Svenska
MEDLEMSRECENSION

Metroid: Other M

Skrivet av: Zoiler   2010-09-18

Retro Studios förändrade vågat Metroidserien med succéserien Primes övergång till förstapersonsvy på Gamecuben. Nu blåser förändringens vindar igen, på fler sätt än ett.

Samus Aran har alltid varit den mest enigmatiska av Nintendos legendariska trio (Mario + Link). Mario är liksom en stenad italiensk svampätare med gäll, pipande röst som skuttar omkring i Lalaland och räddar prinsessor och Link en stum skogsälv med olika bakgrund i varje spel vars hjältesaga upprepar sig varenda gång. Samus... är lite mer förbryllande. En prisjägare i en högteknologisk dräkt som vi inte vet mycket om, ja egentligen ingenting. En kvinna dessutom, vilket chockade många in the good old days.

Other M ser till att ändra på det. Här presenteras människan och personen Samus Aran, utan krigsmundering, och vi får veta mer om hennes bakgrund. För första gången egentligen badar Nintendo oss i förrenderade sekvenser och lägger stort fokus på storyn (vi tackar D-rockets och Team Ninja för det). Samus har till och med fått en röst, och hon använder den ofta i sin inre monolog som för fram berättelsen. Det är ett klassiskt Metroidkoncept, men det brukar vanligtvis begränsas till hissarna och textrutor. Nu är det helt röstinspelat och bra gjort dessutom, både innehåll som utförande. Samus Aran, den intergalaktiska hjältinnan, har känslor. Mario och Link, det är dags att ta efter? Ok, kanske inte Mario. Jag kan inte se det framför mig.

Nåväl, spelet fortsätter direkt efter/under slutscenen i Super Metroid via en gloriös filmscen som repriserar kampen mot Mother Brain och explosionen av planeten Zebes. Samus snappar därefter upp en SOS-signal från en övergiven rymdstation och åker dit för att inspektera. Så snart hon landat stöter hon på en patrull ur Galaktiska Federationen, ledd av Samus tidigare befälhavare och fadersfigur Adam Malkovich. Samus beslutar sig för att hjälpa till, beordras återställa stationens elektricitet och sakta men säkert urartar situationen. Storyn är intressant, jag gillade den. Dialogen utöver Samus och Malkovich är inte på topp däremot och resten av gruppen känns tämligen plastig.

Spelmässigt har man hämtat inspiration från 2D-Metroid och lagt till en extra dimension. Man springer fortfarande mycket i 2D-vyer genom smala korridorer med slemmiga monster i tak, golv och väggar, men man kan nu röra sig fritt i alla tre dimensionerna. Vill man så kan man även gå in i förstaperson och titta omkring i 360 grader. Men då kan man inte röra sig.

Till detta ganska komplexa rörelseschema används endast wiimoten. För det mesta håller man den i sidled och skjuter och hoppar som med en NES-kontroll. Skotten är halvsökande så det är inga problem att träffa. Man kan också akta sig genom att trycka på digitalkorset ungefär när en attack är på väg mot Samus så rullar hon undan. Detta görs nästan automatiskt dock (till den grad att det ibland blir irriterande) och man kan spamma korset för att bli i stort sett odödlig. Det gör spelet lättare men fungerar.

Ibland behöver man gå över till förstaperson för att leta efter ledtrådar eller använda missiler (går bara i förstapersonsvy). Detta görs genom att vända wiimoten mot skärmen och med ens ser man situationen ur Samus ögon. Men det går alltså inte att röra sig. Och kameran i tredjepersonsvy är låst.

Det tog mig flera timmar innan jag kände mig någorlunda bekväm med den okonventionella kontrollen. Jag saknar en analogspak för 360 graders frihet, jag menar, digitalkorset är givetvis inte optimalt. Det är dessutom ganska otympligt att behöva springa och akta sig med kontrollen i sidled för att sedan snabbt vända wiimoten mot skärmen och försöka sikta in en missil. Och sedan vända tillbaka till sidled när man måste akta sig. Det låter helknäppt men med några timmars övning så fungerar det bra, om än lite omständigt. För omständigt är det, men det är också en ganska intressant kontrollmetod som höjer inlevelsen. Nu kan man även ladda missiler (man har obegränsat med ammo) genom att hålla inne A och rikta wiimoten uppåt i klassisk Samuspose. Allt som allt fungerar kontrollsystemet, om än med vissa problem och hyfsat lång inlärningskurva. Jag är ganska imponerad av hur smidigt den känner av alla rörelser jag gör med wiimoten och det är bra att man vågar använda wiimotens rörelsefunktioner även om det ibland känns krystat.

Så, med Team Ninja bakom rodret, känns det fortfarande som ett Metroidspel? Ja, det gör det onekligen. Samus börjar avskalat och blir starkare och starkare ju längre spelet går. Man hittar hemligheter, backtrackar som tusan, möter stora bossar och svingar sig med grapplebeam. Nog är det Metroid alltid. Det är bara mer story, intensivare och med fler sparstationer.

En sak stör jag mig på. Normalt brukar Samus behöva hitta alla sina uppgraderingar. I Other M har hon allt från början... men aktiverar dem inte utav respekt för sin befälhavare Malkovich som bestämmer vad hon ska aktivera och när. Så när jag ser en låst dörr som bara kan öppnas med supermissiler... varför aktiverar Samus inte bara den och öppnar? För att han inte gav ordern? Och när hon tar skada av hettan i lavasektionen så säger han till henne efter 20 minuters svettig pina och plågande att hon bör aktivera en annan dräkt? Makes no sense. Jag förstår att man inte kan börja med alla prylar, men en bättre anledning än så tycker jag man bör kunna hitta på.

Musiken ligger mest i bakgrunden, knappt märkbar, men går igång när tempot höjs. Grafiskt är det stilrent med många olika miljöer, rymdstationen är en farlig plats full av biofällor och organiskt blandas med metall bland sand, snö och eld. Jag saknar kantutjämning men det är Wii, man får bedöma efter förutsättningarna och då gör grafiken sitt jobb med bravur. Designen på fienderna förtjänar en extra guldstjärna precis som CG-sekvenserna (och en död ros till designen på de generiska federationstrupperna...). Spelet är, som vanligt i Metroidserien, inte enormt långt men ligger runt tio timmar och ska man samla 100% så får man extra spelvärde och tillgång till hardmode.

Jag har aldrig upplevt Metroid riktigt på det här sättet. Kontrollen är annorlunda, storyn ger oss ett nytt perspektiv på Samus, förrenderade filmer fyller mycket av skivan. Men i övrigt är det klassiskt Metroid, eller snarare en blandning av Prime och Super Metroid. I början kunde jag inte vänja mig helt vid perspektiv och kontroll och storyn tog aldrig fart. Men med varierade bossfighter och dramatiska mellansekvenser som höjdpunkter växte Other M på mig ju mer jag spelade det och blommade till slut ut i en ganska berörande saga. Rekommenderas helt klart.

Samlat betyg: 6.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10