiden så finns här en helt otrolig variation när det kommer till dialog, karaktärer och händelser. Den som tror sig veta att Final Fantasy VII enbart innehåller stenseriösa stridsscener bör tänka om, därför här finns stunder då jag på fullaste allvar skrattat rakt ut.

Även om spelet blir allt mer seriöst ju längre man kommer och även om det finns vissa dalgångar då saker och ting känns överdramatiserat så är det saker jag kan blunda för. Därför presentationen överlag är fantastiskt välgjord.

Avsaknaden av röster märks dock betydligt tydligare än vad jag kunde tro. Många dialoger tvingas man läsa extra sakta för att begripa vad man egentligen vill ha sagt och utan tonlägen är det inte utan att man misstolkar budskapet på flera håll genom äventyret. Det är inte i närheten av att man missar den huvudsakliga handlingen på grund av detta, men i och med att man numera vant sig vid detaljer och känslor i rösterna bland dagens spel så kändes det många gånger underligt att spela i timmar utan att höra ett enda ord yttras.

Som sagt så skulle jag direkt ljuga om det var något som kändes irriterande eller störande, men det märktes i flera av de starkare scenerna att man inte alltid kände samhörighet med karaktärerna då deras personligheter inte lyst igenom helt, något som idag görs effektivt genom just röster. Det ger identiteter på ett helt annat sätt, även om såklart animationer och talspråk i skrift hjälper till här. Många av animationerna känns dock väldigt felplacerade och karaktärerna kan exempelvis skaka på huvudet när de i nästa sekund avlägger ett positivt svar. Något som kan komma att bli väldigt förvirrande många gånger.

Ljudet i övrigt är dock inget att fundera över. Snarare hylla. Därför musiken är enastående. Ikonisk och sällan uttjatad. Många melodier sätter sig och detta är helt klart saker jag kommer nynna på ett bra tag framöver. Det blir dock sällan eller aldrig irriterande i stil med The Sims eller liknande. Snarare är det så att man bara uppskattar tonerna mer efterhand.

Även om kvalitén på ljudet givet inte uppnår till dagens standard så är detta inget jag stör mig på det minsta. Snarare tvärtom. Det ger en känsla av retro och mys. Man känner att detta är något gammalt och rent av speciellt.

Något annat som pekar på detta är grafiken. Givetvis syns det tydligt att spelet har några år på nacken och är man allergisk mot pixlar bör man antagligen försöka skaffa allt för starka glasögon och därmed göra hela Final Fantasy VII till en enda suddig soppa. Sägas ska dock att spelet är brutalt snyggt för sin tid. Mellansekvenserna under sina bästa stunder är helt obegripligt skarpa och även detaljrikedomen överlag slår allt jag sett från samma tid.

Miljöerna är otroligt varierade med allt från öken till snölandskap. Från trasig slum till färgglad nöjespark. Man har lagt stor vikt på helt rätt detaljer och detta skapar en atmosfär som känns genuin och äkta.

Det finns dock saker att fundera lite extra över. Ett exempel på detta är varför Clouds armar, när han springer runt och utforskar, ser ut som... ja, ser ut som de gör. Överarmarna är trådsmala, men underarmarna är bredare är Cloud själv. Något som de första timmarna kan se väldigt komiskt ut och som, innan jag vande mig vid det, fick mig att utbrista i plötsliga skrattanfall.

Lite svårt har jag även att se varför man inte gjort kartan något tydligare med framförallt namn på städerna. Många gånger ska man ta sig till en viss stad för att klara sig vidare, men utan ett rejält minne så tvingas man leta runt ett bra tag (eller dra nytta av internet, något som ju dock var ganska svårt back in the days). Jag kan även tycka att man många gånger slängt upp en liten dum design då det inte alltid är glasklart vad man kan eller inte. Om man exempelvis kan klättra på den där väggen eller ej. Man får prova sig fram många gånger helt enkelt. Men det beskyller jag dagens grafik för, jag har helt enkelt gjort mig för bekväm i att slippa se kantiga pixlar så pass tydligt.

Jag funderar också över hur man tänkte när man designade håret som Tifa Lockheart (Clouds barndomsvän) bär när det vankas strider. Jag skulle kunna acceptera fritt hängande sådant, men att avsluta med en fiskfena känns som ett väldigt underligt val. Det ser i mina ögon bara konstigt ut och inte på något sätt naturligt ut.

När man ändå är inne på Tifa och naturligt så finns här två riktigt stora anledningar till att tro att man hittat inspiration i Tomb Raider som släpptes året innan. Proportionerna känns nära inpå karikatyr-liknande och i de mer detaljerade mellansekvenserna blir det rent av löjligt löjligt. Samma sak kan egentligen även sägas om Barret Wallaces (ledaren för Avalanche) överarmar även om jag kan acceptera det mer där eftersom de kan komma till nytta i strider. Hur Tifas två tillgångar kan komma tillnytta är dock ett stort frågetecken då detta trots allt är ett spel tillåtet för folk över tolv år...

Detta är dock inget som hindrar mig från att älska karaktärerna i övrigt. Alla har de sina egna personligheter och det är inte utan att man blir lite smygkär i de tre kvinnliga huvudkaraktärerna. Framförallt så uppskattas det att Square inte låtit livet leka för dem, utan de ställs alla inför problem, eller snårigheter som de på ett eller annat sätt orsakat själva.

Visserligen kan jag tycka att man lite lätt förlåter och går vidare, svek och liknande accepteras väldigt fort, även om de nämns flera gånger därefter. Och det är förstår ganska synd, men samtidigt finns det något så beklagligt över hela gruppen att man bara vill ge dem en stor kram allihopa.

Även Sephiroth har sina anledningar och även om han spelets solklara antagonist så kan jag inte undkomma att känna viss förståelse och förlåtelse för hans handlingar. Att han även är en av spelvärldens största skurkar kändes ganska givet redan från start, men såhär i efterhand kan jag bara bekräfta att så är fallet. Han framställs på precis rätt sätt i spelet och han är som sagt inte bara någon ond snubbe som vill ta över världen. Han har en seriös identitet som jag helt går med på. Hans handlingar känns visserligen kanske aningens överdrivna mot slutet, men överlag är detta inget problem alls.

Lite svårt har jag dock för de hyfsat identitetslösa underhuggarna som visserligen fäller vissa underhållande kommentarer emellanåt och som spelar sina roller. Totalt sätt är dessa dock knappast några jag kommer minnas nämnvärt. Snarare kommer jag komma ihåg samlingsord för dem, så som Turks, Shinra eller SOLDIER. Jag skulle dock ljuga om jag sa att de inte tillför något, för det gör de, helt klart.

Det finns mycket att hylla i Final Fantasy VII. Det märks på väldigt många sätt varför detta är ett spel som är så oerhört älskat av så oerhört många. Det finns dock en ständigt återkommande sak som jag inte lyckats blunda för. Ett moment som helt enkelt förstör för resten av spelupplevelsen. Det är stridssystemet.

Jag vet inte om det är jag som råkar ha svårt för den här sortens rollspel, eller om det bara är åren som passerat och jag som vant mig vid annat. I vilket fall så kan jag bara konstatera att detta inte alls var något som föll mig i smaken.

Det första jag kan nämna är det faktum att man inte ser fienderna när man ränner runt i världen. Slumpmässiga strider sker hela tiden och det tar inte lång tid innan skärmen vrids om och musiken skruvas upp i tempo. För det första så sker detta alldeles för ofta. I nästintill samtliga fall så siktar jag på något helt annat, något jag vill utforska eller nå. Så plötsligt slängs jag iväg för att strida. Visserligen kan man fly undan, men sällan hinner man iväg utan att bli skadad eller förlora magi eller rent av något ännu mer värdefullt som man då helt enkelt inte orkar sno tillbaka.

Jag kan ta striderna, och jag inser givetvis att 40 timmars speltid skulle bli ganska trist utan lite brutalitet, men jag vill kunna välja när jag ska attackera eller inte. Jag vill kunna rusa förbi fienderna, eller i alla fall ta en liten omväg runt dem.

Det enda vettiga jag kan se med detta är att man på så sätt tvingar spelaren att gå upp i nivå vilket krävs för bossfighterna. I övrigt är dock spelet många gånger ärligt talat lite för enkelt. De absolut allra flesta striderna vinns genom att hamra på cirkel-knappen. Inte ens grundläggande magi behöver man ta till. Efter striderna ska man dessutom trycka sig igenom kortare menyer och liknande vilket i vissa fall kan ta längre tid än striden i sig. Något som därmed känns som ett rent irritationsmoment.

Jag ogillar också det turbaserade stridssystemet. Första attackerar du, sen du. Det känns så oerhört orealistiskt och långtråkigt. Jag föredrar alla dagar i veckan mer actionfylld vara där man måste agera i realtid istället för att invänta mätare och motståndare. Det hela resulterar i något väldigt långsamt, även om man justerar i menyerna.

Det finns dock saker att gilla. Ett exempel på detta är ju att man får mer tid till att njuta av de animationer som bjuds på när attackerna tas i bruk (även om summons kan bli väldigt långrandiga, för att inte tala om super novan (Sephiroths superattack) som tar bokstavligen timmar att slutföra).

Jag gillar även systemet med limits och materia där limits är starkare attacker som byggs upp allt eftersom och materia består av tweakar som används för att förbättra karaktärerna, många gånger i form av magi. Det gör striderna mer dynamiska och taktiken inför svårare bossar måste vara någorlunda genomtänkt.

Förutom detta så finns det väl egentligen bara en sak till som jag tycker drar ner helheten och det är chocobo-racen. Hela grejen känns som framställd av folk som varit kraftigt påverkade just då. Givetvis inser jag att chocobos är en viktig bit av Final Fantasy, men att springa runt på någon slags regnbågsfärgad bana ute i rymden känns bara fullkomligt... Mycket kunde jag acceptera under min genomspelning av Final Fantasy VII, men detta hör absolut inte dit.

Jag kan även tycka att det blir lite trist att man i övrigt gör ganska mycket med en enda knapp. Du kan inte hoppa exempelvis, utan enbart "acceptera" med cirkel, eller springa lite fortare med kryss. I övrigt slås du vidare till stridsscenen, eller vandrar runt helt utan förmåga. Vilket kan kännas lite väl stelt och trist.

Annars ser jag ingen anledning till att inte älska Final Fantasy VII. Presentationen är genial och från att de inledande timmarna tro sig ha koll på läget och tro sig veta att spelet kommer utspela sig helt i en och samma stad, till att inse att kartan är enorm med mängder med ställen att utforska. Stridssystemet drar ner helheten rejält och det finns vissa småsaker att störa sig på. Att det passerat 13 år går inte heller att ta fel på, både på gott och ont. Saker som känns överdrivna i spelet skulle mest troligt inte ha kommit med om spelet producerats idag istället.

Men rent allmänt märks det varför spelet är så älskat. Jag kan dock känna att denna enorma hyllningskår fått mig att sätta lite för höga förväntningar på spelet och jag anar att om jag bara varit en av alla de som tog sig igenom äventyret för 13 år sedan så hade jag sett annorlunda på det hela. Idag är det som det är och för 90 kronor via Playstation Store så är det verkligen obegripligt välinvesterade pengar.

Trailer

Sammanfattning

+
Makalöst vackert på alla sätt och vis

-
Segt stridssystem

Betyg 8/10