Shellshock 2: Blood Trails

Jag slaskar omkring i det slaskiga vattnet i en slaskig djungel som kryllar av slaskiga zombies som vill åt min slaskigt animerade kropp. Shellshock 2 kan beskrivas med ett ord. Slaskigt.

När jag första gången kom åt Shellshock 2 så visste jag inte vad jag skulle säga om det. Jag var som förlamad. Trots att jag fortfarande lyckades förstå vad som pågick framför Tv-rutan. Det hände en och annan gång att jag pausade spelet för att skaka på huvudet utan att säga ett enda ord. Shellshock 2 var svårbedömmande. Men jag lyckades få fram ett svar.

Vi som kanske tagit en liten närmare titt på Shellshock serien, vet att föregångaren gavs ut av Guerilla Games, skaparna av Killzone. Så jag trodde att även uppföljaren skulle göras av samma företag. Men så blev det inte. Istället skulle Rebellion ta över skiten, för att sedan göra det ännu skitigare. Shellshock 2 var/är och kommer alltid att vara, ett skitspel. Men vad händer egentligen i Shellshock 2? Det ska jag ta och berätta nu...

"Bullshit!" Var antagligen min första reaktion precis efter att inledningen hade slutat. Eftersom spelets intro, kändes lite "allvarligare" bortsätt från allt annat som undkom i spelet så kändes det ändå fel. Huvudkaraktären (Menige "Nate") går automatiskt igenom en korridor med dörrar på varje sida av väggarna. Från rummen hör man hur människor plågas och antagligen dödas. Spelets handling var lite svår att förstå, och grafiken kändes medelmåttig. Men tempot, var skyhöga.

Det där var endast inledningen, efter det så får man börja spela, och då har man som uppgift att springa ut ur basen och bort från byn. Som kryllar av Vietnameser som ständigt vill stoppa dig från att nå ditt mål. Vapnerna du får plocka upp, kräver att du måste hitta magasin så ofta som möjligt, så Nate endast kan bära runt 3-5 magasin per vapen. Känns kanske inte som ett problem. Och ja du, det blir det.

Spelets story har såklart samband med föregångaren, så det är bra att ha spelet den innan det här. Storyn är simpel. Nate måste finna sin borttappade bror "Cal" som under ett uppdrag kom tillbaka utan sina mannar. Hans uppdrag var följande. Han skulle finna den "hemliga" lasten, vilket var någonting som kallades "WhiteKnight". Spelet försökte att dramatisera det som hände Cal. Men jag tyckte att nästan allt som var menat att vara allvarlit. Var mer som en parodi. Spelets skrämmande stunder var patetiska och urusla. Och det gjorde inte spelet bättre direkt...

Shellshock 2 hade inte bara dåliga saker. Men... i stort sätt allt var dåligt... men det som antagligen var det bästa med spelet var ju atmonsfären. Den kunde bli så skrämmande att man hoppade till så snabbt man såg en zombie. Även miljöerna var skrämmande, men det kunde ha blivit bättre och mer proffsigare om bara grafiken och bandesignen hade förbättras.

Påtal om zombies, under spelet gång så jagar man inte bara Vietnameser. Man måste också hålla sig borta från "Vietnameszombiesarna" som vill åt ditt skin för att sedan flå dig. Liksom de man ser under spelets gång som blir antingen ihjälbitna. Eller uppätna. Zombiesarna var nog det som gjorde Shellshock så annorlunda från alla andra skjutarspel. Men spelet var också så frusterande att man kunde dö utan att ens märka det. Men det beror på att zombiesarna oftast kom bakifrån ljudlöst, och då får de chansen att slå ihjäl mig.

Någonting som Shellshock missade var Multiplayerdelen. Och det märkte jag direkt när spelets fula meny kom upp. Då fann jag ingenting som tyder på att spelet skulle innehålla Multiplayerstöd.

Spelets nivåer var oerhört korta, och genomusla. Och när spelet laddade för nästa bana, så beskrev Nate en text över vad som nyligen hänt, eller vad uppdraget går ut på. Och det som gjorde det så underhållande att läsa var att han använde svårdommar ständigt. Och just under fel tillfällen. Jag skrattade. Skrattade hur fånigt det här var.

Även spelets dryga röstskådespelare fick mig att skratta. Jag förstod redan innan hur jävla oseriöst det här spelet var. Jag hade inte så skyhöga förväntingar heller, men jag trodde åtminstånde att det skulle vara "bra". Men ack, så fel man kan ha.

Någonting som kändes värdelöst var ljudet. Spelets värdelösa ljudeffekter var dåliga. Rent av. När man väl trodde att man skulle skapa en episk strid mot några Vietnameser, så blev det slaget drygt. Vapnernas ljudeffekter lät så gamla och unktna att man nästan spydde. Vad skulle kunna göra mig mer besviken nu.

För att helt enkelt inte nämna grafiken. Gammal, ful, tråkig, ovarierad. Fyra lätta ord, kan även betyda mycket. Jag orkade helt enkelt inte mer. Jag ville inte. Jag avskydde Shellshock 2. Punkt slut.

Nate fick dock göra allt arbete, nu när alla andra dog av zombiesarna eller bara naturligt. ( När jag menar naturligt, så menar jag av Vietnameser.) Sedan så var Nate så opersonlig och en mycket livlös karaktär.

Kortfattat. Jag tyckte inte om Shellshock 2 helt enkelt. Det var oerhört dåligt, och jag hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig mer behöver se, spela eller överhuvudtaget höra namnet Shellshock 2: Blood Trails. Igen. _Captian Price

Sammanfattning Skräp från topp till tå. Dock så var jag övertygad över att atmonsfären var skrämmande, och att tempot ibland kändes bra. Men inte mycket annat. Förutom att kontrollen oftast var godkänd. Shellshock 2 var... slaskigt.

Testad version: PlayStation 3

Slutbetyg: 2,9

Grafik: 4 Ljud: 2 Spelbarhet: 2 Hållbarhet: 1

Plus: Läskig atmonsfär, bitvis bra tempo, gick att spela.

Minus: Värdelös dialog, gammal och unken grafik, grötiga ljudeffekter, korkade fiender, dryga röstskådespelare, ingen Multiplayer, kort och skitig story, korkad upplägg.