Assassin's Creed

Ubisofts Montrealstudio har alltid varit en spelutvecklare som lyckas med nästan allt. Splinter Cell, Prince of Persia och Ghost Recon har alla varit fantastiska spel - men de har saknat det där som skulle ha kunnat göra dem bäst.
Assassin's Creed har hela tiden framstått som spelet som skulle ändra på detta. Det görs av nyckelpersonerna bakom Prince of Persia: The Sands of Time, och de har fått massor med tid och resurser. Spelet har sedan det premiärvisades sett helt fantastiskt ut och producenten Jade Raymond har på kort tid blivit lika omtalad som Hideo Kojima och Gabe Newell tillsammans.
Den gnutta av oro jag trots allt hyst för Assassin's Creed har gällt handlingen och karaktärerna - det element som Montrealstudion aldrig tidigare lyckats med till hundra procent. Jag har däremot aldrig tvivlat på att uppdragen skulle bli fantastiska. Att misstro deras Ubisoft Montreals förmåga i uppdragsdesign är som att anklaga Epic för att göra androgyna karaktärer.

Kontrollen är extremt smidig och gör att Altair lätt börjar klättra och svinga sig. Allt som ser ut att gå att klättra på går att klättra på.
FÄNGSLANDE TIDSBYTEN
Istället är det precis tvärtom. Handlingen är en av Assassin's Creeds främsta styrkor. Ubisoft har sedan de utannonserade spelet gjort klart att den medeltida korsriddarvärld som synts på olika förhandsbilder är en illusion. Redan i spelets inledning visar det sig att spelet egentligen äger rum i framtiden, där en ung man tvingas in i en sorts virtuell verklighet. Ett storföretag vill åt minnen som finns i huvudpersonens DNA. Det är dessa minnen man spelet igenom upplever.
Altair är en av den nutida huvudpersonens förfäder. Han är medlem i en lönnmördarorden som är i färd med att döda nio grymma, inflytelserika personer i Jerusalem, Damaskus och Acre. Varför just dessa nio ska dödas får Altair inte veta. Ordens regler föreskriver att en mördare av hans rang ska lyda utan att ifrågasätta. Det blir dock snart tydligt att de nio offren har mycket gemensamt. De tycks till exempel inte alls ångra sina handlingar ens vid dödsögonblicket, utan kan rättfärdiga det de gjort. Altair fattar misstankar och börjar ifrågasätta sina överordnade.
I framtidsvärlden är dilemmat ett liknande. Med jämna mellanrum vaknar huvudpersonen upp ur virtual reality-världen och befinner sig i ett vitt, sterilt laboratorium. Varför han tvingas utforska sina DNA-minnen, vilken nytta det stora företaget har av det, vill ingen säga. Men genom att tjuvlyssna på konversationer, läsa email när ingen ser och leta efter säkerhetskoder blir forskarnas ambitioner gradvis tydligare.
Normalt brukar den här sortens tidsbyten var förödande för spelupplevelsen, eftersom man får svårt att ta handlingen på allvar. Men här innebär de två olika perspektiven att handlingen blir ett av Assassin's Creeds starkaste kort. Framför allt sekvenserna i laboratoriet är fantastiska. Huvudpersonen kommer endast i kontakt med två personer: en äldre manlig forskare som leder experimentet och en yngre assisterade kvinna. Kvinnan är mer tvekande inför experimentet och är den som värnar om ens säkerhet, medan mannen erkänner att han inte har något emot att låta en dö om det krävs för att uppnå målen, och filosoferar om ifall det inte är värt att offra en minoritet för att gynna flertalet.
I kombination med de sterila miljöerna, det otäcka ljuset och ett konstant flimmer på skärmen blir stämningen otroligt tät. Framtidssekvenserna gör också att man kan ha överseende med att berättelsen i den medeltida världen under långa sträckor känns en smula tam. Ubisoft gör till och med narr av den, till exempel genom att assistenten påpekar det orimliga i att alla i det medeltida Jerusalem talar modern engelska.