Batman: Arkham Asylum

Regnet öser ner över Arkhams dystra mentalsjukhus. Nattens fullkomliga mörker tillåts inte härska ensamt, för en full måne gör regnmolnen sällskap på himlen. I månskenet gör den Mörke Riddaren entré i det hårt bevakade sjukhuset, tillsammans med ärkefienden Jokern. Platsen som den illvillige clownen en gång rymde ifrån skulle nu åter bli hans fängelse. Men det råder inga tvivel om att något inte står rätt till. Batmans farhågor bekräftas slutligen då den hänsynslöse Jokern tar kontroll över Arkham Asylum och tvingar Läderlappen att tampas med seriemördare, galningar och andra interner som en gång var inspärrade. Och så inleds den längsta natten i Batmans liv.

En tät stämning ackompanjerar spelaren då Arkhams korridorer, kloaker, växthus och marker utforskas. Det är med tillfredställelse som man slår till i mörkret mot intet ont anande ligister från högt belägna platser, med stolthet som man knäcker The Riddler´s gåtor (som inte är så svåra egentligen) och med imponerade ögon som man beskådar Batmans koreografiska stridsförmågor då man smiskar skurkrumpa. Stridssystemet är enkelt och det är få knappar man behöver hålla reda på men striderna kräver lite mer än frenetiskt enknappstryckeri. Detta gäller i synnerhet då man möter klassiska Batmanskurkar som Poison Ivy, Killer Croc och Scarecrow, personligheter som ger spelet en frisk fläkt av variation. Utöver det gör spelets tempo sitt för att se till att spelaren inte hinner bli uttråkad och äventyrets korthet samt det obefintliga återspelningsvärdet till trots lyckas Rocksteady knyta ihop säcken efter en väldigt underhållande natt på Arkham. Extra spellägen förlänger livslängden en aning men håller en inte fastnaglad vid TV-skärmen.

Ett extremt välgjort engångslir som jag kommer att minnas väldigt länge och som mycket väl kan vara det bästa Batmanspelet någonsin. Så gå och köp spelet - natten är ännu ung.